Det är så sjukt. Det är så ofattbart och så fruktansvärt att jag fortfarande inte finner ord. Förmodligen kommer jag aldrig göra det. Ändå känner jag att jag måste skriva någonting. Måste ventliera allting som ligger och trycker inom mig. Om livet som är så skört, så bräckligt och så oförutsägbart. Många gånger vill vi tro att vi är odödliga, att ingenting någonsin kommer hända oss. Så plötsligt händer det. På en fest som så många sett fram emot, en fest jag själv egentligen skulle ha deltagit i och en fest där så många av mina vänner befann sig. Någon tog beslutet att berusad sätta sig framför ratten och strax där efter var det för sent.

Klockan är över elva nu och kanske har det ett samband med min plötsligt så poetiska anda. Men, nu tänker jag skriva ett antal rader om något som jag tycker är väldigt viktigt, något som har gnagt i mig ett tag. Något som handlar om samhället och alla de fallgropar vi så lätt gräver för andra.

Det finns vissa små saker i vardagen som kan göra en riktigt glad. Egentligen förstår jag inte varför vi så lätt glömmer bort hur otroligt enkelt det är att göra en annan människas dag lite bättre, utan att det kostar oss själva något alls. Det kan räcka med att säga hej, det kan räcka med att faktiskt tala om för en person att tröjan hon/han bär är fin, att hon/han passar jättebra i sin nya frisyr.. - vad som helst. Små saker som tar ett fåtal sekunder, men som kan resultera i att hela dagen utspelas i ett annat ljus.

När jag gick av bussen i Torsby igår sa jag av vana tack för skjutsen, men vad jag inte hade förväntat mig var busschaufförens ansikte som plötsligt sprack upp i ett leende och följdes av svaret "det var så lite, ha en jättebra dag och en trevlig helg!".
Plötsligt kändes det inte lika tungt att gå ut i duggregnet.

Det slog mig än en gång hur enkla meningsutbyten eller tjänster helt gratis kan ge så mycket. Tänk på det, kära bloggläsare - det finaste är oftast alldeles gratis och kommer aldrig kunna köpas för pengar.



Fairytales may not exist, but happiness does.

Igår var det dags för körens vårkonsert, i år med temat Astrid Lindgren. Själv var jag utklädd till Lisa i bullerbyn och kände mig väldigt.. tidsenlig. I alla fall om man hade vridit tillbaka klockan några årtionden.

Men roligt var det, och behövligt. Efter att totalt ha gjort bort mig på förmiddagens fysikprov behövde jag stänga av hjärnan ett antal minuter. Man ska inte älta saker, men jag är en typisk ältare. Så nu snurrar det där förbannade provet återigen i skallen och skaver sönder de hjärnceller jag trodde att jag hade.

Sitter med den här gosepojken i knät och pratar med den skara släkt och vänner som är kvar i huset. Hur nöjd som helst.

Äntligen har vi en riktigt liten knatte på besök i huset! Hampus besöker Ekshärad för första gången och verkar redan trivas som fisken i vattnet, och trivs- det är vi fler som gör.
Felix med sina 13 år är inte så himla liten längre, trots det är han minstingen i släkten. Så plötsligt har vi en fyraåring som springer mellan akvariet och garaget med ett gäng leksaksbilar i famnen.

Imorgon ska min syster konfirmeras och släkt och vänner är på intåg. Hampus kom tillsammans med en nära vän till mig och familjen, Gerthy som i sin tur kom med gravidmagen och Hampus pappa Kasper ända från Sundsvall. På väg är också kusinerna från Linköping och imorgon väntar ytterligare Sundsvall-, Stockholm-, Mora- samt Hammaröbesök.

En potentiell toppenhelg helt enkelt!

Ett år sen jag var på västkusten med min fina klass! Det är helt jävla sinnessjukt. Och nu låter jag som om jag är 80+ men jag antar att det är okej, för det är verkligen helt galet. Jag undrar om någon snabbspolar tiden för jag hinner liksom inte riktigt med.

Helt otroligt kul hade vi, skulle gärna byta ut alla trista skoldagar mot västkustenresor och vadarstövlar!

Dom senaste dagarna genom instagramkameran.
Har pluggat med mina kära looosers, Frida och Elinpelin, haft en fin mattekonversation med Johan, sprungit runt alldeles översminkad i skolan på grund av dagens cabaréföreställning, och käkat mjukglass med Tilus och Simon.

På tal om cabarén. Själv har jag en mycket viktig uppgit, nämligen att fylla upp platsen där en person fattades. Tänkte skriva några rader om hur roligt jag tycker att det är att folk faktiskt gör en cabaré, och hur vissa av de involverade verkligen lägger ner hela sin själ i projektet.

Men. Jag är dötrött och har bara obegripliga siffror i huvudet för tillfället, datorn, sängen och en film kallar.. sorry, men jag har inget försvar mot det.

Minns det så väl, den där sommardagen i juni. Alla proven var slut, alla betygen var satta, kvar fanns bara några lediga dagar innan skolavslutningen.
Göteborg var i sitt esse, jag och en av mina absolut bästa vänner Moa sprang runt i shorts och tunna linnen på gator, torg och köpcentrum. Vi åkte spårvagn med solen i ögonen och vi bodde i ett eget hotellrum med världens största säng, bara hon och jag.

Timmar jag aldrig kommer glömma. När vi satt i gräset och tvinnade gröna strån mellan fingrarna. När vi väntade och väntade och det fylldes på med folk. När Håkan klev upp på scenen och allt som hördes var ett jubel som vällde över oss. Himlen var alldeles blå, Göteborg liksom sjöng med och jag lyftes upp, till allt det där blåa.
Minns hur vi överfyllda spårvagnarna var där mitt i natten, när allting hade tystnat. Minns hur vi gick hem i dunklet.
Jag var så lycklig så jag kunde dö.

Och nu snart ett år efteråt, när regnet öser ner utanför fönstret tar jag bort plasten på den där DVDn som ramlade i brevlådan här om dagen. Håkan Hellström live, peace and lov 2009. Så finns den där rösten där igen, lyckokänslan och tryggheten.
Jag kan helt enkelt inte med ord beskriva hur glad det fortfarande gör mig.