På Andra Sidan Gatan
Så blir min bild av historien något mer diffus, för jag kan inte höra vad hon säger. Kan bara iaktta och titta. Drar upp benen under mig, vilar hakan mot knäna. Väntar, jag också. Ser henne slå ut med ena armen. Ser henne trampa hysteriskt mot golvet. Ser allt, från min plats i mitt svarta hörn i min lilla lägenhet på andra sidan gatan. Ser allt. Hör inget. Förstår ändå.
Jag vet inte vem hon är, egentligen, men jag kan tydligt se vem hon blivit. Kan alldeles exakt förstå. Vet att hon ringer honom. Hon har gjort det tusen gånger. Varje natt så länge nu fast jag är säker på att hon bestämt sagt till sig själv att hon inte borde. Att hon inte. borde. ringa. Att hon är stark och självständig och att hon klarar sig. Tänkt att han inte är värd det. Inte värd det alls, tills natten kommer och självförtroendet försvinner i mörkret. Tills natten kommer och hjärtat blir en ilskt pickande nål i bröstkorgen. Han sitter fast, sitter fast i huden. Jag förstår fast jag inte hör. Ibland är det tystnaden som skriker högst.
Vad jag inte alls vet är varför jag så många nätter själv suttit vaken, uppkrupen på en av köksstolarna. Hur det egentligen kom sig att min blick letade sig över gatan. Det var över ett år sen och eftersom jag inte förstod då, så minns jag inte idag. Men det var samma tre öppna fönster. Två in till köket och ett till sovrummet. Tre luckor in till ett annat liv. Det var en lika kall vinter, lika mörkt. Men det fanns en värme och ett ljus som lockade till sig mitt öga.
Där fanns ett alldeles nytt och nyfiket kärlekspar, där innanför glasrutan, inramade av de tunna, röda julgardinerna. Jag minns dem, för jag tyckte så mycket om dem. Och jag avundades dem så, för man liksom såg att de hörde ihop. När de dansade över golvet och när de åt från varandras tallrikar i köket. Man tänkte att de hörde ihop, man log och sen tänkte man inte mer på det.
Tänkte inte mer på det förrän jorden hunnit snurra nästan ett helt varv runt solen. Tänkte inte mer på det förrän löven fallit från träden. Tänkte inte mer på det förrän man av en händelse gick upp mitt i natten för att dricka ett glas vatten, när man helt utan att det var meningen råkade se ett blont huvud som inte hörde dit. Tänkte att flickan kanske färgat håret, samtidigt som man tassade fram till sitt eget fönster som för att se bättre. Tänkte plötsligt väldigt väldigt mycket på det för man såg hur det inte var hon fast det var hennes lägenhet. Man såg hur det var hans läppar mot andra läppar men inte hennes läppar. Sedan dess har de suttit fast. Fäste som med superlim i hjärnan.
Nu står hon där, mitt på golvet. Ensam och mager. Lampan på nattduksbordet kastar långa skuggor över väggarna. Hennes hand liksom faller från örat och armarna hänger helt utan liv längs kroppen. Så har hon lagt på igen, eller kanske var det han. Det spelar ingen roll, det var inte för första och inte för sista gången. Hon går tillbaka till sängen. Sätter sig vid fotänden. Kryper ihop. Gråter igen, för att han sitter fast. Och det gör alldeles fruktansvärt ont när det som sitter fast slits bort och försvinner.
Jag har sett andra män innanför lägenhetens väggar. Sett dem vingla in och fumligt dra av kläder. Sett dem kräkas i diskhon. Sett dem samla ihop sina saker och gå. Sett henne gråta häftigare nätterna efter. Jag har sett vänner som skålat, sett dem skratta, sett henne skratta fast ryggen varit krökt och axlarna tungt dragna mot marken. Jag har sett familj som tröstat, städat och lagat mat. Men inte honom. Inte en enda gång har jag sett honom komma tillbaka. Varför?
