Idag är det 25 år sedan min farfar gick bort. Det betyder att aldrig hann träffa honom, inte ens nästan, han försvann fyra år tidigare.

 

Det betyder också att han aldrig hann träffa något av sina barnbarn.

 

När jag pratade med min farmor i telefonen tidigare idag så frågade hon mig hur man fortfarande kan sörja en människa när det gått 25 år. Jag vet inte, svarade jag, men inte är det konstigt att man saknar. Även efter många år så slutar inte en människa att fattas. 

 

Att jag inte fått lära känna min farfar är såklart för mig en sorg. Det jag sörjer är det som han aldrig fick se, och det vi aldrig fick uppleva tillsammans. Jag undrar hur han var. Om någon av oss är lik honom. Hur det hade varit om han också bodde i huset som var deras, varit med på födelsedagar, hur hans röst hade låtit och vilka gamla historier han hade berättat. Det är en sorg att inte fått uppleva det, men det är svårt att sakna det man aldrig haft. Min saknad är inte samma sorts saknad som min farmors, det är mer en sorts nyfikenhet som tyvärr aldrig kommer att hitta exakt de rätta svaren.

 

Jag tänker på min farfar ibland och på hur livet blir. Det hade varit så roligt att veta vem han var. Hur han var. Tänk att jag ju aldrig hade funnits om inte han gjort det?

 

Fina farfar. Kanske ser du oss ändå. Kanske är du med farmor uppe i stugan, ser hur fint hon har gjort. Väggarna som är nymålade för i år och lupinerna som växer i slänten. Det hoppas jag du gör, och vet att vi tänker på dig.

 

När jag under gårdagen satt i bilen och nyhetssvepet i P3 klingade ut hade en stor frustration och ilska bubblat fram i min kropp. Bland nyheterna nämndes Torsby, den ort som jag vanligtvis håller så nära hjärtat. Men inte var det i några positiva drag Torsby på ett fåtal sekunder målades upp, nej, allt annat.

Och på sätt och vis med all rätt. För det visade sig att det i Torsby bor människor som anser att ensamkommande flyktingbarn inte är välkomna till vår ort. Att de inte "förtjänar" vår hjälp. Under gårdagen blev det nämligen klart att det hem som planerats för sex ensamkommande flyktingbarn inte blir av, för att 11 grannar sa nej. Någon ska ha förklarat sig med att "de är ju inte barn, de är ju 14 år".

14 år. Min yngsta lillebror är 15 år men jag skulle ändå på många sätt klassa honom som ett barn. Trots att han med iver söker sitt första jobb och lagar sin egen mat när han kommer hem från skolan, så är han ett barn. Ett barn som jag hoppas skulle få hjälp om rollerna var ombytta. Om det var han som tvingats lämna sitt land utan någonting i ryggsäcken, förutom möjligtvis upplevelser brutalare än vi kan föreställa oss.

Sex ensamkommande flyktingbarn skulle alltså fått flytta in i Torsbys gamla prästgård, men 11 grannar sa nej. Låt oss bara upprepa och begrunda detta ett slag: de sa nej. Nej. Nej ni är inte välkomna här. Nej, vi vill inte ha er.

Varför? Frågan som cirkulerat i mitt huvud enda sen det första stinget av ilska- tills nu- när jag sitter här med klump i magen och olust. Varför? För att prästgården skulle användas till något bättre? För att barn är jobbiga? Eller varför? Jag ser ingen som helst rimlig förklaring.

Jag anser att det viktigaste här i världen är att förstå att alla är lika mycket värda. Det är det mest fundamentala och grundläggande av allt för att bygga ett samhälle och en värld fritt från våld och hot. Att alla är lika mycket värda (som vi ständigt blivit matade med sedan vi var små) betyder för mig att alla förtjänar hjälp och skydd. Men nu har Torsby, eller åtminstone dessa 11 grannar, slagit fast att detta inte stämmer. Att alla inte alls är välkomna. Även om dom är barn.

Barn som med all säkerhet riskerat sina liv för att ta sig hit. För tror ni att de köpt en flygbiljett, packat sina väskor och tryggt landat på Arlanda så tror ni fel. Kanske har de varit på väg i åratal. Kanske har de ätit sopor. Kanske har de utnyttjats på vägen. Kanske har de sett kamrater dö. Kanske har de mutat sig fram, satt sig på ett stort stort hav i en liten liten båt och kämpat sig från gräns till gräns. Kanske visste de inte ens vart de var på väg?

