Förra veckan hade jag och Johan vår egna lilla mini-julafton, igår hade vi mini-nyår. Började med några åk i backen efter att det stäng och fortsatte sedan till en restaurang i min lilla hemby. 

 

Åt supergod mat och drack varsin nyårscider, hur mysigt som helst. När det stängde runt 10-tiden gick vi hem i mörkret och umgicks lite med min familj och ett par familjekompisar. Huset var proppfullt och därför fick jag och Johan bosätta oss ute i lekstugan över natten.

 

Vaknade imorse upp tätt intill J tillsammans med en dunderförkyldning, men det är bara att ta nya tag - dags för det stora nyårsfirandet!

 

 

 

 

Klockan är tre på natten när du slutligen säger åt mig att gå. Det har hängt där mellan väggarna, ordlöst mellan våra läppar men alldeles skrikande klart i tystnaden. Tillslut säger du det bara, min hjärna trycker på off och jag känner absolut ingenting. Bara tänker att det är allt som återstår nu. Det tysta. Det som tar så mycket plats, som lägger sig likt en snara runt min hals och kväver all min längtan, alla mina drömmar och allt mitt mod.

När greppet runt mina blodådror lättar lite kommer ilskan först. Jag tänker att du är en jävla idiot. Du är ett jävla as och jag vill sparka på dig, slå dig. Jag vill skrika så att lungorna vänds ut och in för du har, genom fem enkla ord, rivit hela min värld. Det gör så.jävla.ont. Vem är jag nu?

Min blick söker sig till fönstret, som om jag kunde försvinna ut genom glaset, bort från din kalla stenkropp och ditt hjärta som inte längre tillhör mig, trots att mitt alltid kommer vara ditt. Du kysser mig inte, säger inte att allt är ett skämt och du stryker mig inte över kinden, istället låter du avgrunden mellan oss växa. Den utvidgar sig snabbare än jag hinner blinka bort tårana.

Det känns som om jag faller trots att jag rest mig, står som en malplacerad flaggstång i din trånga hall. Du hade kunnat vända på mig, 90 grader och gått planka. Kanske hade du då förstått hur det känns att plötsligt falla över bord, när skeppet kantrar och hela jävla havet stormar.

”Du borde du gå nu” och jag möter inte den där blicken. Jag möter inte blicken fast min hjärna låter mig inte komma undan så lätt. Den vet precis hur dina ögon ser ut, hur kärleken glöder runt pupillen och jag vill inte titta nu. Vill inte se hur det fattas.

Det isar så i magen och stora tårar kryper under huden. Ögonfransarna är som taggtråd och jag-borde-nog-gå-nu. Du vill det och jag visste det egentligen så mycket tidigare. Såg tecknen i den avlägsna rösten, i de svävande svaren och det sjunkande antalet kramar. Men ändå. Ändå är min puls uppvriden till max och händerna skakar. Jag måste ut måste härifrån nu måste måste ut måste andas jag kvävs måste måste ut för jag

faller

som

en

jävla

sten

och jag orkar inte se dig mer bort ut nu.

Så äntligen har mina fumliga fingrar som annars är så stadiga fått ner dörrhandtaget, världen utanför kastar den kalla luften rätt i mitt ansikte men jag fryser inte. Känner inte.

Det är allra sista gången, plötsligt lämnar jag verkligen din lägenhet. Så hackigt och overkligt. Minns första gången, andra gången, tredje gången men inser också hur många gånger jag inte längre kan komma ihåg. Det är för många. För mycket. Tre år och tretton dagar på dina 27 kvadrat. 27 kvadrat större än Vintergatan, större än allt. Det var här det började, på den här dörrmattan, och det är här det slutar. Och du säger inget, du låter den där tystnaden som jag bär med mig lägga två fingrar över dina läppar. Kanske finns det inget att säga.

Jag går barfota rätt ut genom dörren. Känner alldeles tydligt hur marken skälver till och gör gapet mellan oss ännu större. Det här skulle aldrig någonsin hända oss. Vi var superparet, du och jag. Jag behöver dina superkrafter så desperat, behöver pulsen, behöver värmen. Du är fortfarande alldeles tyst och jag klarar inte av att vända mig om. Du tycker att jag borde gå nu, och jag är bara tyst och tycker så mycket som inte får plats i ord. Inser att slaget är förlorat och kriget varit förgäves. Jag laddade alla mina vapen, för dig, men alla skott måste ha gått snett. Sponsrade dina drömmar med allt mitt mod, men det regnar som konfetti över oss nu. Allt vackert i tusen bitar, så obeskrivligt

t r a s i g t.

