Där ligger dom, fysikböckerna.  På ytan psykar dom mig, liksom retar mitt skinn och dansar på nerverna som förgrenar sig i min kropp. Jag kan egentligen lätt vända bort blicken, fästa uppmärksamheten på något annat men det är som om jag har ögon i nacken. Ögon som granskar den där högen som rymmer hundratals sidor med potentiell kunskap. Märk ordet potentiell, för det är som att ju mer jag läser, ju mer jag försöker ta tillvara på det där smarta som någon redan kommit på, ju mer undrar jag. Ju mer frustrerad blir jag.

 

Så där ligger den. Högen med två tjocka böcker, formelsamlingen sprängfylld med minneslappar och anteckningsblocket. Och imorgon är det prov. Vi har haft så många fysikprov under min gymnasietid och det är som om man blir härdad. Jag minns den där kvällen innan mitt livs första fysikprov, hur darrig jag var på handen när jag skrev de där bokstäverna i dagboken. "Fy fan jag vill dö", stod det. Inget mer för det var det enda som behövde sägas. Det kändes så; som om hjärtat inte längre slog, det vibrerade, tusen gånger i minuten som ringsignalen på en mobiltelefon.

 

Idag somnar jag inte med samma känsla, idag vet jag redan att det kommer gå åt helvete så jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Och jag är så fruktansvärt bra på att ljuga för mig själv, för jag kommer tro på det enda fram till den där dagen då slutbetyget sätts. Då det här misslyckandet som jag ännu har makt att förändra trycks svart på vitt, för jag förmår mig inte att öppna böckerna ens en sekund till. Det är som en alldeles egen, obegriplig formel.  Motivationen är proportionell mot kunskapen och de drar ner varandra, sjunker i kvadrat och bokhögen lämnas återigen orörd. Det är dumt att vara efterklok, men jag lämnar uppenbarligen dörren vidöppen, alldeles medvetet. Välkommen, framtida ånger, jag har bäddat upp madrassen åt dig och hängt in en ny handduk i badrummet. Känn dig som hemma!