Jag vill påminna om det som Åsa Romson (mp) igår nämnde i sitt tal i Almedalen: "just nu är fler människor på flykt i världen än vad det var under andra världskriget. Fler än 50 miljoner människor!” Tänk på hur många av dem som är barn. Som sett föräldrar dö och syskon våldtas. Som somnat till ljudet av exploderande bomber och smattrande pistoler. Sex barn ville komma till Torsby, men ni sa nej.

Jag vill inte veta vilka ni är. Jag vill inte veta vilken rimlig förklaring ni tycker er ha till varför ert nej blev ett nej. Vi kommer aldrig komma överens, aldrig tycka samma sak. Men jag hoppas att ni nu känner åtminstone ett litet ansvar för att Torsby, som för mig är så varmt och förknippat med så mycket bra, nu rasiststämplas i nyhetssverige. Jag hoppas ni reflekterar över reaktionerna som kommit från alla håll och kanter (tex detta inlägg). Jag hoppas att ni en dag kan tänka om, lära om. Jag hoppas att ni kanske helt enkelt inte insåg vidden av ert nej. Jag hoppas att jag inte känner er.

För mig är detta helt galet. Sex barn. Vi är sex personer plus hund i min familj. Tycker våra grannar att det är jobbigt att ha oss runt husknuten? Det tror jag inte. Det här är större än så, och det, det är väldigt, väldigt skrämmande. Vi har en skyldighet att göra det vi kan och kanske kan vi inte hjälpa alla, men sex flyktingbarn, det trodde jag vi kunde klara av.

 

Det var några år sedan jag för första gången såg denna fråga diskuteras i diverse sociala medier: fenomenet att festivalscener domineras av män. En diskussion jag sedan följt, dels för att jag själv är ganska så frälst vid festivaler och en flitig festivalbesökare, men också för att jag allt mer börjat intressera mig för feminism och politik.

 

Så, nu tänkte jag att vi ska bena ut den här frågan lite. Varför skulle detta vara ett problem, är det överhuvudtaget så här det ser ut? Vi börjar med lite siffror som bevisar följande: ja, Sveriges festivalscener har faktistkt i flera år dominerats av män. 2012 var 88% av alla bokade artister till Sveriges 10 största festivaler män [källa]. 2013 var siffrorna något bättre, men fortfarande var andelen kvinnliga akter endast 19%, det är 2 av 10. (76% män, 19% kvinnor, 5% mixade) [källa].

 

Om detta är ett problem eller inte är ju sedan en induviduell fråga, det beror på vad du tycker själv. Men enligt mig är det här ett problem, att vi ännu inte är i närheten av ett jämställt artistutbud på Sveriges festivaler. Igår drog till exempelvis Sveriges största festival Bråvalla igång, andel manliga akter? 84%.[källa]

 

Så vad beror detta på? Hur kommer det sig att andelen män i rampljuset är så många fler? Vissa skulle kanske hävda att det helt enkelt finns fler manliga artister, men jag köper inte det argumentet. I världen finns ungefär lika många kvinnor som män- 50% av varje- så om andelen män som på något vis håller på med musik är så många fler än andelen kvinnor - då har vi ett problem någonstans. För varför skulle män födas till att tycka mer om musik än kvinnor? Varför skulle män födas med mer musikalisk talang än kvinnor? Kan det isåfall istället vara så att män tillåtits ta mer plats och, tex, spela mer musik?

 

Många festivalbokare hävdar att de bokar "kvalité för kön", men då undrar jag om det ena måste utesluta det andra? Om jag tittar i min skivsamling uppe i mitt rum så finns där en ganska jämt fördelad skara artister. Paramore, Adele, Lykke Li och Veronica Maggio trängs med Mumford and Sons, Oscar Linnros, Håkan Hellström och Daniel Adams Ray. Ungefär lika många män som kvinnor. Och av 10 akter i musikbranschen så MÅSTE det finnas fler än två icke-manliga som är tillräckligt bra för att spela på någon av Sveriges största festivaler.

 

Det finns statistisk som visar att de flesta festivalbokare är män (88% 2013 [källa] ). Med dessa siffror i ryggen blir det ganska uppenbart - att män tenderar att boka andra män. Något jag tror görs av lathet. För ofta tror jag att dessa festivalbokare inte med mening väljer bort kvinnor, utan att de bara inte väljer att titta en extra gång, vilket idag tyvärr verkar krävas för att få syn på alla grymma kvinnliga artister och band.

