Tittade just på ett väldigt ruggigt klipp på Aftonbladet.se. Det handlar om en man som ska ha dykt upp i många människors drömmar över hela världen. Tusentals försöker nu finna svaret på varför alla drömmer om samma man, se själva i klippet här nedanför! Är det skaparen, eller är det en fysisk man som har förmågan att gå in i människors drömvärld? Finns han på riktigt, eller har han funnits tidigare?

 

Föds människor på nytt, finns det övernaturliga? Läskigt som bara den!

 

-Klippet är från ett ganska långt tv-program, men när ni trycker på play kommer ni hamna i rätt del av programmet-

 

 

 

 

 

 

 

 

Då var det dags att se tillbaka på ytterligare ett år som gått. (Jag gjorde en liknande resumé förra året som ni hittar här!)

 

Här om dagen såg jag en bild där en kille skrivit ner vad hans flickvän sagt i sömnen, meningarna var såklart helt osammanhängande och jag tyckte det här var väldigt roligt.

 

Just nu sitter jag hemma hos Johan (alltså pojkvännen i denna historia) och har precis sagt ja till att låta honom spela "Battlefield" med några kompisar. Han sitter ungefär en och en halv meter ifrån mig och skjuter på animerade små gubbar på datorskärmen och att döma av allt suckande och "nej nej nej nej NEEEJ" går det väl inte jättebra.

 

Konversationen är dock ganska rolig, dels för att jag inte kan höra de andra eftersom han pratar i sånt där headset, dessutom förstår jag inte alls vad han pratar om. Det påminner mig väldigt mycket om den där killen som skrev ner vad flickvännen sa i sömnen. Och jag undrar, är det någon som kan tolka det här? Nedan ser ni vad Johan kläckte ur sig på ungefär 2 minuter:

 

 

...eller också Johan så skulle du höra dig själv.

 

 

Och jag bara.... WhaaAaAttT?

(Ser mindre whaat-ig ut på bilden men Johan tittade liksom bak precis när jag tog den..)

 

 

Förra veckan hade jag och Johan vår egna lilla mini-julafton, igår hade vi mini-nyår. Började med några åk i backen efter att det stäng och fortsatte sedan till en restaurang i min lilla hemby. 

 

Åt supergod mat och drack varsin nyårscider, hur mysigt som helst. När det stängde runt 10-tiden gick vi hem i mörkret och umgicks lite med min familj och ett par familjekompisar. Huset var proppfullt och därför fick jag och Johan bosätta oss ute i lekstugan över natten.

 

Vaknade imorse upp tätt intill J tillsammans med en dunderförkyldning, men det är bara att ta nya tag - dags för det stora nyårsfirandet!

 

 

 

 

Följ min blogg med Bloglovin 

Tog inte allt för mycket bilder under kvällen, men lite såhär såg vi ut! Tack för det, fina vänner.

 

 

 

Där ligger dom, fysikböckerna.  På ytan psykar dom mig, liksom retar mitt skinn och dansar på nerverna som förgrenar sig i min kropp. Jag kan egentligen lätt vända bort blicken, fästa uppmärksamheten på något annat men det är som om jag har ögon i nacken. Ögon som granskar den där högen som rymmer hundratals sidor med potentiell kunskap. Märk ordet potentiell, för det är som att ju mer jag läser, ju mer jag försöker ta tillvara på det där smarta som någon redan kommit på, ju mer undrar jag. Ju mer frustrerad blir jag.

 

Så där ligger den. Högen med två tjocka böcker, formelsamlingen sprängfylld med minneslappar och anteckningsblocket. Och imorgon är det prov. Vi har haft så många fysikprov under min gymnasietid och det är som om man blir härdad. Jag minns den där kvällen innan mitt livs första fysikprov, hur darrig jag var på handen när jag skrev de där bokstäverna i dagboken. "Fy fan jag vill dö", stod det. Inget mer för det var det enda som behövde sägas. Det kändes så; som om hjärtat inte längre slog, det vibrerade, tusen gånger i minuten som ringsignalen på en mobiltelefon.

 

Idag somnar jag inte med samma känsla, idag vet jag redan att det kommer gå åt helvete så jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Och jag är så fruktansvärt bra på att ljuga för mig själv, för jag kommer tro på det enda fram till den där dagen då slutbetyget sätts. Då det här misslyckandet som jag ännu har makt att förändra trycks svart på vitt, för jag förmår mig inte att öppna böckerna ens en sekund till. Det är som en alldeles egen, obegriplig formel.  Motivationen är proportionell mot kunskapen och de drar ner varandra, sjunker i kvadrat och bokhögen lämnas återigen orörd. Det är dumt att vara efterklok, men jag lämnar uppenbarligen dörren vidöppen, alldeles medvetet. Välkommen, framtida ånger, jag har bäddat upp madrassen åt dig och hängt in en ny handduk i badrummet. Känn dig som hemma!

Favoriten just nu. Så jävla kul varje gång Johan hämrar det här klippet. Se det, klockrent hahahahaha.

 

Det var faktiskt riktigt mysigt, var ganska precis två år sen jag var på dop sist. Agerade "fotograf" hela eftermiddagen, har lite drygt 600 bilder med mig hem som ska gås igenom.. Tror dock bilderna blev riktigt bra så det blir nog kul, ska bara förvandla mig till en sån där varelse som inte behöver en sekunds sömn först... Alternativt utöka mina dygn med cirkus 24 timmar.

 

I vilket fall. Sitter nu i bilen på väg hem med en svidande ångest över allt plugg som lagts åt sidan denna helg. Jag spyyyyyyyyyyyyr.

 

Jag satt som vanligt på fotolektion, och när den var slut satt jag kvar lite till. Klockan var över fyra och alla elever hade slutat, jag och Johan satt och såg på filmer med vår fotolärare. Efter ett tag kom Uppvall och härjade lite med oss. 

Vi skulle åka hem, klockan var ganska exakt fem. Jag skulle till Johan för att göra matte, men det var inte riktigt där jag hamnade.

 

Någon timme senare var vi fortfarande på sjukhuset. Johan hade fått av sig sin nackkrage men Uppvall väntade på att få röntgas. På vägen hem hade vi voltat ett halvt varv med bilen, först slagit i min och Johans sida och sedan landat på taket, vänt 180 grader och stannat på andra sidan vägen.

"Min och Johans sida?", undrar kanske ni? Jag satt i hans knä, bilen var en firmabil för två.

 

Det hela gick jättefort, ena stunden kände jag hur bilen for över vägen, liksom vinglade fram. Sedan krängde det till, det skrek om hjulen och sekunden efter var framrutan krossad.

 

Vad jag vill säga är att det gick bra. Det är ingen fara med någon av oss. Jag ficka åka ambulans för första gången i mitt liv men ingen av oss fick en skråma, förutom Johans lilla skrapsår på fingret. Vare sig det var tur eller inte så är huvudsaken att inget allvarligt hände. Har varit många som frågat om "olyckan" de senaste dagarna, så till er vill jag bara säga att ja, det hände faktiskt ingenting - det gick helt enkelt så bra som det bara kunde gå!