Okej, jag vet att jag kanske sa att den här bloggen skulle vara en pluggfri zon, men jag måste nog ändra på det. Fem dagar sen jag lät er ta del av mitt hyperintressanta liv, och anledningen ryms i fem bokstäver: plugg.
Plugg plugg plugg. Det tag ALDRIG slut.

Idag är det den 25e april, vilket innebär att maj närmar sig med stormsteg. Innan den månaden nått sin sista dag har vi redan nu 22 prov inplanerade. TJUGOTVÅ PROV!! Alltså. Jag får hjärtflimmer bara jag tänker på det.

TJUGOTVÅ PROV!!!!!!!!!!

Det är helt sanslöst.

Alldeles nyss spenderade jag lite kvalitetstid på tu man hand med min kemibok, och jag somnade i den. Ett kort ögonblick tills jag slog pannan i de uppslagna sidorna. Nej, jag ljuger inte. Det är helt sant.
Sista-minuten-plugg har min eftermiddag bestått av, inte alls speceillt produktivt dock. Imorgon är det dags för prov i psykologi och i kemi. Och ja. Det är synd om mig. Ja. Självömkan är min andra halva för tillfället. I alla fall i skrivande stund. Eller. Ja äsch, just nu känner jag såhär:

Ska våga vara precis lika kaxig som mina vänner Johan och Björn, de har nämligen gjort en remix på Kristian Anttilas låt Bitar som fanemig är bättre än självaste orginalet!
De är nu med i en tävling om bästa remixen så GÅ IN OCH RÖSTA HÄÄÄR: http://soundcloud.com/kristian-anttila/kristian-anttila-bitar-johan

Rösta genom att gilla!

Vid tre i eftermiddags kom kära Julia och hämtade mig och Jossi, det bar av till Hagfors - väl framme upptäckte Jossi att taket på bilen gick att fälla ner (säger man fälla ner?), och då var vi såklart tvugna att ta ännu ett varv i byn. Grymt!
Vi mötte upp Agnes och Anna och drog för att käka pizza, fast i slutändan var det ingen som satt med pizza utan diverse kycklingrätter. Men det gick det också!
Härlig eftermiddag med mina saknade innebandybruttor, bara Jolin och Johanna som fattades.

Nu bär det av till Hagfors igen inom en snar framtid, cirkus 30 minuter, för pyjamasparty hos Julia! Klagar inte minsta lilla.

Sitter i Torsby hos min kära farmor, som så många gånger förr. Ibland känns det som att jag bor mer här än hemma i mitt eget svartvita rum. Håller på med en spotify-lista som förmodligen kommer vara den bästa någonsin, fint det.

I mitt huvud just nu:
1) Vad är det med värdergudarna egentligen?! Kära värld bara ge oss SOMMAR. Tack och amen för sjuttioelfte gången.
2) Är det onsdag? Eller lördag? Eller måndag?
3) Mengudvadtråkigtjagharjagtrorjagdörjagmåstenogspringaruntruntienringlitegrann.
4) Om jag hade pengar skulle jag... klick Nelly.com klick romwe.com klick modekungen.se den, och den.. och den..
5) Fan det här blogginlägget blir inte vettigt för fem öre.

Lördagkvällen spenderades i Torsby med finafina vänner, bland annat Mette som äntligen var på besök i skogarna. Jag, Tesa, Klara, Nora, Lillie, Jakob och så självklart Mette pratade bort två timmar på något som kändes som två sekunder och sedan rullade kvällen bara på.
Efter att spenderat natten hos farmor med bara katten och fågeln som sällskap kom dessa tre tokarna på besök och vi käkade frukost, Scones och en jääääävla massa kakor! Till det blev det världens sämsta film men mysigt hade vi!

Hatar för övrigt den extremt värdelösa bildkvalitén på blogg.se.

Igår var det alltså påskens bästa dag; påskafton! Det är då påskharen smyger i krokarna och den stora äggmålartävlingen går av stapeln och framför allt så får man äta hur mycket godis man vill!

Denna påskmorgon började med den årliga skattjakten efter påskäggen, nu för tiden i en något svårare version. I hallen låg en lapp som alltså var vår första ledtråd, "alldeles för mycket räkningar.." och ut sparng vi till postlådan. Den ena lappen ledde till den andra och vi blev nästan lite kaxiga, "det här var ju jäääääääääääääääääääääättelätt". Men skrattar bäst som skrattar sist.
När Jonas läst sista ledtråden stod vi alla som frågetecken, "inget kylskåp punkt-punkt-punkt." Vafan?! Vi irrade runt som flugor men hittade ingenting och fick tillslut följa pappas råd att anordna ett möte. Därefter följde en vild diskussion men ingen vart kom vi. Pappa gav oss ledtråden "spaghetti" efter att vi rotat igenom både ugnen, micron och kaminen utan resultat men vi stod fortfarande som fågelholkar. Slutligen bad han oss läsa på kylskåpet, och där hittade vi TILLSLUT kopplingen: kylskåpet var tydligen av märket husqvarna och jaha.. där ute i garaget stod en husqvarnamotorcykel som tydligen också var italiensk, där av spaghettin.. Jaaahaaa, för det var ju inte alls långsökt.

