Hoppas ingen har missat detta: MASKINEN.
Maskinen släppte igår nytt album. Hoppas ingen missat detta.
Ni hittar det här: Maskinen – Framgång & Efterfrågan 
Efter en helg i Funäsdalen
Drog alltså till Funäsdalen med två gubbar, en lillebror och den ena gubbens systerdotter. Gubbe ett och gubbe två var min egen pappa och hans bästa kompis. Bilen var packat så att det inte fannas en millimeter kvar, och i sätet längst bak satt stackars lillebror, nästintill osynlig bakom berget av grejer. Men, iväg kom vi, fram kom vi, och ut till backen tog vi oss!
Best of Funäsdalen -12:
Pappa ståendes böjd över pjäxorna med de nyinköpta solbrillorna hängandes halvägs ner på hakan. Det irriterade mummlandet ökar i styrka, ett ilsket grymtande börjar nå fram till mig som iakttar honom någon meter längre bort. Precis samma sak gör tre små barn, de står uppställda på en fin liten rad bakom pappa, en blå overall och två knallrosa. De tre är högst fyra år gamla och deras ögon vidgas fascinerat när svordommarna fullkomligt exploderar ur pappas mun.
- Satansjävladyngpjäxor. Jävlaranåda. Jag tar fanemig i så jag får hjärtinfarkt och ändå går inte det sjuhelvetes jävla dretspännena i lås. Fy farao. Jävlar så trögt. Nej jävlar i mig. Jävlarjävlarjävlar.
Det är roligt när pappa svär, för han lyckas på något underligt vis alltid bryta på norrländska.
En annan favorit är den då gubbarna upptäckte konsten att flyga i gupp- och jag måste säga att de var riktigt duktiga (läs: modiga). Med armarna rätt ut gav de namn åt en ny flygteknik- Korset. Skrockande diskuterade de sina flyg vid foten av backarna, "höhö, såg du, vilket flyg jag gjorde asså?!". Komiskt hur de samtidigt tog till vara på det så kallade ungdomsspråket som de annars är snabba att korregera.
Sovandet, det var också en klass för sig. Dag ett var gubbarna så trötta att de fullkomligt dog framför Skavlan. Pappa ihopkurad på golvet, fortfarande iförd termobrallor, Perta på närmaste underslafen. Ett fåtal minuter senare somnade även lillebror mot soffans armstöd. Det roliga i sig var när de en efter en slutligen vaknade, och alla påstod att "nej men gud jag ver absolut inteee sovit", det blev som en kör.
Gubbarna bjöd alltså på ett och annat skratt, Emelie, Felix och jag behövde inte vara rädda för att bli uttråkade.
Kan helt enkelt sammanfattas med ett av mina mest använda ord: NAJS!
Hållplats: Funäsdalen
Klockan ringde i vanlig tid och pappa gormade nerifrån att vi ju absolut inte fick glömma sängkläder och hej och hå, det var bara att kravla sig upp, skala av täcket så endast det ännu varma lakanet hängde i handen.
Det är alltså dags nu. Om några timmar sitter brädan återigen på fötterna och det kliar redan lite i tårna, jag kommer plötsligt på varför jag älskar vintern och min plötsliga vårlängtan är som bortblåst.
Och nu har jag även undgått att pussla in det allra sista i bakluckan, tänk vad behändigt med en blogg ibland. See you!
Separationsångest
Med en filt kring axlarna och Taylor Swift i öronen sitter jag här framför farmors dator och känner mig lite nostalgisk. Idag har jag alltså tänkt mig att jag ska göra den här bloggen offentlig, oh ma' gaaad. Göra offentlig = "hejhej facebookvänner här har ni min nya blogg."
Denna separationsångesten som min mycket påhittiga rubrik skvallrar om, varifrån kommer då den? Och nostalgin jag alldeles nyss nämnde?
Jo men självklart sitter jag och kikar runt lite i gamla bloggen och tänker hur himla länge jag faktiskt bloggat där, och så får jag lite småont i lill-hjärtat. Men nu var det liksom på tiden. Jag saknar att blogga men jag tröttnade på de där tvångsmässiga frukostinläggen och jagpluggarihjälmig-tjatet. Så nej., nu är det vår, nu är det 2012 (höll på att skriva 2011, borde man inte vant sig i mitten på mars?), nu är den fula frisyren som jag startade gammel-bloggen med borta, nu är det nytt nytt nytt.
Inbillar jag mig.
Jaja. Till poängen: välkommen hit! Här får ni två stycken obligatoriska cambilder, (de sista cambilderna på denna blogg.) Det ska alltså föreställa en liten vinkning, den där high-five-handen. Och sen.. ja sen är det väl jag då. Hähäää.
Glöm inte att lägga till mig på bloglovin och göra den här sidan till favorit och ja, ni vet!
