Lite cabaré
Cabarén är slut för i år! Detta med blandade känslor. För visst var det helt galet skönt att äntligen lägga sig i sängen igår och pusta ut. Äntligen vara färdig och lyckats genomföra fyra bra föreställningar. Men visst känns det väldigt tråkigt också! Många skratt har det blivit under alla träningstillfällen!
Göteborg!
Dag två lider mot sitt slut här i Göteborg. Idag har vi traskat runt på Chalmers och sett fysik & lasershow, woho! Hur spännande låter inte det?
Ja. Kanske inte supercoolt i allas öron, men det var faktiskt helt okej. Vi fick se massa fräna experiment med två professorer på 70 bast i spetsen. Är det något dagen lärt mig så är det väl hur jag vill va då jag blir pensionär.
Avslutade kvällen med bio. Iron man 3 fick det bli, trots att jag varken sett 1an eller 2an. Men! Bra film (trots en och annan sovpaus), och bra dag i det stora hela!
Rysk litteraturhistoria
Igår var det sista dagen att söka till universitetet, något jag skjutit upp länge tills jag tillslut satt där - datorn i knät och ångestklump i magen.
Jag vet inte varför det här med att söka får mig att känna som jag gör, varför det är så himla läskigt. Jag VET ju vid det här laget att hösten 2013 inte är tidpunkten då jag blir en universitetsbrud, men ändå. Jag vill inte börja läsa och jag vill inte sluta läsa, hur ska det gå ihop? Här sitter jag och har snart hela matte F i bagaget, men ändå är denna ekvation totalt omöjlig.
Men. Till ämnet. Jag sökte trots allt bara för att se och för att det känns konstigt att inte göra det, att inte söka för det är ju som om man borde, även om man verkligen inte vill och hela alltet inuti mig stretar emot.
Jag sökte i alla fall sånna där saker som jag fått för mig att jag kanske möjligtvis någon gång skulle vilja plugga. Listan är dock lika opålitlig som min vilja att komma in på det sjunde valet; rysk litteraturhistoria. Det kändes bara på något vis så himla skönt att söka något som jag INTE vill läsa, så jag åtminstone har en sak klart för mig. Så när det varken fanns någon utbildning för clown eller hundpsykolog så fick den där oseriösa touchen helt enkelt representeras av denna underliga och mycket olockande kurs. Och så kan den liksom markera att denna ansökan inte är på riktigt, och att det måste få vara okej att inte vara redo, att inte ha något svar på frågan "vad ska du bli när du blir stor?", och att kanske vilja ha tid att andas.
#upptakt 13!
Är mitt uppe i dagens föreläsningar här på universitetet i Örebro! Har allt fler idéer i bagaget som rör mitt lilla hjärtebarn, aka elevkåren. I vår kommer det hända grejer. Och ännu mer framöver, känns av den anledningen supertrist att ta studenten.
Ikväll blir det galamiddag, vilket vi tyvärr missade i planeringen och därför inte får entra rummet i långklänning och klackar... Inte heller hann vi panikshoppa på lunchen.. Det får gå ändå! Hektiskt schema och massa kul! Dags för nästa föreläsning.
Helt ovärd lördag.
Idag skrev jag högskoleprovet. Det var väldigt tråkigt, och lite kul. Kul lyckades det bli när jag intalade mig själv att jag var med i vem vet mest/postkådmiljonären/etc. Tänkte att jag var supersmart och speciellt utvald att få tävla i ett grymt program.
Men nej, ärligt talat. Fy tusan vad bortkastad tid. Vem övertalade mig att BETALA för att skriva ett prov i världens hemskaste provsal? Kommer ju ändå aldrig få ett hp-resultat som är högre än mina betyg. Och varför är provet en lördag? Jag föreslår härmed att lägga det på söndagar framöver, eftersom söndag ändå är en allmänt ångestfylld och ofta tråkig dag.
Har redan rättat mina svar och insett att jag var överlägset bäst på språkdelarna. Förstod mig inte ens på svarssättet på vissa av mattefrågorna, tog mig ungefär tre delprov och lite hjälp från Sandra innan poletten trillade ner.
Kan ju säga såhär: när klockan ringde vid 7 imorse var jag inte speciellt taggad. När jag gjort första delprovet var jag om möjligt ännu mer otaggad och sen gick det bara utför. Jag hann fundera ut en hel massa saker som jag hellre hade gjort under tiden som jag försökte koncentrera mig på långa texter om arbetarrörelsen på 20-talet och virusmyggor.
