Vid tre i eftermiddags kom kära Julia och hämtade mig och Jossi, det bar av till Hagfors - väl framme upptäckte Jossi att taket på bilen gick att fälla ner (säger man fälla ner?), och då var vi såklart tvugna att ta ännu ett varv i byn. Grymt!
Vi mötte upp Agnes och Anna och drog för att käka pizza, fast i slutändan var det ingen som satt med pizza utan diverse kycklingrätter. Men det gick det också!
Härlig eftermiddag med mina saknade innebandybruttor, bara Jolin och Johanna som fattades.

Nu bär det av till Hagfors igen inom en snar framtid, cirkus 30 minuter, för pyjamasparty hos Julia! Klagar inte minsta lilla.

Sitter i Torsby hos min kära farmor, som så många gånger förr. Ibland känns det som att jag bor mer här än hemma i mitt eget svartvita rum. Håller på med en spotify-lista som förmodligen kommer vara den bästa någonsin, fint det.

I mitt huvud just nu:
1) Vad är det med värdergudarna egentligen?! Kära värld bara ge oss SOMMAR. Tack och amen för sjuttioelfte gången.
2) Är det onsdag? Eller lördag? Eller måndag?
3) Mengudvadtråkigtjagharjagtrorjagdörjagmåstenogspringaruntruntienringlitegrann.
4) Om jag hade pengar skulle jag... klick Nelly.com klick romwe.com klick modekungen.se den, och den.. och den..
5) Fan det här blogginlägget blir inte vettigt för fem öre.

Lördagkvällen spenderades i Torsby med finafina vänner, bland annat Mette som äntligen var på besök i skogarna. Jag, Tesa, Klara, Nora, Lillie, Jakob och så självklart Mette pratade bort två timmar på något som kändes som två sekunder och sedan rullade kvällen bara på.
Efter att spenderat natten hos farmor med bara katten och fågeln som sällskap kom dessa tre tokarna på besök och vi käkade frukost, Scones och en jääääävla massa kakor! Till det blev det världens sämsta film men mysigt hade vi!

Hatar för övrigt den extremt värdelösa bildkvalitén på blogg.se.

Igår var det alltså påskens bästa dag; påskafton! Det är då påskharen smyger i krokarna och den stora äggmålartävlingen går av stapeln och framför allt så får man äta hur mycket godis man vill!

Denna påskmorgon började med den årliga skattjakten efter påskäggen, nu för tiden i en något svårare version. I hallen låg en lapp som alltså var vår första ledtråd, "alldeles för mycket räkningar.." och ut sparng vi till postlådan. Den ena lappen ledde till den andra och vi blev nästan lite kaxiga, "det här var ju jäääääääääääääääääääääättelätt". Men skrattar bäst som skrattar sist.
När Jonas läst sista ledtråden stod vi alla som frågetecken, "inget kylskåp punkt-punkt-punkt." Vafan?! Vi irrade runt som flugor men hittade ingenting och fick tillslut följa pappas råd att anordna ett möte. Därefter följde en vild diskussion men ingen vart kom vi. Pappa gav oss ledtråden "spaghetti" efter att vi rotat igenom både ugnen, micron och kaminen utan resultat men vi stod fortfarande som fågelholkar. Slutligen bad han oss läsa på kylskåpet, och där hittade vi TILLSLUT kopplingen: kylskåpet var tydligen av märket husqvarna och jaha.. där ute i garaget stod en husqvarnamotorcykel som tydligen också var italiensk, där av spaghettin.. Jaaahaaa, för det var ju inte alls långsökt.

Lite senare på förmiddagen bar det av till Hammarökusinerna och där följde ännu en rolig skattjakt där både byggandet av molekyler och klättring högt uppe i träd ingick. Vi fick dagens andra påskägg och en väldig massa påskmat. Det dröjde inte länge förrän alla barn låg utslagna i soffan.

Men åh, vad jag älskar påsken och min fina släkt!

Sju år har gått, men jag minns det fortfarande som igår. Tomheten, hjälplösheten. Jag minns teckningarna vi ritade, prästens närvaro och de inställda lektionerna. Jag minns obegripligheten och flaggan på halvstång. Jag minns tårarna, allvaret.
Vi var så små, jag minns rädslan, minns frågorna. Frågor som än idag kan cirkulera i mitt huvud, varför?

