11 nätter på raken har jag sovit bredvid en varm, sparkande, någon natt snarkande, täckestjuv vid namn Johan Olsson. Jag vet att han är livrädd för att det här ska bli en pinsam miajohan-blogg, och att han inte vill att jag skriver så himla många töntiga kärleksinlägg här. Men ärligt talat, när man umgåts med samma person cirka dygnet runt i 12 dagar, hur ska jag då kunna skriva ett vardagsinlägg utan att nämna honom?

 

Men okej. Egentligen strävar jag inte efter att ha en idag-har-jag-gjort- och idag-har-jag-ätit-blogg, men ibland är dessa inlägg de enda min hjärna kan klura ut. Eller min klocka tillåter mig att knåpa ihop. Jag har så mycket roligt jag vill blogga om, som inte innefattar min vardag, men trots det publiceras inga sånna inlägg. Försöker ta mig i kragen, men när inläggen blir ansträngda blir de heller inte bra.

 

Därför tänkte jag skriva lite från hjärtat. Och just nu är mitt hjärta lite tomt. Ska nämligen sova ensam inatt, vilket plötsligt känns som världens grej.

 

Jag saknade Johan redan innan jag åkte ifrån honom idag, trots att jag varit med honom i en och en halv vecka. Jag saknar honom nu fast jag pratar med honom i telefonen.

 

Därför tänkte jag bara ta tillfället i akt och tala om hur otroligt mycket jag tycker om den här killen. Och hur väldigt glad jag är över att han kramar mig när jag är ledsen, petar mig i sidan när jag sur och tvingar mig att säga "jag är den gladaste blomman i hela världen" när jag vill explodera av ilska. Jag är så glad över att jag får vakna på morgonen och veta att han är där, jag är så glad över att han tvingar mig att plugga tråkig historia som jag helst vill glömma och att han säger fula saker om människor som sårar mig.

 

Och jag är glad över att han finns även när vi bråkar och jag tycker så väldigt mycket om honom när jag skriver arga sms och när vi tillslut blir sams. Jag tycker faktiskt om allt med honom, till och med hans äckliga rapar och hans ibland galet stressande långsamhet. Jag tycker om hans perfektionism och allt hans tjat om att jag ska plocka iordning på mina saker och inte lämna så mycket som en strumpa på golvet.

 

Jag tycker om att se honom spela gitarr, höra honom sjunga och låta mig sitta bredvid. Jag tycker om allt han lär mig ocg tryggheten han ger. Tryggheten som får mig att våga testa, våga stå på mig. Det är helt enkelt så väldigt bra att ha en brunögd, brunhårig minibieber vid sin sida varje dag. Det var nog bara det jag ville säga, trots den extremt begränsade kärleksinläggs-kvoten.