Nej, högskoleprovet var inget för mig, vilket inte direkt kom som en överraskning. Såhär såg jag ut när jag kom hem och inte kunde bestämma mig för om jag ville dö av trötthet eller uttråkning:
Första natten själv på en evighet.
11 nätter på raken har jag sovit bredvid en varm, sparkande, någon natt snarkande, täckestjuv vid namn Johan Olsson. Jag vet att han är livrädd för att det här ska bli en pinsam miajohan-blogg, och att han inte vill att jag skriver så himla många töntiga kärleksinlägg här. Men ärligt talat, när man umgåts med samma person cirka dygnet runt i 12 dagar, hur ska jag då kunna skriva ett vardagsinlägg utan att nämna honom?
Men okej. Egentligen strävar jag inte efter att ha en idag-har-jag-gjort- och idag-har-jag-ätit-blogg, men ibland är dessa inlägg de enda min hjärna kan klura ut. Eller min klocka tillåter mig att knåpa ihop. Jag har så mycket roligt jag vill blogga om, som inte innefattar min vardag, men trots det publiceras inga sånna inlägg. Försöker ta mig i kragen, men när inläggen blir ansträngda blir de heller inte bra.
Därför tänkte jag skriva lite från hjärtat. Och just nu är mitt hjärta lite tomt. Ska nämligen sova ensam inatt, vilket plötsligt känns som världens grej.
Jag saknade Johan redan innan jag åkte ifrån honom idag, trots att jag varit med honom i en och en halv vecka. Jag saknar honom nu fast jag pratar med honom i telefonen.
Därför tänkte jag bara ta tillfället i akt och tala om hur otroligt mycket jag tycker om den här killen. Och hur väldigt glad jag är över att han kramar mig när jag är ledsen, petar mig i sidan när jag sur och tvingar mig att säga "jag är den gladaste blomman i hela världen" när jag vill explodera av ilska. Jag är så glad över att jag får vakna på morgonen och veta att han är där, jag är så glad över att han tvingar mig att plugga tråkig historia som jag helst vill glömma och att han säger fula saker om människor som sårar mig.
Och jag är glad över att han finns även när vi bråkar och jag tycker så väldigt mycket om honom när jag skriver arga sms och när vi tillslut blir sams. Jag tycker faktiskt om allt med honom, till och med hans äckliga rapar och hans ibland galet stressande långsamhet. Jag tycker om hans perfektionism och allt hans tjat om att jag ska plocka iordning på mina saker och inte lämna så mycket som en strumpa på golvet.
Jag tycker om att se honom spela gitarr, höra honom sjunga och låta mig sitta bredvid. Jag tycker om allt han lär mig ocg tryggheten han ger. Tryggheten som får mig att våga testa, våga stå på mig. Det är helt enkelt så väldigt bra att ha en brunögd, brunhårig minibieber vid sin sida varje dag. Det var nog bara det jag ville säga, trots den extremt begränsade kärleksinläggs-kvoten.
Hej och välkommen, påsken!
Jag misstänker allvarligt att enda gången jag har tid att blogga är när Johan ligger och snarkar?! Och jag bara väntar och magen skriker FRUKOST!!! och benen skriker VILL INTE VARA STILL!!
Oh.. Vänta. I skrivande stund sker något. Någon borrar i väggen! Hallelujah nu måste han vakna tänker jag.............. Nej. Och där tog borrandet slut.
Jahaja. Tillbaka till ämnet då, som jag inte hunnit komma till än. Men: nu har vi fått påsklov! Känns konstigt eftersom jag nyss var i London och hade sportlov.
Skolveckan avslutades på bästaste och mest otippade sättet - Ann hade sin lilla valp med sig till skolan! I en väska! 8 veckor gamla Putte fick sig snabbt ett dussin barnvakter då jag, Irma, Johan och Martin slussade ut honom från Anns lektion och satte ner honom i snön utanför skolan. Där blev vi fast kan man ju säga.... Åh denna lilla mini-isbjörn må vara något av det sötaste jag sett.
Tyvärr fick vi tillslut lämna tillbaka Putte. *Aj i hjärtat*. Jag och Johan gick och åt pizza och jag rullade därifrån... Jesus vad mätt jag blev. Ska aldrig mer äta pizza.