Jag har hört att den övervinner allt, men snarare sett hur den lämnar förlust och förödelse, Kärleken. Sett hur den förstör och förgör.
Det är en konstig observatör jag blivit, så många nätter jag sett ensamma tårar falla till marken för att hemmet för två blev som fängelse för en. Jag hatar honom för det. Trots att jag inte ens vet deras namn. Hatar att han försvann från henne.
En dag är hon också borta. En flyttbil står på gatan och möbler bärs ut. Vart ska hon?
Det stör mig att inte bara han fastnat, utan också hon. Stör mig att jag undrar när jag borstar tänderna, när tankarna vandrar från matteboken och de nätter då sömnen inte hittar mig. Jag tänker att det händer hela tiden. Att det tar slut. Men ändå. Minnet av hennes tunna kropp som försöker fly, eller kanske springa ikapp. Som famlar efter något, försöker pussla ihop något som gått sönder. Som inte går att laga. Var det i själva verket sig själv hon letade efter?
På andra sidan gatan bor nu någon annan. Någon jag skymtat då och då men aldrig reflekterat över. Kan inte riktigt se något som inte är som allt annat. Kan inte riktigt fokusera. Men de två. När lägenheten sprakade och sjöd och GLÖDDE av iver och glädje och lycka, det gick inte att undgå att se. Det var som att blunda för solen, den hittar liksom in innanför ögonlocken ändå. Färgar huden märkligt röd. Det gick inte att undgå att se hur det brann, och så sedan helt abrupt brann ut. Vad hände sen?
Så en dag ser jag henne, ser henne på riktigt. Jag väljer noggrant ut mandariner i mataffären när min blick plötsligt registrerar någon på andra sidan fruktberget. Känner igen henne, fast det liksom är första gången jag ser henne. Hon möter inte min blick, vet inte vem jag är. Fanns inget för henne att se i mitt fönster. Men jag såg, tänker jag. När jag ser hennes blick, så tänker jag att jag såg. Att jag såg allt.
Så ler hon. Inte mot mig. Inte mot någon, utan rakt ut i tomma luften. En smilgrop i kinden. Två ögon men en nypa glitter. Och jag tänker att jag måste leta upp hennes namn och ringa hennes nummer och höra hennes röst och fråga hur det gick, fast jag förstår att det på något vis ändå gick bra. Att han lossnade. Att han inte längre sitter fast.
Destination: Helvetet (och tillbaka igen).
Klockan är tre på natten när du slutligen säger åt mig att gå. Det har hängt där mellan väggarna, ordlöst mellan våra läppar men alldeles skrikande klart i tystnaden. Tillslut säger du det bara, min hjärna trycker på off och jag känner absolut ingenting. Bara tänker att det är allt som återstår nu. Det tysta. Det som tar så mycket plats, som lägger sig likt en snara runt min hals och kväver all min längtan, alla mina drömmar och allt mitt mod.
När greppet runt mina blodådror lättar lite kommer ilskan först. Jag tänker att du är en jävla idiot. Du är ett jävla as och jag vill sparka på dig, slå dig. Jag vill skrika så att lungorna vänds ut och in för du har, genom fem enkla ord, rivit hela min värld. Det gör så.jävla.ont. Vem är jag nu?
Min blick söker sig till fönstret, som om jag kunde försvinna ut genom glaset, bort från din kalla stenkropp och ditt hjärta som inte längre tillhör mig, trots att mitt alltid kommer vara ditt. Du kysser mig inte, säger inte att allt är ett skämt och du stryker mig inte över kinden, istället låter du avgrunden mellan oss växa. Den utvidgar sig snabbare än jag hinner blinka bort tårana.
Det känns som om jag faller trots att jag rest mig, står som en malplacerad flaggstång i din trånga hall. Du hade kunnat vända på mig, 90 grader och gått planka. Kanske hade du då förstått hur det känns att plötsligt falla över bord, när skeppet kantrar och hela jävla havet stormar.
