Igår var det lördag. Idag är jag trött.

I lördags hade vi överaskningsfest för finaste Lojsan! 

Vi såg antagligen ut som idioter när vi drog huvorna enda ner till ögonbrynen, knöt dem över munnen och satte mörka solglasögon över ögonen. Riktiga rånare. Det var allt en och annan torsbyraggare som stirrade efter oss, men inte skulle väl vi råna banken, vi skulle bara kidnappa vår intet ont anande vän...

 

Fin kväll med människor jag tycker om!

 

Och jag ville aldrig att vägen skulle ta slut, jag önskade att den var 40 mil, 400 eller 4000 bara den inte tog slut än. Bara solen inte gick upp riktigt än.

Jag önskade att tystnaden skulle få växa bara ytterligare några minuter till, bara så att jag kunde få känna lite mer, treva ytterligare några millimeter över sårkanterna.

Jag tänkte att det var så mycket jag ville säga, natten var så obegripligt mycket kortare än alla de gånger då sömnlösheten vridit min hjärna ut och in, evighetstimme efter evighetstimme.

Jag ville aldrig komma hem, aldrig kliva över tröskeln tillbaka till verkligheten.

Men. Vägen tog slut, tiden stannade inte och så plötsligt var vi där. Som en vinterdag i mitten på juli och allt jag tänkte på var det jag aldrig sa.

 

 

             

Hemkommen från en eftermiddag i kyrkan, Astrid Lindgren-konserten som vi gjorde i våras skulle nu på efterfrågan visas upp igen. Även denna gång var kyrkan proppfull, allt från små förväntansfulla barn till gamla som kommit med taxi från ålderdomshemmet i närheten.

Det var en fin stämning, de fartfylla låtarna blandat med de lite tyngre, så som fattig bonddräng och Linas klagovisa. Till en stående publik tackade vi, precis som förra gången. Sedan avslutade vi med den klassiska pippilåten och tågade tillbaka ut i våra utklädnader.

Själv var jag Lisa i Bullerbyn, Lojs var Cark i bröderna Lejonhjärta och hade slagit på stort med sprillans ny peruk.

 

 

I helgen var jag i Linköping, en plats där jag spenderat mååååånga timmar, dagar och veckor i mitt drygt 18-åriga liv. Den här gången hade vi dock någon mycket mindre, och mycket yngre, på besök. Lillkillen är bara 8 veckor gammal och för första gången höll jag hans lilla hand i min.

Jag är nog oerhört barnkär, eller så är jag ovan vid den där överväldigande känslan av ömhet och värme. Den som gör det här lilla knytet minsta lilla ont ska jag läxa upp tills han eller hon kryper ur sitt eget skin, ingen ska få göra det här fantastiska lilla livet illa.

 

Jag minns den dagen han föddes, hur det liksom tändes något nytt i mitt hjärta. Den här killen kommer från en väldigt speciell familj. Hans morfar var en av de finaste människorna jag känt, nästan som en extra pappa för mig och mina syskon. Boije lämnade oss i höstas, men att se den där välbekanta ögonfärgen på nytt och veta att han liksom fortfarande finns med oss fast i någon annan är en lite märklig, men också väldigt hoppfull känsla.

 

Så välkommen till oss, fina lilla bebis ♥

Det var det, imorgon är det skola igen. Jag tycker faktiskt det ska bli kul! hgtrnhgiråenigroånhgiågn kanske ni tänker, men jag tycker faktiskt det. Imorgon kanske det låter annorlunda, vi får se. Men nu är det hög tid att se över garderoben för att leta ut morgondagens klädval, viktigt viktigt.

 

Mitt livs sista sommarlov är slut om en timme och 17 min, och det har varit ett mycket bra lov. ♥

Ja det kan man ju fråga sig, så frånvarande som jag varit från det här lilla rummet. Det har helt enkelt blivit som det brukar bli när omvärlden lägger i en högre växel- bloggen hamnar lite i skym undan.

För att vara helt ärlig så är blogglusten inte på topp heller, det finns mycket jag vill säga men jag kväver mig själv innan fingrarna når tangenterna. Varför vet jag inte, men när jag väl sitter här framför det tomma, gapande fönstret så känns ingenting speciellt relevant.

 

En hel del, faktiskt. Men framförallt har jag spenderat två veckor på intensivkurs i Sunne, det var himla kul, mycket tack vare galet bra sällskap. Teorin är avklarad, nu är det körningen som står på tur om inte allt för länge. Är dock helt övertygad om att jag kommer kugga, men inom två månader hoppas jag ändå på att ha lyckats kört hem det där förbannade plastkortet! Att skriva om teorin känns inte superlockande.

