Igår var det sista dagen att söka till universitetet, något jag skjutit upp länge tills jag tillslut satt där - datorn i knät och ångestklump i magen.

Jag vet inte varför det här med att söka får mig att känna som jag gör, varför det är så himla läskigt. Jag VET ju vid det här laget att hösten 2013 inte är tidpunkten då jag blir en universitetsbrud, men ändå. Jag vill inte börja läsa och jag vill inte sluta läsa, hur ska det gå ihop? Här sitter jag och har snart hela matte F i bagaget, men ändå är denna ekvation totalt omöjlig.

Men. Till ämnet. Jag sökte trots allt bara för att se och för att det känns konstigt att inte göra det, att inte söka för det är ju som om man borde, även om man verkligen inte vill och hela alltet inuti mig stretar emot.

Jag sökte i alla fall sånna där saker som jag fått för mig att jag kanske möjligtvis någon gång skulle vilja plugga. Listan är dock lika opålitlig som min vilja att komma in på det sjunde valet; rysk litteraturhistoria. Det kändes bara på något vis så himla skönt att söka något som jag INTE vill läsa, så jag åtminstone har en sak klart för mig. Så när det varken fanns någon utbildning för clown eller hundpsykolog så fick den där oseriösa touchen helt enkelt representeras av denna underliga och mycket olockande kurs. Och så kan den liksom markera att denna ansökan inte är på riktigt, och att det måste få vara okej att inte vara redo, att inte ha något svar på frågan "vad ska du bli när du blir stor?", och att kanske vilja ha tid att andas.