Jag har gått i flera dagar nu, tänkt på vad jag ska skriva. Vad jag ska säga. Vad säger man egentligen när man aldrig får något svar? Vad säger man till tystnaden och tomheten? Vad säger man när ingenting får plats i bokstäver?

 

Det har varit din dag igen. Eller din dag, snarare den dagen som togs ifrån dig. Den sista dagen, den dagen som började som din, slutade som någon annans, något annat. Och jag tänker på året som gått sen sist. På det som hänt, dessa nya 365 dagar då du inte varit med. Plötsligt har ännu ett år passerat. Plötsligt är det två år sen du försvann.

 

Plötsligt har jag tagit studenten utan att du var här. Plötsligt har Jonas tagit körkort, utan att du var här. Plötsligt har Maja börjat gymnasiet, utan att du var här. Plötsligt har Felix fått sina första betyg, utan att du var här. Och ditt barnbarn han fortsätter och växer och växer, han har världens bästa bror, världens bästa mamma och världens bästa pappa. Dom bor långt bort nu, men jag kan se dom på Facebook. Finns det nåt Facebook för dig där du är nu? Finns det något sätt för dig att hänga med?

 

Finns det ett sätt för dig att ändå se den evighet som gått sen du försvann? Det känns som att jag bytt liv sen du gick bort. Kan du se den jag är nu? Ibland känns det som att världen jag står på gungar lite, så som vattnet gungade när vi seglade med din segelbåt. Men du tog oss iland, så trygg och duktig. Jag tror att jag fortfarande behöver en sån som du, som tar mig iland då och då.

 

Boije, jag hoppas du ser oss. Jag hoppas du är här ibland. Jag hoppas du har någon form av nytt Facebook-konto som vi ännu inte känner till. Jag hoppas du ser oss. Alla dina andra vänner. Att du ser din fina familj som är kvar. Att vi saknar dig, att du fattas här. Att vissa saker aldrig förändras, trots att tiden går. "Boije was here", står fortfarande med tusch på vår kökstapet. Du var här. Du är här. Kommer alltid vara här. Höra hemma här hos oss på jorden. Jag ville bara säga det igen, att jag saknar dig så.