Hade beslutsamt knutit på mig springskorna, de som majoriteten av årets dagar står och samlar damm och då och då bygger ännu lite tyngre skulkänslor på mina axlar.
Egentligen hatar jag att springa. Egentligen är det något av de värsta jag vet. Fast liksom växelvis. Några kliv i taget, ett par av dem känner jag mig totalt oövervinnerlig. Likt en gasell, tänker jag, och tar ännu ett par flygande steg. Snabbt. Ännu snabbare. Avskyr det där lunkandet.

Så imorse sprang jag ifrån mamma, hon höll det där halvtempot tillsammans med hunden som sicksackade över stigen. Det var ingen annan i spåret. Lite längre fram var stigen ersatt av brädor och det gick ännu lite fortare. Uppför, nerför.
Jag tycker om musiken som nästan spränger i öronen. Luften som på något vis känns alldeles glasklar. Morgonluft har sin egen smak, en egen nyans. Så visst var det ganska fint, försökte jag inbilla mig fast jag innerst inne, precis som alltid, tyckte att det var ganska fruktansvärt och olidligt. Eller också så är även det något jag inbillat mig.

Så kom det där jävla stället då stigen vek sig i en konstig båge samtidigt som jag kom ikapp en äldre, vithårig man. Markeringarna syndes tydligt längre fram- jag fick en briljat idé. Toppensmart helt enkelt. Tänkte mig in i rollen som elit-orienterare fast jag alltid varit värdelös på orientering. Plötsligt sprang jag i snåren, fuskade några meter för att komma förbi. Nådde helnöjd stigen. Och så... sekunden senare föll jag. Foten kilade sig fast mellan en sten och den blöta mossan.
Det sluttade lite neråt och som i ett trollslag låg jag där och kved och kunde inte tänka något annat än varje liten svordom jag någonsin lärt mig, och på det hittade jag på ett dussin egna. Satans jävla helvete. Hur FAN skulle det nu bli med körkortet?

Jag ålade mig som ett strandsatt djur, fram och tillbaka och försökte tvinga bort den pulserande, krafsande, skärande, smärtan i fotleden.
Hörlurarna hade rasat ur och när jag slutligen fick upp telefonen för att få tag på någon, vem FAN  -återigen detta fan- som helst som kunde få stopp på det onda, var spotify ännu uppe. Born to run med Bruce Springsteen spelades ljudligt. Och där låg jag, det var så oerhört synd om mig, tyckte jag. Planerna på att stå längst fram i discoljusen och skrika halsen av mig, hoppa upp och ner, planerna på att ta körkort och tillbringa två veckor på insensivkurs, de försvann som vatten mellan mina fingrar. Åh, det var så synd om mig.

Baby we were born to run, sjöng han den där Bruce. Men inte idag, inte. Och inte jag, nej.
Det slutade på akuten där jag satt i alldeles för många timmar. Pappa fick bära mig in och lillasyster mötte upp med rullstol. "Det finns i alla fall handikapp-toa", sa hon och skrattade.

 

Och nu får jag såklart allting att låta lite mer dramatiskt än vad det i själva verket var, för jag skrattade mest. "Elendig stukning, kanske brutet" skrev läkaren in i datorn och FAN, tänkte jag igen, jag är 18 år, jag bestämmer över mig själv och jag vägrar att ha gips.
Men så långt klarade jag mig åtminstone. Men elendigt, det var det då verkligen. Så nu ligger jag här med lindad fot som intagit storleken av en badboll, skrotar planer på den årliga lördagen med Björn Rosenström och ett gäng härliga vänner. Jag som avskyr att missa saker, hatar det mer än de där förbannade springturerna som jag inte var born to run. Inte minsta lilla alls. Så när bossen intar scenen i vackra Göteborg ikväll så är det då verkligen inte mig han sjunger den där låten till.