 

Att festivalscenerna runt om i Sverige domineras av män är alltså ren fakta. Om detta är ett problem eller inte är upp till var och en, men enligt mig skapar detta en ond cirkel. En ond cirkel som började växa någonstans i de strukturer som säger att män får ta mer plats. Att män får höras mer innan de tystas. Att män har större friheter. Något som verkar ha lett till att manliga artister syns mer och därför bokas i större utsträckning. Att dessa män då syns ännu mer och bokas ännu oftare. Att färre kvinnor står på scen handlar nog egentligen inte så mycket om att det finns färre kvinnliga artister - utan för att det är de manliga artisterna som syns. Ett mönster som jag tror att vi aktivt måste vara med och bryta. Exempelvis genom att boka fler kvinnor till våra festivaler - även om det kräver lite mer ansträning. Det behövs fler kvinnliga förebilder i många sammanhang. Det finns ingenting som säger att en kvinnlig musiker är sämre, så varför är det de signalerna vi fortsätter sända ut?

 

Jag tror på ett demokratiskt samhälle där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Där vi har samma friheter och möjligheter. Just nu är det inte så musikbranschen ser ut, och så länge vi inte lyfter de kvinnor som finns kommer de manliga förebilderna vara fler. Föreställningen om den manliga musikern kommer leva kvar och så kommer ingenting förändras. 

 

Endel kanske hävdar att granskningen av Sveriges festivaler ur ett jämställt perspektiv bara skapar problem, men det tror jag inte på. Vi måste börja öppna våra ögon och se att jämställdhet inte bara handlar om lika löner, utan om så mycket mer. Och att så många saker lägger grunden till de skillnader som finns idag - till exempel i vilken grad kvinnor exponeras. På festivaler, i TV och andra sammanhang. Många gånger tror jag inte ens vi reflekterar över att det är mannen som står längst fram, mannen som syns. Detta är ett sånt exempel. 

 

Jag älskar festivaler och musik. Kommer alltid att göra. Men jag tycker också att alla Sveriges festivalarrangörer har ett ansvar. Ett ansvar över vilket budskap de väljer att sprida. Och jag ser med glädje fram emot den dagen då Sverige erbjuder en åtminstone relativt jämställd festival - en festival som visar att män och kvinnor är precis lika bra, och att de förtjänar lika stor plats på våra svenska scener.

 

Igår blev det utgång i stora staden Hagfors. Tänka sig. Inte varit ute där sedan slutet på augusti förra året så det var väl på tiden. Gick som vanligt loss på My-story på snapchat och delade cirka en miljon bilder, hehe. Några av dem finns nedan. Jag och Lisa som tydligen är lite taggade? Jag och favvoalbin som skickar fina bilder till Moa och så Jag, Nicole, Johan och Linnea utanför Hagforspizzan (kvällens andra pizzeriabesök).

 

Vi började kvällen hemma hos Sofie med pizza, prat och lekar. Efter det drog vi vidare till folkan. Sjukaste kön utanför och efter att ha stått där i säkert dryga 20 minuter fick vi med nöd och näppe komma in. De stackarna som stod längre bak fick vända hemmåt, för på folkan var det fullt.

 

Det roligaste med utgång i Hagfors är att träffa alla fina personer som man inte träffar som ofta annars. Som fina Johan som gick i min klass under hela högstadiet och som jag inte sett på över ett år, trots att han står högt på listan över människor jag tycker om. En riktigt rolig kväll måste jag säga! 

 

Alltså åååh, tycker verkligen att dom här tatueringarna är så himla fina! Vet inte ens varför egentligen, bara gillar dom jättejätteMYCKET! Vill ha allihopa och kan inte sluta leta efter fler på internet. Den ena är liksom finare än den andra. Kanske tycker jag om dom så himla mycket för att dom inte är så himla vanliga? Inte än i alla fall.

 

Egentligen vet jag inte ens vad stilen på dessa tatueringar heter, men fortsätter googla saker som "geometric animal tattoo" och får hyfsade resultat. Men som sagt; vill se mer mer mer.

 

Ärligt talat så har jag väldigt länge varit inne på att göra en tatuering, men den är långt ifrån så unik som dessa ovanför. Tänker inte riktigt berätta vad, eftersom jag ju faktiskt inte kommit till skott än och då vore det ju trist om jag sagt att jag ska göra något, och så blir det inte så? Men det är ett motiv som symboliserar ett antal väldigt speciella personer i mitt liv, nämligen min familj och framförallt min mamma. Det är nämligen ungefär en likadan tatuering som den hon har!