Idag ska jag och Irmen iväg på spinning, kuuul! Och nu är Johan vaken! ..och leker häst? "Hur låter en häst Mia? ...burr? Nej... barr?" ........nej vet inte om han är vaken alltså.
Tveksamt om detta inlägg blev vettigt?
På tal om tiden som gått fort
Såhär har jag sett ut vid spridda tillfällen sen någon gång runt min konfa!
Tre år på natur lider mot sitt slut
Vem hade egentligen kunnat ana att min tid på gymnasiet skulle gå så obesgrivligt jävla fort?! Jo. Så klart, alla som redan tagit studenten och alla som hette mamma pappa mormor farmor, dom kunde såklart ana. Alla som sa "äsch, tre år på natur det kommer gå snabbt som vinden det", dom kunde såklart ana. Dom visste, jag hade inte den blekaste aning.
Det är inte ens hundra dagar kvar, inte ens nittio, sen är allt det här över. Och att säga att det är med "en smula" vemod är en helt galen underdrift. Den 14 juni står vi på det där flaket, den 14 juni är det vi som har studentmössan på och jag kan verkligen inte förstå. Det känns fortfarande som att om jag blundar hårt, om jag kniper igen ögonen allt vad jag har, så skulle jag kunna vara en liten etta igen när jag slår upp ögonlocken. Det känns som att tiden är så nära att jag skulle kunna ta i den, men det är den inte.
Det har snart gått tre år. Tre långa år har jag spenderat med dom här fantastiska människorna och jag har upplevt så otroligt mycket. Jag får ont i magen när jag tänker på att snart, snart så är det slut.
Att börja på gymnasiet i Torsby var för mig ett ganska stort steg, det innebar att börja i en skola där jag kände ungefär två personer sedan tidigare. Jag är så glad att jag gjorde det, inte för att det någonsin var ett tveksamt val, men jag hade aldrig kunnat ana hur bra det skulle bli. Och hur knäppt. Och hur fruktansvärt. Och hur galet. Och hur otippat. Dom här tre åren har låtit mig känna och uppleva saker jag aldrig tidigare stött på, det har gjort mig till en helt annan person och det har fört mig så många steg framåt.
Och nu är det allrså dags att lämna, eller åtminstone ta nya steg. Egentligen vill jag inte, egentligen vill jag knipa ihop ögonen och vara tillbaka den där allra första dagen. Då varje ansikte var alldeles nytt och jag tänkte "Ska han gå i min klass?" och "är det kanske henne jag kommer sitta och diskutera hemska mattetal med på lektionerna?". Då jag inte kände någon. Idag känns det som om jag känner alla och aldrig varit mer hemma någonstans.
Ja, visst är det underligt. Hur tiden ramlar iväg och hur sekunder bli minuter som blir timmar som plötsligt blir år. Frågan är vart man hamnar härnäst, och vilka äventyr som lurar runt hörnet. Klart är i alla fall att det blir lite jobb innan jag tar tag i skolböckerna igen, vilka skolböcker det blir återstår att se.
Och nu vet jag inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Jag antar att jag bara vill säga att det kommer bli himla tomt.
"Mia du bloggar dåligt"
Ja. Jag vet att jag bloggar dåligt. Och det är synd, faktiskt, för om ett år eller två när jag går tillbaka i bloggarkivet så kommer jag tro att jag inte hade nåt liv under denna period. Faktum är att situationen är något omvänd.
Jag vet att ni är trötta på mitt tjat om plugg, men det är ju ungefär det jag gör. Ofta hänger jag också hos mannen på bilderna och då blir det inte så mycket bloggande.
För tillfället ligger jag i hans säng och väntar på att han ska vakna. Det är hundra grader varmt och jag har redan läst alla bloggar jag följer, några ut över det, och så Aftonbladet. Jag har spelat gamla tråkiga mobilspel och kollat igenom hela mappen med mobilbilder och nukanjagbarainteliggastilllängre.
Bilderna: Johan utklädd till kemist. För några dagar sen hatade jag kemi och min hjärna var nollställd. Johan, iklädd nördglasögon och pyjamasbyxor-halsduk gjorde situationen lättare och jag skrev högsta betyg på provet! Hurra!
Bild två: Johan sovande på min axel igår. Han bara sover och sover?! Skoja. Dags att väcka människan och göra något vettigt av denna lediga dag! ............... MVH hon som kommer vrida sig några varv extra i sängen för att pojken ska "vakna självmant".
