Det ska bli spännande det här. Om 13 minuter börjar vår fysik. Woho. Hoppas på det bästa!

För sisodär ett år sedan började en väldigt panik krypa innanför mitt skinn. Jag var mitt uppe i "time of my life", men det var något som hela tiden gnagde och störde. Frågor som "vart kommer jag bo om ett år?", "vart kommer alla mina vänner att vara om ett år?", "vem kommer jag vara om ett år?", men framför allt - "vad i hela helvetet ska jag egentligen läsa?" började hopa sig i min hjärna.

 

Jag visste helt enkelt inte. Jag visste inte då, och jag vet inte nu. Grejen var att min hjärna liksom var programmerad. Först grundskolan. Sen gymnasiet. Sen universitetet. Det fanns aldrig, någonstans, på min karta att man inte skulle läsa vidare direkt. Så jag oroade mig. Mer och mer för varje dag som gick.

 

En kväll när jag var nära att bryta ihop totalt sa Johan till mig, som den enklaste sak i världen, att man faktiskt inte behövde läsa vidare direkt. Att det liksom inte var lag på det. Så just då bara bestämde jag mig.

 

Självklart fanns det stunder då jag tvivlade. Då jag desperat försökte tvinga fram någon form av drömyrke, men det gick ju såklart inte. Idag har många av mina vänner flyttat, vissa för att läsa, andra för att jobba. Jag har fått höra att jag gör bort mig nu, att jag kommer ångra mig och att jag kanske slopade mitt livs chans genom att tacka nej till läkarutbildningen. Jag har fått höra att jag är rädd för att bli vuxen, och jag vet att folk har tänkt att jag är feg.

 

Men jag tror inte jag slopat någon chans överhuvudtaget. Och att ta ett sabbatsår är modigt på ett helt annat sätt. Ett sabbatsår är på många sätt lika med en väldigt otrygghet. Att inte veta om man får jobba. Att springa hit och dit till arbetsförmedlingen och att lämna cirka 100 CV:n överallt där det kanske finns en minichans att få jobb. Det är modigt att stanna kvar där det kanske inte tycks finnas så mycket.

 

Men här finns å andra sidan allt det jag behöver nu. Det året jag behöver för att låta drömmar växa som annars inte fått plats. Det året jag behöver för att vissa mornar bara få sova. Det året jag behöver för att kunna åka till Afrika. Det året jag behöver för att veta vem jag är och vem jag vill bli.

 

Att veta att jag har ett helt år på mig att välja har dämpat pulsen och paniken på samma sätt som om någon knuffat ett stort stenblock över alltihopa, och det känns så jävla skönt. Jag kommer få hitta en lägenhet som känns som min i en stad som känns som min påväg till ett yrke som känns som jag, i tid. Utan stress, utan panik. Jag kommer hinna fylla i alla papper och söka alla bidrag utan andan i halsen. DET känns fantastiskt.

 

Och jag kommer hinna säga hejdå till alla platser jag kommer sakna. Jag kommer hinna jobba med sånt som jag egentligen hatar och jag kommer fylla ryggsäcken med lite mera livserfarenhet som jag tror är bra. Och ja, kanske är jag rädd för att bli vuxen. Kanske kommer jag aldrig vilja bli det. Men jag känner redan nu hur det suger i magen efter att få inreda ett nytt hem som är mitt, börja läsa något som jag verkligen vill ägna mig åt och bara ta det där stora klivet rätt ut i världen. Men jag vet att det kommer, och att det kommer utan stress. DET känns fantastiskt.

 

Så TA ETT SABBATSÅR! vill jag säga till alla som sitter där jag satt för ett år sen och till alla er som bara inte vill läsa mer. Vänta med universitetet. Vad fan. Även med en utbildning på 5 år så kommer du ha minst 10 gånger så lång arbetskarriär. 50 år! För inte fasen kommer pensionåldern vara 65 då det är vår tur att avsluta vår yrkesbana. Dom där 50 åren vill åtminstone jag fylla med nåt jag älskar att göra, och just nu vet jag inte vad det innebär.

 

Folk får tycka vad dom vill. Vissa tycker si, andra så. Vissa tycker bra, andra tycker dåligt. Men fegt, det kommer jag aldrig se det som. Och inte heller som att jag sabbat någon chans till något större, för det största av allt är att få vara jag, och att veta att en dag har jag hittat min plats. Att fram till dess få växa, få leva, få vila och få slita känns bara som världens största jättebonus.

 

 

 

 

 

 

 

Kan endast tänka på när jag stod med Evys hand i min och inte alls visste vad som var upp och ner. Bara visste att det var konfetti överallt och att världen snurrade. Att världens bästa låt ekade enda upp till stjärnorna och att jag var den lyckligaste människan någonsin. Och nu gör Coldplay nytt och jag och Evy ska jaga dom över Atlanten om det så krävs. Älskade älskade COLDPLAY.

 

sattit upp håret i en knut. ätit skaldjursbuffe. lyssnat på Tillsammans. spontantrippat till charlottenberg. ätit tacos. somnat och vaknat och somnat igen bredvid världens bästa. druckit saft. jobbat med mitt nya spännande jobb. och andra finsaker, bra helg!