 

Just precis nu är jag för övrigt sjukt irriterad, kanske utan anledning. Vill gå i ide och dra täcket över huvudet ett tag. Och det är inte för att det idag är exakt en vecka kvar av sommarlovet, jag ser fram emot att skolan ska börja, är snarare livrädd för att den ska ta slut. Men den där diskussionen om vad det ska bli av mig efter studenten får vi ta en annan gång, och var irritationen kommer ifrån tror jag att jag håller för mig själv.

 

 

Har som sagt spenderat några dagar med familj och husvagn, kom hem igår en sväng innan det bar vidare till Lysvik.

Supermysigt, bilder fotade med min kära systers kamera av henne eller pappa. Plötsligt är jag med på en himla massa bilder vilket minst sagt känns ganska ovant i sammanhang som dessa!

Hade beslutsamt knutit på mig springskorna, de som majoriteten av årets dagar står och samlar damm och då och då bygger ännu lite tyngre skulkänslor på mina axlar.
Egentligen hatar jag att springa. Egentligen är det något av de värsta jag vet. Fast liksom växelvis. Några kliv i taget, ett par av dem känner jag mig totalt oövervinnerlig. Likt en gasell, tänker jag, och tar ännu ett par flygande steg. Snabbt. Ännu snabbare. Avskyr det där lunkandet.

Så imorse sprang jag ifrån mamma, hon höll det där halvtempot tillsammans med hunden som sicksackade över stigen. Det var ingen annan i spåret. Lite längre fram var stigen ersatt av brädor och det gick ännu lite fortare. Uppför, nerför.
Jag tycker om musiken som nästan spränger i öronen. Luften som på något vis känns alldeles glasklar. Morgonluft har sin egen smak, en egen nyans. Så visst var det ganska fint, försökte jag inbilla mig fast jag innerst inne, precis som alltid, tyckte att det var ganska fruktansvärt och olidligt. Eller också så är även det något jag inbillat mig.

Så kom det där jävla stället då stigen vek sig i en konstig båge samtidigt som jag kom ikapp en äldre, vithårig man. Markeringarna syndes tydligt längre fram- jag fick en briljat idé. Toppensmart helt enkelt. Tänkte mig in i rollen som elit-orienterare fast jag alltid varit värdelös på orientering. Plötsligt sprang jag i snåren, fuskade några meter för att komma förbi. Nådde helnöjd stigen. Och så... sekunden senare föll jag. Foten kilade sig fast mellan en sten och den blöta mossan.
Det sluttade lite neråt och som i ett trollslag låg jag där och kved och kunde inte tänka något annat än varje liten svordom jag någonsin lärt mig, och på det hittade jag på ett dussin egna. Satans jävla helvete. Hur FAN skulle det nu bli med körkortet?

Jag ålade mig som ett strandsatt djur, fram och tillbaka och försökte tvinga bort den pulserande, krafsande, skärande, smärtan i fotleden.
Hörlurarna hade rasat ur och när jag slutligen fick upp telefonen för att få tag på någon, vem FAN  -återigen detta fan- som helst som kunde få stopp på det onda, var spotify ännu uppe. Born to run med Bruce Springsteen spelades ljudligt. Och där låg jag, det var så oerhört synd om mig, tyckte jag. Planerna på att stå längst fram i discoljusen och skrika halsen av mig, hoppa upp och ner, planerna på att ta körkort och tillbringa två veckor på insensivkurs, de försvann som vatten mellan mina fingrar. Åh, det var så synd om mig.

Baby we were born to run, sjöng han den där Bruce. Men inte idag, inte. Och inte jag, nej.
Det slutade på akuten där jag satt i alldeles för många timmar. Pappa fick bära mig in och lillasyster mötte upp med rullstol. "Det finns i alla fall handikapp-toa", sa hon och skrattade.

 

Och nu får jag såklart allting att låta lite mer dramatiskt än vad det i själva verket var, för jag skrattade mest. "Elendig stukning, kanske brutet" skrev läkaren in i datorn och FAN, tänkte jag igen, jag är 18 år, jag bestämmer över mig själv och jag vägrar att ha gips.
Men så långt klarade jag mig åtminstone. Men elendigt, det var det då verkligen. Så nu ligger jag här med lindad fot som intagit storleken av en badboll, skrotar planer på den årliga lördagen med Björn Rosenström och ett gäng härliga vänner. Jag som avskyr att missa saker, hatar det mer än de där förbannade springturerna som jag inte var born to run. Inte minsta lilla alls. Så när bossen intar scenen i vackra Göteborg ikväll så är det då verkligen inte mig han sjunger den där låten till.

 

 

 

               

 

I helgen var det countryfestival i Torsby. Eftersom det här är min blogg så tänkte jag fortsätta med vad jag gjort ett tag- ladd upp bilder från mitt hyperintressanta liv. Så lite såhär såg det alltså ut. Jag och Matilda provade hattar av olika dess slag och jag, Elin och Emma köade för att få komma in på toa i typ tusen år.