I'm da lady gaga
Tog en tur till min hembys bästa café, som också lyckas ha den allra vackraste utsikten, riktigt njuter av icaindianens härliga parkering. Förstår verkligen varför turisterna flockas med sina kameror ivrigt blixtrande, utsikten är helt enkelt makalös.
Eller ja. Maten är helt enkelt det godaste jag ätit i hela mitt liv, åtminstone. Coola var vi också.
En trappa upp
Carnevalen sprider sig utmed gatorna,
likt dammkorn i luften
fylls varje skrymsle
här under nattens dunkla täcke.
Du bär fanan högt,
den vajar i vinden precis som ditt hår
du är snöstormen i tystnaden.
Under marmorpelare och över stilla statyer
jag ser dig svepa 2 centimeter ovanför kullerstenarna
med ett diffust skimmer i släptåg.
Du ser mig inte och kanske
ser jag egentligen heller inte dig
kanske är det drömmarnas skuggor som
spelar mig ett spratt
inatt.
Ner mot kanalen, under gatlyktornas konstgjorda ljus.
Du springer, tar sats
och jag förstår dig.
Det är en lång väg till himmelen.
Vintern smälter där du går,
jag följer stigen av värme när du lämnar Wasagatan.
Över kyrkogården,
jag hör änglakören viska tystnad över
björkarnas spräckliga stammar.
Du bär fanan högt,
du ser inte mig men jag ser allt
som en gång var du.
Stolthetens mantel över axlarna,
leendets krona över guldlockar.
Du var ängeln på jorden och jag ser nu
hur du bär hela himmelen med dig.
Vingarna så starka
rörelserna så lätta.
Kompassen för dig till destinationer
jag ännu inte når och
saknaden skär mellan mina revben.
Jag ser allt som var sekunden innan du
tynar bort i syre och morgondagg.
Jag var inte beredd, men jag ser nu
tryggheten som en gloria över slutna läppar
handen, pilen, vägvisaren
som tycks omfamna hela Vintergatan.
Jag ser nu.
Jag var inte beredd, men det var du.
Högst upp på berget
med hela mänskligheten som spelplan
tillslut fann du tronen bakom guldporten
och med mitt öde i din bakficka
väcker du mig.
Flickrummet är lika söndergråtet
men jag hör nu hur du skriver i tystnaden
Jag hör hemma här.
Internationella kvinnodagen
Kvinnan. Hon som enligt Ranelids nya shlagerdänga faktiskt kom först. Att vara först har vad jag vet aldrig direkt varit något negativt, så tack Ranelid för detta uttalande, 1-0 till kvinnan!
Ja hu jeda mig, är inte kvinnan fantastisk trots allt?! Mammor, systrar, mostrar, fastrar, mor- och farmödrar, kusiner, vänner, vägvisare, förebilder.
Sen kan jag tycka att vi inte behöver ha en speciell dag för att uppskatta varandra, men när den ändå finns så kan vi ju ta chansen att uppmärksamma varandra lite extra. Men framför allt reflektera över det faktum att ett och samma jordklot rymmer tusentals totalt skilda levnadsförhållanden. Så ikväll skänker jag en tanke och hoppas på att kunna göra mer för de kvinnor som blir bortgifta i tidig ålder, som blir behandlade som djur för att deras kön fortfarande anses vara det svagare, som är fast i olaglig trafficing och som blir misshandlade i sitt hem. Jag hoppas att "alla är lika mycket värda" en dag inte bara är ord i teorin, utan också bevis i praktiken!
GIRLPOWER!
Somebody that I used to know
Guldhjärta, när blev du så stilla?
fastklamrat mellan perfekta, parallella linjer.
[Älskling]
jag försöker läsa mellan raderna men
det är bara vitt
och jag finner ingen värme alls
varken där eller kring dina läppar.
Och.
Om livet är oberäkneligt och ständigt omkullkastande så
kanske det förklarar varför ditt leende är som klistrat med superlim,
för ingenting är så förutsägbart.
Klockan tre minuter över tolv,
med tekoppen alldeles orörd
dina kisande ögon och kling kling skratt skratt.
Fast jag vet.
Dina fötter är lika nakna trots tjocka stickade strumpor
lika flammande blå
jag vet, hur du krampaktig kröker tårna
och hur rädslan gör sig allt mer hemmastadd i din ryggmärg.
Snälla hjärtat
om blickar kunde rädda
hade jag gjort dig fri,
men nån gång måste du slå tillbaka.
Gårdagen
Hade igår en mycket trevlig kväll i Torsby som tog sin början hos Klara tillsammans med Malin, Kristin, Nora, Emma, Elin, Lina, Nils och såklart värdflickan själv: Klara.
Någon gång efter nio begav vi oss i en något flamsig men samlad trupp till Prostgårdslagårn' där vi spenderade en himla kul kväll i "tekniknördarnas" ära! Grattis till Filip och Robbin och tackar tackar för dom timmarna!