”Du borde du gå nu” och jag möter inte den där blicken. Jag möter inte blicken fast min hjärna låter mig inte komma undan så lätt. Den vet precis hur dina ögon ser ut, hur kärleken glöder runt pupillen och jag vill inte titta nu. Vill inte se hur det fattas.
Det isar så i magen och stora tårar kryper under huden. Ögonfransarna är som taggtråd och jag-borde-nog-gå-nu. Du vill det och jag visste det egentligen så mycket tidigare. Såg tecknen i den avlägsna rösten, i de svävande svaren och det sjunkande antalet kramar. Men ändå. Ändå är min puls uppvriden till max och händerna skakar. Jag måste ut måste härifrån nu måste måste ut måste andas jag kvävs måste måste ut för jag
faller
som
en
jävla
sten
och jag orkar inte se dig mer bort ut nu.
Så äntligen har mina fumliga fingrar som annars är så stadiga fått ner dörrhandtaget, världen utanför kastar den kalla luften rätt i mitt ansikte men jag fryser inte. Känner inte.
Det är allra sista gången, plötsligt lämnar jag verkligen din lägenhet. Så hackigt och overkligt. Minns första gången, andra gången, tredje gången men inser också hur många gånger jag inte längre kan komma ihåg. Det är för många. För mycket. Tre år och tretton dagar på dina 27 kvadrat. 27 kvadrat större än Vintergatan, större än allt. Det var här det började, på den här dörrmattan, och det är här det slutar. Och du säger inget, du låter den där tystnaden som jag bär med mig lägga två fingrar över dina läppar. Kanske finns det inget att säga.
Jag går barfota rätt ut genom dörren. Känner alldeles tydligt hur marken skälver till och gör gapet mellan oss ännu större. Det här skulle aldrig någonsin hända oss. Vi var superparet, du och jag. Jag behöver dina superkrafter så desperat, behöver pulsen, behöver värmen. Du är fortfarande alldeles tyst och jag klarar inte av att vända mig om. Du tycker att jag borde gå nu, och jag är bara tyst och tycker så mycket som inte får plats i ord. Inser att slaget är förlorat och kriget varit förgäves. Jag laddade alla mina vapen, för dig, men alla skott måste ha gått snett. Sponsrade dina drömmar med allt mitt mod, men det regnar som konfetti över oss nu. Allt vackert i tusen bitar, så obeskrivligt
t r a s i g t.
"Du borde nog gå nu." Precis så. Precis så sa du. Och jag hann ligga kvar på rygg i din säng i exakt sju minuter, det vet jag för de röda digitala siffrorna hann slå om från 03:02 till 03:09 och jag sa inte ett ljud. Jag hann tänka att du har alldeles för många döda flugor i taklampan, att det var en hel koloni där. Och jag hann tänka att sängen från IKEA inte bara är din, den är min också. För vi har valt den tillsammans, vi gick hand i hand i det där jättelika varuhuset och sidan jag låg på var min. Är det då verkligen rätt att säga åt mig att bara gå?
Jag hann tänka att du nog bara skojar, alternativt att du blivit sjuk och inte kunde tänka, inte kunde förstå. Jag hann tänka att vi ännu inte bytt blad på almanackan fast det faktiskt var andra februari redan och jag hann följa mönsterna i tapeten hela vägen från rummets ena hörn, till det andra.
Sedan sa du det igen, bara sådär. Att jag borde nog gå nu.
En vind tar tag i mitt hår och det är fruktansvärt kallt ute. Snöslasken tränger upp mellan tårna och det isar hela vägen in till ryggraden. Vi är borta nu, bara sådär. Det smyger sig på mig fast jag inte kan ta det till mig, inte öppna tanken och läsa den till punkt. Måste pausa och hämta andan. Syret sipprar ut ur min trasiga kropp.