 

Saken är bara den att jag först var helt inställd på att göra den utan färg. Alltså helt hundratusenprocentigt säker. Men sen insåg jag att den blir ganska liten (vill ha den på samma ställe som vargarna på mittenbilden, höger arm), och där är man ju inte så himla jättetjock direkt. Så alltså, liten tatuering. Och bilden är ganska detaljerad, vilket i princip är en omöjlig kombination. Så nu funderar jag på att lägga till lite färg och tänka om. Men jag vet inte. På något vis, antagligen eftersom jag är en mesig svenssonkvinna, vill jag inte att den ska sticka ut för mycket. Samtidigt som jag ju vill att folk ska se den?

 

Jag tänker också på framtida yrken och framtida bröllop, hur mycket vill jag visa min tatuering då? På samma gång blir jag irriterad på mig själv att jag tänker så. Har ju velat ha den här tatueringen jättelänge och ska folk döma mig för den är dom ju inte riktigt kloka. Egentligen. Men ändå. Jag ska ju inte direkt tatuera in något groteskt och fult men ändå..

 

Vi får väl se vart det slutar. En sak är iallafall säker, och det är att det här inlägget slutade mycket rörigt.. Jaja. Vad tycker ni om tatueringar?

Har tänkt länge på att skriva det här inlägget, men inte riktigt kommit till punkten då fingrarna hittat rätt bland alla bokstäver på tangentbordet. Vet inte om dom gör det nu heller, den tionde februari när jag sitter här i min lilla soffa och funderar över det faktum att 2014 är här. Att tiden aldrig väntar, den bara går och går och går.

 

Nu har tiden sprungit enda fram till 2014, och ytterligare lite längre. Förbi januari och snart halvvägs in i februari.  Är det inte underligt? Jag tänker tillbaka på nyårsafton, när raketerna small och exploderade i en kaskad av färger över den svarta himmelen. Tänker tillbaka på champagnen vi skålade i och hur jag vände mig till några av dom allra finaste människorna och sa att "det här året kommer förändra mitt liv mer än något annat år gjort tidigare, jag bara vet det".

 

Och det tror jag fortfarande. Att 2014 sakta men säkert kommer möblera om i allt som är jag och allt jag noggrant placerat ut i mitt liv. Det är med spänd förväntan jag tänker på det. Tänker på lägenheten som ska bli min, tänker på det nya livet i en helt ny stad. Tänker på det faktum att jag redan fyller 20 och att halva tiden av det som blivit mitt sabbatsår redan runnit iväg.

 

Det är läskigt också, men mest är jag så himla glad att jag gav mig själv det där året efter studenten. Ett år av uppladdning inför det nya. Ett år av förberedelser men också av utmaningar och små äventyr. Så nu mest bara sitter jag här och väntar. Rädd och lycklig och spänd på samma gång, för vad händer egentligen när 2014 stegrar sig och är här på riktigt?

 

Blir det bra, eller blir det dåligt? Kommer jag ligga sömnlös av sorg, eller av lycka? Ingen vet. Men jag hoppas, hoppas och håller alla tummar för att 2014 ska bli det mest makalösa och bästa året man kan tänka sig. Fyllt av vänner jag ännu inte känner till, kunskaper jag ännu inte nått och platser jag ännu inte sett. Saker som väntar där runt hörnet. Jag hoppas så det nästan gör ont, och jag tror, att detta året blir galet. Det kan nästan inte bli något annat.

Det är så hemskt. Hemskt. Fruktansvärt. Orättvist. Det händer hela tiden och kanske är det det värsta av allt. Att det aldrig verkar ta slut. Att lågor släcks varje dag, att historier avslutas och att liv slås i spillror och lämnas trasiga.

 

Ett tag har vi ju vetat att det skulle ske, i drygt ett år har vi vetat fast ändå levt på hoppet. Hoppet om miraklet. Hoppet som sa att kanske kanske. Hoppet som sa att vi måste hoppas, att vi måste för att allt annat är för hemskt. För overkligt. Men vetat, det har vi ju gjort ett tag. Vetat fast det känts helt omöjligt. Du? Hur kunde det här hända Dig? Av alla människor..? Hur kunde det vara Du? Du som aldrig lät bli att träna. Du som alltid visste vad du åt. Du som aldrig rökte. Hur kunde Du få lungcancer?

