Igår var det lördag. Idag är jag trött.

 

 

Kan inte sjunga nåt annat än den här låten. Älskar videon, älskar dansen älskar PRECISSÅHÄRKÄNNSDET. Åh. Så bra. Tänk vad dom kunde förr i tiden.

I lördags hade vi överaskningsfest för finaste Lojsan! 

Vi såg antagligen ut som idioter när vi drog huvorna enda ner till ögonbrynen, knöt dem över munnen och satte mörka solglasögon över ögonen. Riktiga rånare. Det var allt en och annan torsbyraggare som stirrade efter oss, men inte skulle väl vi råna banken, vi skulle bara kidnappa vår intet ont anande vän...

 

Fin kväll med människor jag tycker om!

 

Och jag ville aldrig att vägen skulle ta slut, jag önskade att den var 40 mil, 400 eller 4000 bara den inte tog slut än. Bara solen inte gick upp riktigt än.

Jag önskade att tystnaden skulle få växa bara ytterligare några minuter till, bara så att jag kunde få känna lite mer, treva ytterligare några millimeter över sårkanterna.

Jag tänkte att det var så mycket jag ville säga, natten var så obegripligt mycket kortare än alla de gånger då sömnlösheten vridit min hjärna ut och in, evighetstimme efter evighetstimme.

Jag ville aldrig komma hem, aldrig kliva över tröskeln tillbaka till verkligheten.

Men. Vägen tog slut, tiden stannade inte och så plötsligt var vi där. Som en vinterdag i mitten på juli och allt jag tänkte på var det jag aldrig sa.

 

 

Du kommer vackla tills den dagen då du faller rätt,

som prinsessan iklädd spindelnät kommer du tillslut

bryta band

bryta arm och

byta plats.

 

Du kommer vinna, jag ser det fast du

inte ser det själv.

Du har redan gått genom betong och

jag har sett dig vandra utmed slagfältets kanter,

analysera varje steg, varje drag.

 

Ensam är stark och han drar bara ner dig,

hungrig som en varg medan du svälter revben och ryggrad synliga,

kantiga och sylvassa under genomskinlig hud.

Men jag är

alltid redo

för dig och

signalen kommer ljuda när som helst,

du kommer höja ditt vapen för det var sista droppen

av salt vatten som rann nedför din kind.

 

Jag står i armén som ligger på vakt,

avvaktar tills allt mod runnit av dig,

tills allt som finns kvar är råstyrkan du ännu inte känner till.

Den som ger dig sista ordet.

 

Vi ser det.

Du kommer bryta band

bryta arm och

byta plats

för du är så mycket starkare än han.

 

Och jag är alltid redo för dig.

 

Får så galet mycket inspiration när jag hör den här låten. Jag får för mig att den påminner mig om så mycket, fast den faktiskt inte påminner om något alls. Det här är inte någon annans låt, det här är ingen symbol för något som försvann, något som fattas eller något som blommar precis just nu. Den här låten bara är, en av de där låtarna som man bara hittar en dag och älskar från första sekund.

Jag vet inte hur många gånger jag hört de 20 första sekunderna och sedan spelat om låten på nytt, det är något med början. Något som lugnar ner mig.
Det är konstigt att den här låten påminner om så mycket fast den inte varit med mig i något annat sammanhang än då jag varit ensam. Men kanske är det just därför, för att tankarna liksom får vandra fritt och hitta tillbaka till allt det som jag en gång var med om och som gjorde mig till den jag är idag. Alla dessa minnen. Det är helt galet. Är det något jag har svårt att hantera och aldrig riktigt kan greppa så är det hur saker bara passerar. Hur sekunder blir minuter, hur dagar blir år. Hur folk försvinner och hur folk dyker upp. 

Så finns det låtar som den här, som bara dyker upp och lirkar fram gamla bortglömda saker i ett nytt ljus. Som får mig att dra filten tätare runt kroppen, som för min blick långt bort i ingenstans och väcker det där inuti mig som bara vill skriva. Skriva om saker jag aldrig ens känt, aldrig förstått mig på minsta lilla. Just det gör den här låten så vacker. 

Den här låten lägger något över mig, ett lugn som får min oroshjärna att pausa ett ögonblick. Som får mig att tänka att det ordnar sig tillslut. Vad som än händer. Och gör det inte det så får jag på något vis lära mig att flyga, för det är så det känns när jag återigen trycker på play. Som om jag hade vingar och svävade fjäderlätt bland molnen, högt över trädtopparna.

 

             

Hemkommen från en eftermiddag i kyrkan, Astrid Lindgren-konserten som vi gjorde i våras skulle nu på efterfrågan visas upp igen. Även denna gång var kyrkan proppfull, allt från små förväntansfulla barn till gamla som kommit med taxi från ålderdomshemmet i närheten.

Det var en fin stämning, de fartfylla låtarna blandat med de lite tyngre, så som fattig bonddräng och Linas klagovisa. Till en stående publik tackade vi, precis som förra gången. Sedan avslutade vi med den klassiska pippilåten och tågade tillbaka ut i våra utklädnader.

Själv var jag Lisa i Bullerbyn, Lojs var Cark i bröderna Lejonhjärta och hade slagit på stort med sprillans ny peruk.