"Du borde nog gå nu." Precis så. Precis så sa du. Och jag hann ligga kvar på rygg i din säng i exakt sju minuter, det vet jag för de röda digitala siffrorna hann slå om från 03:02 till 03:09 och jag sa inte ett ljud. Jag hann tänka att du har alldeles för många döda flugor i taklampan, att det var en hel koloni där. Och jag hann tänka att sängen från IKEA inte bara är din, den är min också. För vi har valt den tillsammans, vi gick hand i hand i det där jättelika varuhuset och sidan jag låg på var min. Är det då verkligen rätt att säga åt mig att bara gå?

Jag hann tänka att du nog bara skojar, alternativt att du blivit sjuk och inte kunde tänka, inte kunde förstå. Jag hann tänka att vi ännu inte bytt blad på almanackan fast det faktiskt var andra februari redan och jag hann följa mönsterna i tapeten hela vägen från rummets ena hörn, till det andra.

Sedan sa du det igen, bara sådär. Att jag borde nog gå nu.

En vind tar tag i mitt hår och det är fruktansvärt kallt ute. Snöslasken tränger upp mellan tårna och det isar hela vägen in till ryggraden. Vi är borta nu, bara sådär. Det smyger sig på mig fast jag inte kan ta det till mig, inte öppna tanken och läsa den till punkt. Måste pausa och hämta andan. Syret sipprar ut ur min trasiga kropp.

Klockan är fyra på natten och jag går den där vägen iklädd någon annans kostym. Det kan inte vara jag, hon med den långa jackan uppknäppt, hon som sneddar mellan husen, försvinner i de långa mörka skuggorna, in bland träden. Jag tror världen vänts upp och ner och jag vet inte om det ändå finns en liten del inom mig som får mig att krampaktigt hålla fast vid trädtopparna, eller om det är trädtopparna som håller fast i mig. Jag tror att himlen ramlat ner och jag ramlar med den.

Han blixtrar förbi på näthinnan. Den där första gången då vi köpte glass, nätterna vid stranden.. du borde nog gå nu. Och han sa det bara sådär. Jaggårju (för i helvete sönder) nu.

Någon kommer säga till mig att jag hade fel, när det gått en tid och jag varit fullast av alla, sovit i främmande sängar bara för att få vara 37 grader varm tillsammans med någon annan. Bara för att slippa kylan mellan tårna, kylan mellan revbenen.

Någon kommer säga att jag hade fel, att jag inte alls var trasig. Sår läker till ärr som bleknar med tiden och tiden suger. Och just nu undrar jag bara hur fan jag ska ta mig hem. Och hur jag ska ta mig här ifrån. Hur jag ska ta mig vidare. Hur jag ska ta mig till nästa andetag, till nästa minut. Hur tiden kan läka sår när den står helt still.

 Någon kommer säga att det blir bättre, att hjärtat växer på nytt, att frusna fotspår tinar.

 Någon gång kommer någon att se på det hela med distans, någon som kommer vara jag. Men inte nu. Inte klockan fyra på natten och jag går. Huden knottrar sig i den kalla vinden och ger mig ensamheten svart på vitt, men jag går. Jag går sönder. Steg för steg, höger fot, vänster fot, och världen slocknar. För första gånger går tonårshjärtat mitt i tu och mina trupper kapitulerar mot den våta asfalten.

Men jag går nu, precis som du sa. Jag går för i helvete sönder nu.

Jag skulle vilja börja detta inlägg med att säga att jag i skrivande stund är så jävla arg så jag skulle kunna döda någon. Kanske inte bokstavligt talat, men det är inte långt ifrån att jag ställer mig och stampar som ett litet barn. Skrikit har jag redan gjort, men jag skulle gärna göra det ett tag till.

 

 

I hela mitt liv har lucia varit en av mina favorithögtider på hela året, det är mörkt och kallt, och så mitt i den kompakta vintern finns möjligheten till sång, musik och glädje. För mig är det precis det lucia handlar om. Att få tända de där ljusen, tåga in på led och fylla en hel kyrka.

 

Lucia har alltid varit viktigt för mig, och jag vet att jag inte är den enda. Idag skickade min syster ett sms till mig som gjorde mig fruktansvärt upprörd och ledsen, för hennes skull. I smset skrev hon följande: "Tycker du att det är rätt att vi inte ska ha kvällsföreställning på lucia för att ni ska träna med kören? Är så jävla förbannad just nu".