Just idag, just det här datumet, kommer alltid finnas inpräntat i min hjärna. Och just idag tänker jag på de allra närmaste, och på dig. Så många världar slogs i spillror den dagen, och först nu många år senare kan jag på riktigt förstå vad som egentligen hände. Vi lärde oss alla hur skört livet är, och att ingenting går att ta för givet.
Jag tror och jag hoppas att du har det bra där du är nu, Hanna. Att du skrattar och ler på en plats vi ännu inte når. Jag hoppas du ser saknaden, men också kärleken.

Livet är så obegripligt orättvist, så oberäkneligt.

För sju år sen var jag en knappt 11-årig flicka och plötsligt fick jag lära mig, svart på vitt, att ingenting varar förevigt. Men din tid var för kort, Hanna. Alldeles för kort. Ni vet vilka ni är och jag vill bara säga att jag finns här för er, och att ingen av oss någonsin kommer att glömma.

Hallå där ute i cyberrymden, jag ligger för tillfället i koma. Eller, det känns lite så i alla fall.
Jag skulle kunna svära på att jag har en myrstack nerstoppad i strupen för det springer runt gigantiska kli-attacker där nere som kittlar mig som pyttesmå stick överallt. Och ja, då och då gör jag mitt bästa för att klia tillbaka, men då tror jag att jag ska spy istället.

Alvedonen har i alla fall -tack gode gud- gjort sitt så här sitter jag åtminstone upprätt och kan ägna mig åt bloggande och slöande. Jag vet inte riktigt vad som hände klockan 16.00 idag, men det var som om min mentala jag-ska-verkligen-inte-vara-sjuk-barriär totalt raserades. Världen snurrade, mitt huvud var liksom för liten samtidigt som min hjärna tycktes svälla och vidgas där bakom pannbenet, jag trodde jag skulle sprängas.

Alltså: jag hamnade i koma på farmors säng och kände mig helt nersövd, men kunde ändå inte sova. Jag bara låg där och försökte få ett nytt grepp om världen som flöt hit ocih dit som en slajmig gegga.

Okej jag kanske överdriver lite nu, men när man är sjuk så är det okej att tycka mer synd om sig själv än vad det i själva verket är. Jag lever. Klart jag gör. Men jag saknar småkidsen som fick klara sig med bara tre tränare idag.

Därför bjuder jag på en bild på dem, våra små parkour-gossar, aka De Sjövilda Monstrena och så ska jag återgå till att kurera mig tillsammans med en påse godis, det älskade varma täcket och tystnaden som uppstår (..hähä) när halva familjen befinner sig i Linköping.

I fredags hade jag turen att sitta på första parkett och se premiären av Grease i Hagfors.
Måste bara få säga att jag är enormt imponerad över hur fantastiskt bra den här musikalen blev!

Det har tisslat och tasslat om den ett bra tag nu, och när biljetterna till de tre föreställningarna släpptes var jag på mamma som en igel, hon hade inget utrymme till att säga "jag beställer ikväll", biljetterna skulle beställas nu.
Och tur var väl det, för de tre förställningarna var totalt utsålda inom kort, bara det är helt fantastiskt!
Och så bra det var. Och vad bra det kändes att stå upp och applådera när sista versen var sjungen - det var ni värda tusen gånger om. HELT OTROLIGT BRA, helt enkelt.

Bilden fotade med min käraste Nikon.

Glöm inte: Följ min blogg med Bloglovin

Drog alltså till Funäsdalen med två gubbar, en lillebror och den ena gubbens systerdotter. Gubbe ett och gubbe två var min egen pappa och hans bästa kompis. Bilen var packat så att det inte fannas en millimeter kvar, och i sätet längst bak satt stackars lillebror, nästintill osynlig bakom berget av grejer. Men, iväg kom vi, fram kom vi, och ut till backen tog vi oss!

Best of Funäsdalen -12:
Pappa ståendes böjd över pjäxorna med de nyinköpta solbrillorna hängandes halvägs ner på hakan. Det irriterade mummlandet ökar i styrka, ett ilsket grymtande börjar nå fram till mig som iakttar honom någon meter längre bort. Precis samma sak gör tre små barn, de står uppställda på en fin liten rad bakom pappa, en blå overall och två knallrosa. De tre är högst fyra år gamla och deras ögon vidgas fascinerat när svordommarna fullkomligt exploderar ur pappas mun.
- Satansjävladyngpjäxor. Jävlaranåda. Jag tar fanemig i så jag får hjärtinfarkt och ändå går inte det sjuhelvetes jävla dretspännena i lås. Fy farao. Jävlar så trögt. Nej jävlar i mig. Jävlarjävlarjävlar.
Det är roligt när pappa svär, för han lyckas på något underligt vis alltid bryta på norrländska.