Födelsedagsfirande
Grattis i efterskott, tänk att min "lilla" bror är hela 14 år!
Hej igen
Hej på er! Nu var det ett tag sen igen. Jag har ju för tusan hunnit vara i London och skriva slutprov i fysik B sen jag var inne här sist?! Två stora saker i mitt liv.
Jag vet inte riktigt varför jag lägger upp den här bäverbilden på mig själv, för speciellt snygg tycker jag egentligen inte att den är och riktigt sådär glad känner jag mig faktiskt inte heller. Fast äsch.
Vad har jag att berätta för er? En väldig massa saker faktiskt! Jag sitter i detta nu och kollar igenom bilder från Londonresan som jag tänkte visa, så snart jag rensat och småredigerat. Vem vet när det blir? Kanske ikväll eller också imorgon, nu ska jag nämligen börja göra mig iordning - om en timme åker jag med kören till Finnskoga (vet inte ens vart det är?), dags för ytterligare en Astrid Lindgren-konsert!
Morgon nummer två
Jag ligger i en bäddsoffa i London, lindar täcket ett varv till runt kroppen och gäspar. Hör Johans gudmor slamra med bestick ute i köket och vattnet strila mot badkaret i rummet intill.
"Borde jag gå upp?" Det avlägsna bullret från Londons gator är på något vis en aning sövande. Bestämmer mig för att ligga kvar tills Johan är klar och lämnar lite plats åt mig och min mascara.
Det dröjer inte länge. Nu. Låset i dörren går upp, "Mia?" Johann ropar från badrummet. "Mia?", "Mia Gunnarsson?". Det är hans gudmor det. I det här huset är jag mini-Mia, då och då med tillhörande brittisk accent. Vi bor hos Johans gudföräldrar Mia och Roy.
Här ser husen ut precis som jag föreställt mig, i rött tegel och med en liten innergård. Här finns en enögd katt och en massa röda bussar. Och här finns äkta engelsk frukost ala Allt - vita bönor i tomatsås, ägg, bacon, te och så mycket mer.
Det har tystnat i köket och i badrummet = dags att käka. Iförd pyjamas och morgonruffsigt hår, för så hemma känner man sig trots att detta bara är morgon nummer två i London. En morgon som kommer leda fram till Madame Tussauds och en massa shopping (på Primark, Nora!)
Har bara en sak att säga: London, I'm in love.
LONDON
Här sitter jag och packar, för imorgon åker jag och godisen till LONDON.
Helgen har spenderats i Linköping hos mormor med stamcellen, som Hanapee hade uttryckt det. Har provat typ en miljon balklänningar och hittat en lila, en ljusblå och en röd. Mitt hjärta växer för den ljusblå. Men ljusblå?! Och jag? Jag som skulle ha en grå klänning. Det går bra det här... Bloggläsare, vad tror ni?
Skulle ljusblå trots allt kunna klä mig?
Studentmössan
En liten tjuvtitt på min studentmössa som kom igår! Helnöjd, trots att jag beställde mössan i extra vit men fick den i den gulare nyansen, vaniljvit eller vad färgen kan tänkas kallas. Är i valet och kvalet om jag ska skicka tillbaka den eller ha kvar den trots att det är "fel" färg. Hmmm..
Som om det inte räckte med att jag bar med mig denna symboliska mössa var jag igår också och tittade på balklänningar, men inte nappade det direkt. Jag är nog alldeles för kräsen för mitt eget bästa.
Idag ska jag skriva klart inbjudan till min student, waaaaaaaaaah. Det närmar sig.
Tack och good bajs
Bild från Putte in the Park i somras!
Nu är det såhär, bloggisar, att jag.har.fysikprov.imorgon. Vart är då det vanliga panikinlägget, kanske ni undrar? Ja. Nej. Jag vet faktiskt inte? Det är sorgligt när orken är så oerhört bortblåst att delen av mig som bryr sig försvunnit. Och herregud, hela jag har ju ALLTID bestått av den där delen som TOKBRYR SIG?! Ja. Det är underligt vad fysik B upphöjt i eh va plus motivation gånger noll genom årskurs tre kan åstadkomma.