 

Idag försvann Du från oss. Gråten stockar sig i halsen på mig när jag tänker på det, det spelar ingen roll att vi visste. Det borde inte ha skett. Två små barn ska inte se livet glida ur händerna på den starkaste, två barn ska inte se sjukdom besegra den friskaste, två barn ska inte förlora det viktigaste. Två barn förtjänar sin mamma i många år till, och så plötsligt finns du inte mer.

 

Det är svårt att tänka på hur du för två veckor sedan var i Sälen med min mamma, min lilla lillebror och dina barn. Hur du som nyss åkte skidor numera är på andra sidan vår värld. Hur dessa andetag slutligen gav upp och förlorade kampen. En kamp som många före dig förlorat, och som många står på tur att förlora. Att höra om läkemedel som går framåt och stamceller som revolutionerar hjälper inte, du drabbades för tidigt, medicinen kommer försent. 

 

Så nu är du inte bland oss mer. Du som nyss stod bredvid mig och höll i en svenskalektion. Du som stod där med huvudet högt, trots att det var bart, och fortsatte undervisa fast du visste. Visste att inte mycket fanns kvar. Du som så glatt skrattade på min student och så ofta stod i hallen för att hämta eller lämna barn. Det är helt enklet inte verkligt.

 

 

 

Det här är ett litet tips, ett tips som inte bara är ett tips utan något som jag från djupet av mitt hjärta tycker att alla där ute borde läsa. Det är den här bloggen, trehundrasextiofemdagarnu.

 

Det är en blogg om kärlek när den är som allra, allra värst. En blogg om kärlek som tar slut. Om kärlek som tar slut på ena sidan, en kärlek som lämnas och som tas ifrån. En kärlekshistoria där en blev kvar, där den andre gick. Och visst har ni säkert hört det många gånger, det har vi alla. Flera av oss har sett de ske riktigt nära, andra har kanske till och med varit mitt i det. Men det här är något nytt, det här är kärlek som tar slut bara sådär, efter nio år. Det här är kärlek som tar slut en vecka efter att inbjudningarna till bröllopet är utskickade. Kärlek som brutalt och omänskligt rycks bort. Och nej, killen dog inte. Han träffade en ny och stack. 

 

 

***

 

***

Den 2 september möttes de i hennes lägenhet. På dagen när jag var på jobbet. Den dagen han skulle flytta våra sista saker från vår gamla lägenhet till vår nya. Vår första gemensamma bostadsrätt som vi sparat till i sju år. Den lägenhet som vi flyttat in i 1 augusti. Inrett med iver. Kört rally på Ikea. Han pratade om hur fint det var med lekparken utanför där våra barn kunde leka. Barnen som vi planerat skaffa om tre-fyra år. Barnen som vi redan bestämt namn åt.

De träffades varje dag efter jobbet. Han ljög om att han jobbade över. En natt kom han inte ens hem. Jag gjorde matlådor och tog med till honom som han kom och hämtade på mitt jobb. All den tiden var de tillsammans. Han ljög om att det har varit olyckor som han hjälpt till i, när allt han gjorde var att vara med henne. Bedra mig. En dryg vecka innan han gjorde slut skickade vi ut bröllopsinbjudningar. Han skickade ut dem själv till sin familj. Några dagar innan frågade jag om han ville att vi skulle häva köpet på en soffa vi beställt som var försenad. Han svarade att vi ju älskade den där soffan, att den skulle bli så bra för oss. [Här]

***

Drömde i natt att han var där. Drömde att hans hand var i min. Jag vaknar och allt kommer över mig. Den där verkligheten. Den verklighet där han håller någon annans hand. Håller om någon annan på nätterna. Kysser någon annan. Och det gör mig illamående. Att han som var min, han som var den jag skulle gifta mig med, han som skulle bli pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, nu väljer att leva med någon annan. [Här]

***

Detta är alltså en anonym blogg om en ett år lång kamp. Om att fylla 26 år bestämma sig. Alltså jag får på riktigt så jävla ont i mitt lilla hjärta av detta. Så läs och LÄR för såhär gör man fan inte. Jag förstår faktiskt inte. Förstår inte hur det är möjligt att lämna någon sådär efter 9 år. Efter att ha blivit vuxen tillsammans. Älskat tillsammans. Gråtit tillsammans. Allt, tillsammans. Förstår inte hur det inte kan betyda mer. Jag skulle fan strypa den jäveln som gjorde så mot någon annan, så det är väl tur att bloggen är anonym. Men det är så väldigt väldigt sorgligt, så därför tänker jag vara med och lämna några peppande kommentarer då och då. Se hur livet byggs upp och hur det byggs om. Hur en trasig människa sakta men säkert blir hel