Lite senare på förmiddagen bar det av till Hammarökusinerna och där följde ännu en rolig skattjakt där både byggandet av molekyler och klättring högt uppe i träd ingick. Vi fick dagens andra påskägg och en väldig massa påskmat. Det dröjde inte länge förrän alla barn låg utslagna i soffan.

Men åh, vad jag älskar påsken och min fina släkt!

Sju år har gått, men jag minns det fortfarande som igår. Tomheten, hjälplösheten. Jag minns teckningarna vi ritade, prästens närvaro och de inställda lektionerna. Jag minns obegripligheten och flaggan på halvstång. Jag minns tårarna, allvaret.
Vi var så små, jag minns rädslan, minns frågorna. Frågor som än idag kan cirkulera i mitt huvud, varför?

Just idag, just det här datumet, kommer alltid finnas inpräntat i min hjärna. Och just idag tänker jag på de allra närmaste, och på dig. Så många världar slogs i spillror den dagen, och först nu många år senare kan jag på riktigt förstå vad som egentligen hände. Vi lärde oss alla hur skört livet är, och att ingenting går att ta för givet.
Jag tror och jag hoppas att du har det bra där du är nu, Hanna. Att du skrattar och ler på en plats vi ännu inte når. Jag hoppas du ser saknaden, men också kärleken.

Livet är så obegripligt orättvist, så oberäkneligt.

För sju år sen var jag en knappt 11-årig flicka och plötsligt fick jag lära mig, svart på vitt, att ingenting varar förevigt. Men din tid var för kort, Hanna. Alldeles för kort. Ni vet vilka ni är och jag vill bara säga att jag finns här för er, och att ingen av oss någonsin kommer att glömma.

Hallå där ute i cyberrymden, jag ligger för tillfället i koma. Eller, det känns lite så i alla fall.
Jag skulle kunna svära på att jag har en myrstack nerstoppad i strupen för det springer runt gigantiska kli-attacker där nere som kittlar mig som pyttesmå stick överallt. Och ja, då och då gör jag mitt bästa för att klia tillbaka, men då tror jag att jag ska spy istället.

Alvedonen har i alla fall -tack gode gud- gjort sitt så här sitter jag åtminstone upprätt och kan ägna mig åt bloggande och slöande. Jag vet inte riktigt vad som hände klockan 16.00 idag, men det var som om min mentala jag-ska-verkligen-inte-vara-sjuk-barriär totalt raserades. Världen snurrade, mitt huvud var liksom för liten samtidigt som min hjärna tycktes svälla och vidgas där bakom pannbenet, jag trodde jag skulle sprängas.

Alltså: jag hamnade i koma på farmors säng och kände mig helt nersövd, men kunde ändå inte sova. Jag bara låg där och försökte få ett nytt grepp om världen som flöt hit ocih dit som en slajmig gegga.

Okej jag kanske överdriver lite nu, men när man är sjuk så är det okej att tycka mer synd om sig själv än vad det i själva verket är. Jag lever. Klart jag gör. Men jag saknar småkidsen som fick klara sig med bara tre tränare idag.

Därför bjuder jag på en bild på dem, våra små parkour-gossar, aka De Sjövilda Monstrena och så ska jag återgå till att kurera mig tillsammans med en påse godis, det älskade varma täcket och tystnaden som uppstår (..hähä) när halva familjen befinner sig i Linköping.

I fredags hade jag turen att sitta på första parkett och se premiären av Grease i Hagfors.
Måste bara få säga att jag är enormt imponerad över hur fantastiskt bra den här musikalen blev!

Det har tisslat och tasslat om den ett bra tag nu, och när biljetterna till de tre föreställningarna släpptes var jag på mamma som en igel, hon hade inget utrymme till att säga "jag beställer ikväll", biljetterna skulle beställas nu.
Och tur var väl det, för de tre förställningarna var totalt utsålda inom kort, bara det är helt fantastiskt!
Och så bra det var. Och vad bra det kändes att stå upp och applådera när sista versen var sjungen - det var ni värda tusen gånger om. HELT OTROLIGT BRA, helt enkelt.

Bilden fotade med min käraste Nikon.

Glöm inte: Följ min blogg med Bloglovin