Men det var fint, även att majoriteten av besökarna var 40+, vilket inte riktigt ingick i våra beräkningar..

       

 

För några veckor sedan var jag på Peace & Love i Borlänge med ett gäng härliga vänner. Herregud vad formellt det lät.

Vi hade det i alla fall grymt, såklart. Levde lyx i husvagnen jämfört med majoriteten campare som fick sina tält fullkomligt dränkta vissa nätter.

 

Här finns bilden när vi hukar under en regnponscho i väntan på världens bästa Mumford & Sons, kan vara något av det bäääästa jag sett. Längst fram och skrek halsen av mig. Hähä.

Vi har Oscar stående under tre jordgubbslådor, dessa snodde vi tillslut tillsammans med en vaxduk från ett försäljningsstånd mitt i natten för att undankomma hällregnet. Det gick sådär, men kul var det.

De två sista bilderna talar väl för sig själv. Mina tre kompanjoner med solglasögonen på trots skuggan och jag själv sovande i en underlig ställning i ett dike, det regnade men jag ser inte ut att bry mig nämnvärt. Vi var helt enkelt ganska trötta när det väl var dags att styra hemåt. Men veckan, ja den var som sagt grym.

Jag är urdålig på att skriva rubriker och jag är fullständigt kass på att blogga för tillfället.

MEN nu har i alla fall den där fåniga gamla bloggdesignen fått sig en liten omgång och känns lite mera jag, svart och vitt. Precis som mitt rum och byrålådan med mina inte så fint ihopvikta kläder.

 

Varför bryta trenden? Nu är mitt rum här i datavärlden inrett så att jag känner igen mig.

 

 

 

 

Fina fina vänner hos Malin i Fredags. Kameran stod mest och vilade i sitt hörn, tjuvlyssnade på vårt tjejprat och fick inte ens vara med och dokumentera användandet av Matildas nya glassmaskin. Men så blir det ibland! En toppenkväll helt enkelt.

Vi testade en ny glassort- den var god. Har varit ett glassmonster redan innan jag kunde gå, den här kvällen åt jag väl glass så jag tog mig hela vägen tillbaka till det stadiet. Kunde knappt röra mig till en början. Men god var den!

Sedan sov vi på ballkongen bland ett tiotal kuddar på madrasserna som Felix alltid släpar ut så fort det börjar bli lite varmt. Det var mysigt!

 

Ikväll väntas grillning hos Malin med några av mina favorittjejer. Bra start på helgen.

 

Idag har varit en hektisk dag! Helt sjukt! Har yrat runt i Karlstad samtidigt som vi i panik försökt få husvagnen besiktigad, det fanns en tid- kvart i fyra idag. Samtidigt som vi alla befann oss på sommarjobb eller sistaminuten-shopping och alla föräldrar var på jobb. Det blev lite kaos, men tillslut fick vi tag i en fantastisk farfar som lyckades få husvagnen genom besiktningen.

 

Nu packar jag, som vanligt ute i sista minuten, samtidigt som jag röjer i husvagnen och försöker hålla koll på alla sms som skrivs och alla frågor som ska frågas och svaras på.

 

MEN FAN VAD TAGGAD JAG BÖRJAR BLI! Fiskbullarna är inställda i kylskåpet och jag är så nöjd med att kunna käka det varje kväll, och ingen lär ta det av mig. Mohahahaha. Nej fyfan det här kommer bli bra. Så jäääääääääääävla bra!

 

                                     

Mejlade för år och dar sen dom jävla P&L för ansökan om att få ha husvagn på campingen. Fick inom kort ett "tack så mycket för din ansökan vi hör av oss i god tid BLA BLA BLA"-svar och sedan var det tyst. För några dagar sedan skickade jag ett nytt mejl och frågade varför de inte hört av sig. Och vad trillar idag in i inkorgen? Jo. "Hittar ingen ansökan från dig men det finns fortfarande platser kvar om du är intresserad".

 

 

Är husvagnen besiktad tro? NEJ

Hinner vi besikta den på 35 timmar? NEJ

 

Åh fy i satans jävla helvete. Jag tror jag exploderar

 

#ARG #SOM #FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN

 

 Snodde lite bilder från mina kära vänners instagram! Tack för världens bästa kväll, önskar det va midsommar jämt! Trivdes som fisken i vattnet och kransen satt där den skulle, i alla fall de första timmarna. Perfekt kväll, kan inte beskrivas bättre!

Fotbollsmatch på teven och jag sitter degig i soffan och slökollar med pappa och broder.

Pappa: "Mia vet du vad italiens fotbollslandslag brukar kallas?"

Jag: "................." "nä"

Jonas: "Jag vet! The Pizzas!"

 

Bästa jag hört idag. Tror jag mött min överman när det kommer till intelligens.