Och jag ville aldrig att vägen skulle ta slut, jag önskade att den var 40 mil, 400 eller 4000 bara den inte tog slut än. Bara solen inte gick upp riktigt än.

Jag önskade att tystnaden skulle få växa bara ytterligare några minuter till, bara så att jag kunde få känna lite mer, treva ytterligare några millimeter över sårkanterna.

Jag tänkte att det var så mycket jag ville säga, natten var så obegripligt mycket kortare än alla de gånger då sömnlösheten vridit min hjärna ut och in, evighetstimme efter evighetstimme.

Jag ville aldrig komma hem, aldrig kliva över tröskeln tillbaka till verkligheten.

Men. Vägen tog slut, tiden stannade inte och så plötsligt var vi där. Som en vinterdag i mitten på juli och allt jag tänkte på var det jag aldrig sa.