Så blir min bild av historien något mer diffus, för jag kan inte höra vad hon säger. Kan bara iaktta och titta. Drar upp benen under mig, vilar hakan mot knäna. Väntar, jag också. Ser henne slå ut med ena armen. Ser henne trampa hysteriskt mot golvet. Ser allt, från min plats i mitt svarta hörn i min lilla lägenhet på andra sidan gatan. Ser allt. Hör inget. Förstår ändå.

Jag vet inte vem hon är, egentligen, men jag kan tydligt se vem hon blivit. Kan alldeles exakt förstå. Vet att hon ringer honom. Hon har gjort det tusen gånger. Varje natt så länge nu fast jag är säker på att hon bestämt sagt till sig själv att hon inte borde. Att hon inte. borde. ringa. Att hon är stark och självständig och att hon klarar sig. Tänkt att han inte är värd det. Inte värd det alls, tills natten kommer och självförtroendet försvinner i mörkret. Tills natten kommer och hjärtat blir en ilskt pickande nål i bröstkorgen. Han sitter fast, sitter fast i huden. Jag förstår fast jag inte hör. Ibland är det tystnaden som skriker högst.

Vad jag inte alls vet är varför jag så många nätter själv suttit vaken, uppkrupen på en av köksstolarna. Hur det egentligen kom sig att min blick letade sig över gatan. Det var över ett år sen och eftersom jag inte förstod då, så minns jag inte idag. Men det var samma tre öppna fönster. Två in till köket och ett till sovrummet. Tre luckor in till ett annat liv. Det var en lika kall vinter, lika mörkt. Men det fanns en värme och ett ljus som lockade till sig mitt öga. 

Där fanns ett alldeles nytt och nyfiket kärlekspar, där innanför glasrutan, inramade av de tunna, röda julgardinerna. Jag minns dem, för jag tyckte så mycket om dem. Och jag avundades dem så, för man liksom såg att de hörde ihop. När de dansade över golvet och när de åt från varandras tallrikar i köket. Man tänkte att de hörde ihop, man log och sen tänkte man inte mer på det.

Tänkte inte mer på det förrän jorden hunnit snurra nästan ett helt varv runt solen. Tänkte inte mer på det förrän löven fallit från träden. Tänkte inte mer på det förrän man av en händelse gick upp mitt i natten för att dricka ett glas vatten, när man helt utan att det var meningen råkade se ett blont huvud som inte hörde dit. Tänkte att flickan kanske färgat håret, samtidigt som man tassade fram till sitt eget fönster som för att se bättre. Tänkte plötsligt väldigt väldigt mycket på det för man såg hur det inte var hon fast det var hennes lägenhet. Man såg hur det var hans läppar mot andra läppar men inte hennes läppar. Sedan dess har de suttit fast. Fäste som med superlim i hjärnan. 

Nu står hon där, mitt på golvet. Ensam och mager. Lampan på nattduksbordet kastar långa skuggor över väggarna. Hennes hand liksom faller från örat och armarna hänger helt utan liv längs kroppen. Så har hon lagt på igen, eller kanske var det han. Det spelar ingen roll, det var inte för första och inte för sista gången. Hon går tillbaka till sängen. Sätter sig vid fotänden. Kryper ihop. Gråter igen, för att han sitter fast. Och det gör alldeles fruktansvärt ont när det som sitter fast slits bort och försvinner.

Jag har sett andra män innanför lägenhetens väggar. Sett dem vingla in och fumligt dra av kläder. Sett dem kräkas i diskhon. Sett dem samla ihop sina saker och gå. Sett henne gråta häftigare nätterna efter. Jag har sett vänner som skålat, sett dem skratta, sett henne skratta fast ryggen varit krökt och axlarna tungt dragna mot marken. Jag har sett familj som tröstat, städat och lagat mat. Men inte honom. Inte en enda gång har jag sett honom komma tillbaka. Varför?

Jag har hört att den övervinner allt, men snarare sett hur den lämnar förlust och förödelse, Kärleken. Sett hur den förstör och förgör.

Det är en konstig observatör jag blivit, så många nätter jag sett ensamma tårar falla till marken för att hemmet för två blev som fängelse för en. Jag hatar honom för det. Trots att jag inte ens vet deras namn. Hatar att han försvann från henne.

En dag är hon också borta. En flyttbil står på gatan och möbler bärs ut. Vart ska hon?

Det stör mig att inte bara han fastnat, utan också hon. Stör mig att jag undrar när jag borstar tänderna, när tankarna vandrar från matteboken och de nätter då sömnen inte hittar mig. Jag tänker att det händer hela tiden. Att det tar slut. Men ändå. Minnet av hennes tunna kropp som försöker fly, eller kanske springa ikapp. Som famlar efter något, försöker pussla ihop något som gått sönder. Som inte går att laga. Var det i själva verket sig själv hon letade efter?

På andra sidan gatan bor nu någon annan. Någon jag skymtat då och då men aldrig reflekterat över. Kan inte riktigt se något som inte är som allt annat. Kan inte riktigt fokusera. Men de två. När lägenheten sprakade och sjöd och GLÖDDE av iver och glädje och lycka, det gick inte att undgå att se. Det var som att blunda för solen, den hittar liksom in innanför ögonlocken ändå. Färgar huden märkligt röd. Det gick inte att undgå att se hur det brann, och så sedan helt abrupt brann ut. Vad hände sen?

Så en dag ser jag henne, ser henne på riktigt. Jag väljer noggrant ut mandariner i mataffären när min blick plötsligt registrerar någon på andra sidan fruktberget. Känner igen henne, fast det liksom är första gången jag ser henne. Hon möter inte min blick, vet inte vem jag är. Fanns inget för henne att se i mitt fönster. Men jag såg, tänker jag. När jag ser hennes blick, så tänker jag att jag såg. Att jag såg allt.

Så ler hon. Inte mot mig. Inte mot någon, utan rakt ut i tomma luften. En smilgrop i kinden. Två ögon men en nypa glitter. Och jag tänker att jag måste leta upp hennes namn och ringa hennes nummer och höra hennes röst och fråga hur det gick, fast jag förstår att det på något vis ändå gick bra. Att han lossnade. Att han inte längre sitter fast.