En annan favorit är den då gubbarna upptäckte konsten att flyga i gupp- och jag måste säga att de var riktigt duktiga (läs: modiga). Med armarna rätt ut gav de namn åt en ny flygteknik- Korset. Skrockande diskuterade de sina flyg vid foten av backarna, "höhö, såg du, vilket flyg jag gjorde asså?!". Komiskt hur de samtidigt tog till vara på det så kallade ungdomsspråket som de annars är snabba att korregera.

Sovandet, det var också en klass för sig. Dag ett var gubbarna så trötta att de fullkomligt dog framför Skavlan. Pappa ihopkurad på golvet, fortfarande iförd termobrallor, Perta på närmaste underslafen. Ett fåtal minuter senare somnade även lillebror mot soffans armstöd. Det roliga i sig var när de en efter en slutligen vaknade, och alla påstod att "nej men gud jag ver absolut inteee sovit", det blev som en kör.

Ja då var det dags. Efter att hav-stressat packat ihop det allra sista och packat bilen så varje millimeter tycks vara täckt är det nu dags. Sist jag var i Funäsdalen gick jag i fyran, men den som väntar på något gott.. ja ni vet.
Klockan ringde i vanlig tid och pappa gormade nerifrån att vi ju absolut inte fick glömma sängkläder och hej och hå, det var bara att kravla sig upp, skala av täcket så endast det ännu varma lakanet hängde i handen.

Det är alltså dags nu. Om några timmar sitter brädan återigen på fötterna och det kliar redan lite i tårna, jag kommer plötsligt på varför jag älskar vintern och min plötsliga vårlängtan är som bortblåst.

Och nu har jag även undgått att pussla in det allra sista i bakluckan, tänk vad behändigt med en blogg ibland. See you!

 

Med en filt kring axlarna och Taylor Swift i öronen sitter jag här framför farmors dator och känner mig lite nostalgisk. Idag har jag alltså tänkt mig att jag ska göra den här bloggen offentlig, oh ma' gaaad. Göra offentlig = "hejhej facebookvänner här har ni min nya blogg."

Denna separationsångesten som min mycket påhittiga rubrik skvallrar om, varifrån kommer då den? Och nostalgin jag alldeles nyss nämnde?
Jo men självklart sitter jag och kikar runt lite i gamla bloggen och tänker hur himla länge jag faktiskt bloggat där, och så får jag lite småont i lill-hjärtat. Men nu var det liksom på tiden. Jag saknar att blogga men jag tröttnade på de där tvångsmässiga frukostinläggen och jagpluggarihjälmig-tjatet. Så nej., nu är det vår, nu är det 2012 (höll på att skriva 2011, borde man inte vant sig i mitten på mars?), nu är den fula frisyren som jag startade gammel-bloggen med borta, nu är det nytt nytt nytt.
Inbillar jag mig.

Jaja. Till poängen: välkommen hit! Här får ni två stycken obligatoriska cambilder, (de sista cambilderna på denna blogg.) Det ska alltså föreställa en liten vinkning, den där high-five-handen. Och sen.. ja sen är det väl jag då. Hähäää.

                         


Glöm inte att lägga till mig på bloglovin och göra den här sidan till favorit och ja, ni vet!

 

Tog en tur till min hembys bästa café, som också lyckas ha den allra vackraste utsikten, riktigt njuter av icaindianens härliga parkering. Förstår verkligen varför turisterna flockas med sina kameror ivrigt blixtrande, utsikten är helt enkelt makalös.

Eller ja. Maten är helt enkelt det godaste jag ätit i hela mitt liv, åtminstone. Coola var vi också.

Så det är våran dag idag, alltså. Jag tänker inte frågande påpeka om resterande av årets 364, eller som i år 365, dagar tillhör männen eftersom jag helt enkelt tänker att jämnställdheten borde göra sitt dessa dagar. Möjligtvis med undantag för mors- och farsdag.

Hade igår en mycket trevlig kväll i Torsby som tog sin början hos Klara tillsammans med Malin, Kristin, Nora, Emma, Elin, Lina, Nils och såklart värdflickan själv: Klara.

Någon gång efter nio begav vi oss i en något flamsig men samlad trupp till Prostgårdslagårn' där vi spenderade en himla kul kväll i "tekniknördarnas" ära! Grattis till Filip och Robbin och tackar tackar för dom timmarna!

Firat världens finaste mamma idag, tårta på sängen, god mat och en hög med paket.