Faktiskt, så är det mest det som ger mig en smula ångest. Att jag för tillfället inte bryr mig. Att jag kommer nöja mig med 150 poäng som icke är ett MVG, och som därför kommer fälla krokben för en tidigare potentiell framtid. Så är det, när ens lärare är lika pedagogisk som en sallad och lika omtyckt som min hunds bajs. Ja, så är det. Eller förresten så skulle jag hellre välja bajset framför fysikläraren. Får man ens skriva så? Ja, det får man. Och just det, det spelar ändå ingen roll, betyget blir ändå inte bestående av tre bokstäver, och i det långa loppet förstör det så mycket att jag får svindel av att tänka på det.
Två bra låtar:
Ge bort en gratis semla via semlogram!
Imorse hörde jag något mycket intressant på radion, nämligen att Winerkonditoriet delar ut gratis semlor! Godisgrisen inom mig spetsade öronen och mycket riktigt, via facebook kan du varje dag ge bort en semla till en vän! GRATIS! Hur najs låter inte det?
Jag och Johan testade detta och hur enkelt som helst fick vi varsin superstor, supergod och gratis semla serverades på cafét i byn! Det är bara att visa upp sin kupong i mobiltelefonen.
90 semlor om dagen, och du kan dela ut en varje dag. Gå in på
semlogram.se NU och ge bort en semla till någon du tycker om!
Panta mera!
Igår var jag och Johan och pantade burkar (som det alkispar vi är) och då fick jag syn på ungefär den bästa uppfinningen jag sett på länge! En knapp där man kunde trycka för att skänka bort alla sina pant-pengar! Alldeles genialiskt skulle jag vilja säga. Dessutom satt den här skänka-bort-knappen precis bredvid pengar-till-mig-själv-knappen, så inte nog med att det var hur enkelt som helst att på en gång skänka bort några kronor - utan knapparnas placering har med största sannolikhet en viss inverkan på det mänskliga samvete.
Så, bloggläsare, panta mera! Hur kul som helst att trycka på den där gula göra-världen-lite-bättre-knappen!
Längtar ihjäl mig
Det är himla underligt ändå, hur allting blir. Var det något jag inte trodde om 2012 så var det att jag skulle hitta den där killen som liksom.. vände lite på världen. Som hade förmågan att måla om vardagen på ett sätt jag inte riktigt kunnat föreställa mig, ens om jag försökt.
Men så fanns han där hela tiden, och det visste jag nog egentligen. Det hade hjärtat förstått långt innan hjärna, tid och timing hann med. Det dröjde till 2012 det. Men så bra det blev!
Och tänka sig! Detta tillskott i mitt liv hjälpte också till att addera antalet julklappar år 2012! Mitt hjärta blev helt stilla i bröstet när jag såg vad den här finurliga lilla knaskillen hade slagit in och tänkt ut och fixat och dolat med- flygbiljetter till London! Hur sinnessjukt är inte det? Att jag ska till London?
Idag är det exakt en månad kvar. Den 25 februari är jag i LONDON!! Om exakt en månad har jag för första gången i mitt liv förflyttat mig till en annan tidszon och tagit mina första steg på engelsk mark! JAG.KAN.KNAPPT.VÄNTAAAAAAAAAAAAAAA.
Låt oss summera det hela:
- Tack 2012 för världens bästa överraskning.
- Världens bästa julklapp = London. (LONDON)
- Världens bästa kille = Johan (=upptagen)
- Om en månad somnar jag i London!!! åhgudåhgud
Hejdå håret
Idag gick jag till min frisör för att paxa en tid för håruppsättning den 11 juni = balen. Herregud, balen! Den är om inte ens FEM MÅNADER!!!????!?!?!
I alla fall. Detta resulterade i en spontan nu-på-en-gång-klipptid och att mitt hår blev cirkus 13 centimeter kortare, känns dock som om det skulle vara mycket mer än så som försvann. Ungefär allt mitt hår. Men! Tro det eller ej så är jag faktiskt mycket nöjd, och känner mig inte alls så handikappad och ful som den där risbusken föreställande mitt hår ibland fått mig att känna mig.
Dock så är det ju så att jag många stunder här i livet älskar mitt hår. Älskar att kunna gömma mig bakom det och förlita mig helt på det. Så nu är frågan hur jag löser det problemet kommande månader.
Hårsvallet ovan minus 13 centimeter är hur som haver = mitt nuvarande hårjag.
Ja. Och detta var ju en mycket hårresande historia... heheheh.
