Jag ligger i en bäddsoffa i London, lindar täcket ett varv till runt kroppen och gäspar. Hör Johans gudmor slamra med bestick ute i köket och vattnet strila mot badkaret i rummet intill.
"Borde jag gå upp?" Det avlägsna bullret från Londons gator är på något vis en aning sövande. Bestämmer mig för att ligga kvar tills Johan är klar och lämnar lite plats åt mig och min mascara.
Det dröjer inte länge. Nu. Låset i dörren går upp, "Mia?" Johann ropar från badrummet. "Mia?", "Mia Gunnarsson?". Det är hans gudmor det. I det här huset är jag mini-Mia, då och då med tillhörande brittisk accent. Vi bor hos Johans gudföräldrar Mia och Roy.
Här ser husen ut precis som jag föreställt mig, i rött tegel och med en liten innergård. Här finns en enögd katt och en massa röda bussar. Och här finns äkta engelsk frukost ala Allt - vita bönor i tomatsås, ägg, bacon, te och så mycket mer.
Det har tystnat i köket och i badrummet = dags att käka. Iförd pyjamas och morgonruffsigt hår, för så hemma känner man sig trots att detta bara är morgon nummer två i London. En morgon som kommer leda fram till Madame Tussauds och en massa shopping (på Primark, Nora!)
Första heldagen i London gjord! Sett sååååå mycket! Helt otroligt.
Dagen började med äkta engelsk frukost och avslutades med trerätters och helt galet bra musikal (The Lion King - se den!!)
Hem åkte vi taxi och Johan lämnade ett kreativt litet avtryck på fönstret. ( :') )
På listan över saker jag sett kan jag nu bocka av Big Ben, Oxford Street, Piccadilly Circus, Trafalgar Square och ungefär tusen andra saker. Har dessutom gått på toa inuti ett ägg (se bild) på ett supercoolt café där det serverades te i rosenkoppar.
Händelserik dag, nu lockar sängen och morgondagens äventyr! Woho. London är bra!
Här sitter jag och packar, för imorgon åker jag och godisen till LONDON.
Helgen har spenderats i Linköping hos mormor med stamcellen, som Hanapee hade uttryckt det. Har provat typ en miljon balklänningar och hittat en lila, en ljusblå och en röd. Mitt hjärta växer för den ljusblå. Men ljusblå?! Och jag? Jag som skulle ha en grå klänning. Det går bra det här... Bloggläsare, vad tror ni? Skulle ljusblå trots allt kunna klä mig?
En liten tjuvtitt på min studentmössa som kom igår! Helnöjd, trots att jag beställde mössan i extra vit men fick den i den gulare nyansen, vaniljvit eller vad färgen kan tänkas kallas. Är i valet och kvalet om jag ska skicka tillbaka den eller ha kvar den trots att det är "fel" färg. Hmmm..
Som om det inte räckte med att jag bar med mig denna symboliska mössa var jag igår också och tittade på balklänningar, men inte nappade det direkt. Jag är nog alldeles för kräsen för mitt eget bästa.
Idag ska jag skriva klart inbjudan till min student, waaaaaaaaaah. Det närmar sig.
För fem veckor sedan anlände de första flyktingarna till det gamla nedlagda hotellet Wermlandia här i Ekshärad. Jag var skeptisk till en början, inte till flytkingarna i sig, utan hur vi skulle klara av att ta emot dem. För visst finns det egentligen hur mycket plats som helst i Ekshärad med sin lilla befolkning mitt i den stora skogen. Men, i människors småstadshjärtan, fanns det verkligen plats där?
Många frågor väcktes. Hur länge ska de stanna? Vart ska de sen? Behöver de jobb när det trots allt finns mindre jobb än invånare? Jag har egentligen inte svar på dessa frågor än, men jag hoppas att min mamma har det. Ikväll anordnas nämligen någon form av öppet hus på det gamla hotellet, och där är min mamma just nu.
På SVT 1 sändes just ett repotage från Wermlandia, och jag blev alldeles varm inombords när jag hörde reporten berätta om att ett hundratals människor kommit dit. Det bjöds på mat och möjligheten att ställa frågor till flyktingarna själva och personalen, som jag förstått det. Jag tycker det här är ett alldeles lysande initiativ av migrationsverket, klart det finns frågor som behöver besvaras, och att svara på dem och och med öppna armar bjuda in hela byggden tycker jag är genialiskt.
Så jag satt och tittade på repotaget med min pappa, mest för att hålla utkik efter mamma. Men så blev jag plötsligt så väldigt inspirerad. Det är så att jag alltid haft ett brinnande intresse att hjälpa människor, så varför inte ta chansen nu? Jag skrev till mamma och frågade om det kommit några barn, eller om det bara var vuxna flyktingar. Det var barn också, sa hon. Då bad jag henne fråga om man kunde få komma dit på helgerna och kanske läsa böcker för dem, pyssla med dem, sånna saker. Tydligen ska det arrangeras ett nytt "möte" om detta nästa vecka, men redan nu fanns en fadderlista som man kunde skriva upp sig på. Så nu har mamma skrivit upp mig som fadder och jag hoppas hoppas HOPPAS att det innebär att jag får komma dit och hjälpa barn att få det lite bättre. Om så bara för några timmar.
Det här skriver jag inte för att vi alla plötsligt ska agera hjältar, eller för att få mig själv att låta bättre än någon annan. Jag tycker helt enkelt bara att vi alla kan göra så gott vi kan, att man inte måste möta det främmande med förakt. För stackars små barn. Stackars små barn som förmodligen sett hemskare saker än vi någonsin kan föreställa oss. Om det finns någonting som gör att jag kan förändra det stora livet i den lilla kroppen till det bättre, så tänker jag göra allt för att göra det.
Med det här inlägget vill jag slutligen uppmana er alla att göra något. Att skänka en tröja du inte längre vill ha, att skriva upp dig som fadder eller åtminstone att hålla elaka ord inne.
Nu är det såhär, bloggisar, att jag.har.fysikprov.imorgon. Vart är då det vanliga panikinlägget, kanske ni undrar? Ja. Nej. Jag vet faktiskt inte? Det är sorgligt när orken är så oerhört bortblåst att delen av mig som bryr sig försvunnit. Och herregud, hela jag har ju ALLTID bestått av den där delen som TOKBRYR SIG?! Ja. Det är underligt vad fysik B upphöjt i eh va plus motivation gånger noll genom årskurs tre kan åstadkomma.
Faktiskt, så är det mest det som ger mig en smula ångest. Att jag för tillfället inte bryr mig. Att jag kommer nöja mig med 150 poäng som icke är ett MVG, och som därför kommer fälla krokben för en tidigare potentiell framtid. Så är det, när ens lärare är lika pedagogisk som en sallad och lika omtyckt som min hunds bajs. Ja, så är det. Eller förresten så skulle jag hellre välja bajset framför fysikläraren. Får man ens skriva så? Ja, det får man. Och just det, det spelar ändå ingen roll, betyget blir ändå inte bestående av tre bokstäver, och i det långa loppet förstör det så mycket att jag får svindel av att tänka på det.
Alltså hur bra är inte det här?!?! Disneys nya kortfilm som gör succé över hela värden. Johan visade mig den här om dagen och jag är helt såld. Så kär. Mmmmh, den tecknade delen av mitt hjärta är hundra procent nöjd.