 

Och ja, Maja kära syster, förbannad är en underdrift av vad jag känner just nu. Jag skulle kunna explodera. För NEJ, det är verkligen inte rätt på långa vägar.

 

Kyrkhedens skola i Ekshärad måste vara långt ifrån den enda som varje år låter eleverna delta i ett luciatåg. De övar tillsammans i flera veckor innan den 13:e december slutligen anländer. Jag vet själv hur det är - man missar lektioner, man över hemma och man lägger minst en kväll åt ett ordentligt genrep. Framförallt så finns det alltid människor i ett luciatåg som brinner för det de gör, jag var en av dem och min syster är likadan.

 

När det närmade sig första advent utbröt det stora kriget mellan skolan och kyrkan här i byggden. Det sändes flera inslag om det i TV:n och skrevs om det i tidningarna. Skolan vägrade att låta eleverna fira adventsgudstjänst i kyrkan, så som de alltid har gjort. Min mamma, som är en riktigt eldsjäl, blev tillsammans med ett stort antal föräldrar otroligt arg. Kanske mest över rektorns argument att "ungomarna inte kan missa tre timmars viktig lektion bara för att gå på en gudtjänst". De här gudtjänsterna har aldrig någonsin tagit tre timmar, snarare 45 minuter men rektorn sa blankt nej. Sen kan jag förstå argumentet att skolan inte ska innehålla någon religiös påverkan, men där var också prästen berädd att ändra sig och helt enkelt kompromissa.

 

Skolan fick som de ville, och trots att allmänheten låg på som iglar fick inte barnen gå på någon adventsgudtjänst. Så vad har då det här med lucia att göra?

 

Min syster kom nyss hem med dunder och brak och jag hörde hur hon började diskutera med pappa på nedervåningen. Situationen är inte så komplicerad egentligen, kyrkan är arg på skolan och detta går nu ut över eleverna och deras luciatåg.

 

Idag är det exakt EN VECKA kvar till lucia, och då får eleverna reda på att kvällsföreställningen inte blir av, istället ska de bara sjunga på morgonen för sina skolkamrater. Varför då? Min gissning, och alla andras, är att kyrkan vill hämnas.

 

Men när min syster kommer hem och gråter och skriker, helt utmattad, tycker jag att vuxna plötsligt beter sig som barn. Krig går alltid ut över oskyldiga, men nu får det för fan vara nog. Kantorn i kyrkan tänker inte ställa upp och spela, förmodligen är det här inte hennes beslut och därför vill jag inte hänga ut henne. Det viktiga är att kyrkan står bakom det som hänt. Min syster berättade själv hur de hela dagen jagat folk som kan stå på deras sida, men alla vuxna väljer att inte uttala sig. Jag undrar, hur är det möjligt?

 

Jag är så trött på vuxna som sviker barn. Hela dagen har de jagat kyrkan och kantorn med endast upptaget-signalen som svar, hela dagen har de letat efter någon annan som kan spela och föreslagit dag på dag som skulle kunna passa just för att anpassa sig efter kören. För vad hade nu kören och min systers sms med det här att göra? Kören, som hon skrev om, har i vanlig ordning träning kl 19:00-21:00 och det här används nu som ursäkt, "sorry kids, men vi kan inte ha lucia då för det är körens träningstid".

 

Den här kören är jag själv medlem i, men jag kan inte förstå vad det här kommer ifrån. Min syster går i nian och jag vet hur mycket det här betyder för henne, vuxna får gärna bråka för min del men det här är inte rätt. Jag förstår om skolan vill straffa kyrkan - dög det inte då duger det inte nu, men allvarligt talat så tycker jag att det här agerandet är helt åt helvete bakvänt. Okej, om ni vill straffa skolan, men hur går det då till att luciaföreställningen som kommer att vara just för skolan blir av, men den för allmänheten skippas? Är det här någon form av omvänd psykologi så är den verkligen inte på sin plats.

 

Jag är ledsen för min systers skull, för alla hennes kompisar som lagt ner så mycket tid och engergi, för allmänheten, för min egen men också för min mammas. Min mamma var en av de som benhårt drev kampen om att eleverna skulle få behålla sin traditionella adventshögtid i kyrkan, och nu är hon en av de som inte kommer få gå och se på sin dotters sista luciatåg. Är det här verkligen rätt?

 

Man får välja sina kort. Fine, kyrkan, om ni vill bråka med skolan, jag förstår det, men ni behöver inte släppa era bomber på oskyldiga elever, och ni gör inte speciellt smart i att skjuta på de som stod bakom er.