Tre år på natur lider mot sitt slut

 
Vem hade egentligen kunnat ana att min tid på gymnasiet skulle gå så obesgrivligt jävla fort?! Jo. Så klart, alla som redan tagit studenten och alla som hette mamma pappa mormor farmor, dom kunde såklart ana. Alla som sa "äsch, tre år på natur det kommer gå snabbt som vinden det", dom kunde såklart ana. Dom visste, jag hade inte den blekaste aning.
 
Det är inte ens hundra dagar kvar, inte ens nittio, sen är allt det här över. Och att säga att det är med "en smula" vemod är en helt galen underdrift. Den 14 juni står vi på det där flaket, den 14 juni är det vi som har studentmössan på och jag kan verkligen inte förstå. Det känns fortfarande som att om jag blundar hårt, om jag kniper igen ögonen allt vad jag har, så skulle jag kunna vara en liten etta igen när jag slår upp ögonlocken. Det känns som att tiden är så nära att jag skulle kunna ta i den, men det är den inte.
 
Det har snart gått tre år. Tre långa år har jag spenderat med dom här fantastiska människorna och jag har upplevt så otroligt mycket. Jag får ont i magen när jag tänker på att snart, snart så är det slut.
 
 

Att börja på gymnasiet i Torsby var för mig ett ganska stort steg, det innebar att börja i en skola där jag kände ungefär två personer sedan tidigare. Jag är så glad att jag gjorde det, inte för att det någonsin var ett tveksamt val, men jag hade aldrig kunnat ana hur bra det skulle bli. Och hur knäppt. Och hur fruktansvärt. Och hur galet. Och hur otippat. Dom här tre åren har låtit mig känna och uppleva saker jag aldrig tidigare stött på, det har gjort mig till en helt annan person och det har fört mig så många steg framåt.
 
 
Och nu är det allrså dags att lämna, eller åtminstone ta nya steg. Egentligen vill jag inte, egentligen vill jag knipa ihop ögonen och vara tillbaka den där allra första dagen. Då varje ansikte var alldeles nytt och jag tänkte "Ska han gå i min klass?" och "är det kanske henne jag kommer sitta och diskutera hemska mattetal med på lektionerna?". Då jag inte kände någon. Idag känns det som om jag känner alla och aldrig varit mer hemma någonstans.
 
 
Ja, visst är det underligt. Hur tiden ramlar iväg och hur sekunder bli minuter som blir timmar som plötsligt blir år. Frågan är vart man hamnar härnäst, och vilka äventyr som lurar runt hörnet. Klart är i alla fall att det blir lite jobb innan jag tar tag i skolböckerna igen, vilka skolböcker det blir återstår att se.
 
Och nu vet jag inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Jag antar att jag bara vill säga att det kommer bli himla tomt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0