 

 

Jag har gått i flera dagar nu, tänkt på vad jag ska skriva. Vad jag ska säga. Vad säger man egentligen när man aldrig får något svar? Vad säger man till tystnaden och tomheten? Vad säger man när ingenting får plats i bokstäver?

 

Det har varit din dag igen. Eller din dag, snarare den dagen som togs ifrån dig. Den sista dagen, den dagen som började som din, slutade som någon annans, något annat. Och jag tänker på året som gått sen sist. På det som hänt, dessa nya 365 dagar då du inte varit med. Plötsligt har ännu ett år passerat. Plötsligt är det två år sen du försvann.

 

Plötsligt har jag tagit studenten utan att du var här. Plötsligt har Jonas tagit körkort, utan att du var här. Plötsligt har Maja börjat gymnasiet, utan att du var här. Plötsligt har Felix fått sina första betyg, utan att du var här. Och ditt barnbarn han fortsätter och växer och växer, han har världens bästa bror, världens bästa mamma och världens bästa pappa. Dom bor långt bort nu, men jag kan se dom på Facebook. Finns det nåt Facebook för dig där du är nu? Finns det något sätt för dig att hänga med?

 

Finns det ett sätt för dig att ändå se den evighet som gått sen du försvann? Det känns som att jag bytt liv sen du gick bort. Kan du se den jag är nu? Ibland känns det som att världen jag står på gungar lite, så som vattnet gungade när vi seglade med din segelbåt. Men du tog oss iland, så trygg och duktig. Jag tror att jag fortfarande behöver en sån som du, som tar mig iland då och då.

 

Boije, jag hoppas du ser oss. Jag hoppas du är här ibland. Jag hoppas du har någon form av nytt Facebook-konto som vi ännu inte känner till. Jag hoppas du ser oss. Alla dina andra vänner. Att du ser din fina familj som är kvar. Att vi saknar dig, att du fattas här. Att vissa saker aldrig förändras, trots att tiden går. "Boije was here", står fortfarande med tusch på vår kökstapet. Du var här. Du är här. Kommer alltid vara här. Höra hemma här hos oss på jorden. Jag ville bara säga det igen, att jag saknar dig så.

 

 

 

Ligger i sängen och d.ö.r. Äntligen äntligen är låten här. Äntligen är Håkan och Maggio här! Och allt är bra nu. För att Håkans FINASTE röst träder in efter cirka 60 sekunder. För att låten fram tills dess burits upp av BÄSTASTE Veronica Maggio (vars kommande album hittills gjort mig besviken) men OJ! Nu! Smäller! Det!

Så fint det kan bli när två av Sveriges främsta sjunger simpla rader om livet ihop. Så väldigt roligt och en sådan väldig värme som fyller mig. Har delat några av världens bästa sommarnätter till tonerna av dessa artister. Så mycket lycka.

 

För sisodär ett år sedan började en väldigt panik krypa innanför mitt skinn. Jag var mitt uppe i "time of my life", men det var något som hela tiden gnagde och störde. Frågor som "vart kommer jag bo om ett år?", "vart kommer alla mina vänner att vara om ett år?", "vem kommer jag vara om ett år?", men framför allt - "vad i hela helvetet ska jag egentligen läsa?" började hopa sig i min hjärna.

 

Jag visste helt enkelt inte. Jag visste inte då, och jag vet inte nu. Grejen var att min hjärna liksom var programmerad. Först grundskolan. Sen gymnasiet. Sen universitetet. Det fanns aldrig, någonstans, på min karta att man inte skulle läsa vidare direkt. Så jag oroade mig. Mer och mer för varje dag som gick.

 

En kväll när jag var nära att bryta ihop totalt sa Johan till mig, som den enklaste sak i världen, att man faktiskt inte behövde läsa vidare direkt. Att det liksom inte var lag på det. Så just då bara bestämde jag mig.

 

Självklart fanns det stunder då jag tvivlade. Då jag desperat försökte tvinga fram någon form av drömyrke, men det gick ju såklart inte. Idag har många av mina vänner flyttat, vissa för att läsa, andra för att jobba. Jag har fått höra att jag gör bort mig nu, att jag kommer ångra mig och att jag kanske slopade mitt livs chans genom att tacka nej till läkarutbildningen. Jag har fått höra att jag är rädd för att bli vuxen, och jag vet att folk har tänkt att jag är feg.

 

Men jag tror inte jag slopat någon chans överhuvudtaget. Och att ta ett sabbatsår är modigt på ett helt annat sätt. Ett sabbatsår är på många sätt lika med en väldigt otrygghet. Att inte veta om man får jobba. Att springa hit och dit till arbetsförmedlingen och att lämna cirka 100 CV:n överallt där det kanske finns en minichans att få jobb. Det är modigt att stanna kvar där det kanske inte tycks finnas så mycket.

 

Men här finns å andra sidan allt det jag behöver nu. Det året jag behöver för att låta drömmar växa som annars inte fått plats. Det året jag behöver för att vissa mornar bara få sova. Det året jag behöver för att kunna åka till Afrika. Det året jag behöver för att veta vem jag är och vem jag vill bli.

 

Att veta att jag har ett helt år på mig att välja har dämpat pulsen och paniken på samma sätt som om någon knuffat ett stort stenblock över alltihopa, och det känns så jävla skönt. Jag kommer få hitta en lägenhet som känns som min i en stad som känns som min påväg till ett yrke som känns som jag, i tid. Utan stress, utan panik. Jag kommer hinna fylla i alla papper och söka alla bidrag utan andan i halsen. DET känns fantastiskt.

 

Och jag kommer hinna säga hejdå till alla platser jag kommer sakna. Jag kommer hinna jobba med sånt som jag egentligen hatar och jag kommer fylla ryggsäcken med lite mera livserfarenhet som jag tror är bra. Och ja, kanske är jag rädd för att bli vuxen. Kanske kommer jag aldrig vilja bli det. Men jag känner redan nu hur det suger i magen efter att få inreda ett nytt hem som är mitt, börja läsa något som jag verkligen vill ägna mig åt och bara ta det där stora klivet rätt ut i världen. Men jag vet att det kommer, och att det kommer utan stress. DET känns fantastiskt.

 

Så TA ETT SABBATSÅR! vill jag säga till alla som sitter där jag satt för ett år sen och till alla er som bara inte vill läsa mer. Vänta med universitetet. Vad fan. Även med en utbildning på 5 år så kommer du ha minst 10 gånger så lång arbetskarriär. 50 år! För inte fasen kommer pensionåldern vara 65 då det är vår tur att avsluta vår yrkesbana. Dom där 50 åren vill åtminstone jag fylla med nåt jag älskar att göra, och just nu vet jag inte vad det innebär.

 

Folk får tycka vad dom vill. Vissa tycker si, andra så. Vissa tycker bra, andra tycker dåligt. Men fegt, det kommer jag aldrig se det som. Och inte heller som att jag sabbat någon chans till något större, för det största av allt är att få vara jag, och att veta att en dag har jag hittat min plats. Att fram till dess få växa, få leva, få vila och få slita känns bara som världens största jättebonus.

 

 

 

 

 

Vi gör ett nytt försök att se Shrek i Karlstad! Ett bra avslut på en dag med bad, mat och shopping!

 

Tänk att Stjernekåren nu funnits i ett helt år! Jag tycker detta är helt fantastiskt. Jag tror Stjernekåren kan bli så himla himla bra. Faktiskt, den allra bästa i hela världen. 

 

I onsdags hade vi årsmöte, och det kändes så väldigt fint när 120 personer stormade in i lokalen. När vi fick springa upp till kafeterian och sno med oss flera kilo godis för det kom så många fler än vi trott. När vi blåste upp ballonger  och när vi planerade in i det allra sista, och när vår inbjudna mötesordförande tillslut klev över tröskeln precis när vi skulle börja. Och så kom det 120 personer. 

 

120 personer. Det måste vara rekord. Och jag är så otroligt glad och stolt över vad vi åstadkommit i år. Att vi på ett ynka år nästan har hundrapeocentigt medlemsskap bland skolans elever. Att vi har genomfört Killer Game, startat en filmklubb och haft en stor presentation för hela skolan. Att vi syns och att vi finns. 

Det är så galet många timmar jag lagt på denna kår. Så otroligt många möten och planeringsdagar. Men jag har inte ångrat en sekund. Enda sedan den där sjuka stunden då det plingade i min mobil och "du vann" dök upp på skärmen, enda sedan dess har jag varit så himla glad.

Nu är en ny ordförande klubbad, jag vet ännu inte vem men jag vet att vem det än blir kommer detta bli grymt. Och jag hoppas att alla elever tar chansen att starta en kommitté. Att anordna saker. Delta i saker. För det är det absolut roligaste som finns. 

För inte alls särskilt lång tid sedan hade jag och ett par vänner en diskussion kring ämnet feminism. Jag sa saker som "Ja men, alltså ibland orkar jag bara inte, vissa egenskaper är helt enkelt manliga och vissa är kvinliga. Som att män har mer muskler, det är ju rent biologiskt och inget att tjafsa om", och "ibland går det ju bara för långt, varför ska Herr Gårman bli Fru Gårman, då försvinner ju hela poängen?". Jag ska kanske inte säga att jag inte längre står för dessa uttalanden, men jag har blivit något mer upplyst kring frågan.

 

Feminsim tycker jag är så jävlarns viktigt av cirka hundra miljoner anledningar. Ja, att män har mer muskler är fortfarande rent biologiskt, men det ska för den sakens skull inte hindra en kvinna från att få träna. Det ska för den sakens skull inte vara ett hinder alls. Och det ska inte vara en anledning till att inte låta en kvinna bli byggarbetare, bodybuilder eller vad det nu kan vara som hon kan tänkas vilja bli. Därför är feminsmen viktig, för att detta idag är ett hinder. Därför att vi märker, sätter lappar och generaliserar - varje dag, hela tiden.

 

Feminism handlar inte om att vilja byta ut varje manlig chef till en kvinna. Det handlar inte om att kvinnor är någon form av evigt diskriminerad superhjälte som nu slår tillbaka. Det handlar inte om att vara bättre - det handlar om att vara lika bra, åt båda hållen. Detta är något jag vill understryka, caps lock:a och sätta hundra utropstecken efter; trots olikheter så kan vi visst vara lika bra, och någon gång måste vi liksom börja se det. Därför tycker jag att någonting är fel när antlet VD:ar vid namn Johan är fler än alla kvinnliga VD:ar tillsammans.

 

7 av 10 huvudpersoner i filmer är män. Endast 8% har utländsk bakgrund. Och hur ser egentligen jurryn ut i kända TV-program? Kolla på idol, x-factor, talang. Finns det någonstansen jurry bestående av tre kvinnor och en man? Nej. Det gör ju inte det. Feminism handlar om jämställdhet, en kvinna behöver inte vara bättre än en man men hon är INTE sämre.

 

Varför är 76% av de som syns i media män? Varför har 80% av alla "experter" snopp? Inte visar väl det här en rättvis bild av samhället? Inte består jorden till 76% av män? Nej. DÄRFÖR tycker jag att feminism är viktigt, för att media och samhället i stort idag är en extremt skev spegelbild.

 

Anledningen till att 80% av TV-soffornas experter är män är inte för att män i 80% av fallen är mer kunniga eller utbildade, utan för att redaktörer och producenter är lata. Detta ämnet är nåt som Lina från Rättviseförmedlingen tog upp under en föreläsning på upptakt. (Följ henne för bövulen överallt och googla hennes namn hon är grym. @LinaT @Rattvise) Att hitta en kvinna kräver ett extra litet gram av ansträngning, eftersom att hon kanske inte synts i media förut. Men hon finns där, och hon är minst lika duktig.

 

Lina sa nåt som jag tyckte var bra: - GÅ INTE UTAN BYXOR! Bara för att man inte hittar ett par rena byxor på morgonen går man inte hemifrån i underkläder. Lika självklart borde det vara inom media; bara för att kvinnan inte står rätt upp och ner framför dig är inte det en anledning till att ringa expert-Bengt för tjugoelfte gången.

 

Feminism tycker jag också är viktigt när jag såg den här idiotartikeln: Hur man botar en feminist. (Ber till Gud att detta är ett skämt.) Här står: "Visste du som man att det mest effektiva botemedlet mot feminism sitter på din egen kropp? Ja, du hörde rätt! Forskning har visat att det enda säkra sättet att frigöra en feminist från hennes ondskefulla världsbild är att låta henne komma i kontakt med det patenterade allroundverktyget kuk™." - Nanna Johansson.