Klockan är fyra på natten och jag går den där vägen iklädd någon annans kostym. Det kan inte vara jag, hon med den långa jackan uppknäppt, hon som sneddar mellan husen, försvinner i de långa mörka skuggorna, in bland träden. Jag tror världen vänts upp och ner och jag vet inte om det ändå finns en liten del inom mig som får mig att krampaktigt hålla fast vid trädtopparna, eller om det är trädtopparna som håller fast i mig. Jag tror att himlen ramlat ner och jag ramlar med den.
Han blixtrar förbi på näthinnan. Den där första gången då vi köpte glass, nätterna vid stranden.. du borde nog gå nu. Och han sa det bara sådär. Jaggårju (för i helvete sönder) nu.
Någon kommer säga till mig att jag hade fel, när det gått en tid och jag varit fullast av alla, sovit i främmande sängar bara för att få vara 37 grader varm tillsammans med någon annan. Bara för att slippa kylan mellan tårna, kylan mellan revbenen.
Någon kommer säga att jag hade fel, att jag inte alls var trasig. Sår läker till ärr som bleknar med tiden och tiden suger. Och just nu undrar jag bara hur fan jag ska ta mig hem. Och hur jag ska ta mig här ifrån. Hur jag ska ta mig vidare. Hur jag ska ta mig till nästa andetag, till nästa minut. Hur tiden kan läka sår när den står helt still.
Någon kommer säga att det blir bättre, att hjärtat växer på nytt, att frusna fotspår tinar.
Någon gång kommer någon att se på det hela med distans, någon som kommer vara jag. Men inte nu. Inte klockan fyra på natten och jag går. Huden knottrar sig i den kalla vinden och ger mig ensamheten svart på vitt, men jag går. Jag går sönder. Steg för steg, höger fot, vänster fot, och världen slocknar. För första gånger går tonårshjärtat mitt i tu och mina trupper kapitulerar mot den våta asfalten.
Men jag går nu, precis som du sa. Jag går för i helvete sönder nu.
0.5 Hälften vågat, hälften förlorat.
Dags att uppdatera denna kategori lite. Kom ihåg att texter kan bottna i precis vad som helst, men nästan aldrig något helt personligt. Kopiering är såklart helt otillåtet. Pic. weheartit.com
En halv sekund, ett ögonblick för länge, och plötsligt fanns det där. Glappet i tiden, det som inte gick att sätta fingret på, det som inte gick att klä i ord, men som för alltid skulle skilja dem åt. En millimeter nu, två imorgon. Det väsentliga var att från och med nu skulle ingenting längre vara lika nära, med tiden skulle de falla längre och längre bort och det startade precis nu.
Fast såklart, insåg hon och slog upp ögonen, precis nu, alldeles nyss, var han närmare än han någonsin varit förut. Nära som i hans läppar mot hennes, nära som fan fan fan i huvudet och det här är så-jävla-rätt-men-så-jävla-fel.
Han såg på henne med de där gråa cementögonen, de med tusen tunna streck inuti, tusen skärvor av vitt och svart. De naglade fast henne mot väggen. Intensivt och förvirrat.
Det var fel, hon visste det. Hon visste det och reste sig upp, försökte stå stadigt på parkettgolvet som tycktes vingla under hennes fötter. Plötsligt var det så tomt, ekande ihåligt. Ändå var hjärnan klarvaken och det var som om omvärlden arbetade i slowmotion. En halv sekund var så oändligt lång. Det var för lite luft kvar, lungorna brände. Det fanns inte plats för dem båda mellan fyra vita väggar, det fanns inte plats för dem någonstans.
Dörren var så nära och när hon slöt fingrarna kring det kalla handtaget, tryckte det mot marken och steg över tröskeln, så var han så väldigt långt bort. 2 millimeter blev till svindlande ljusår som rusade förbi oräkneligt antal gånger innan hon ens hann blinka. Samtidigt var han nära, nära som i hans parfym i hennes hår och hans fingeravtryck som osynliga bevis på hennes hud. Nära som i fan fan fan, han försvinner nu. Och det är inte mer än rätt.
Den sena höstluften bet i hennes kinder, stack som nålar där jackan tog slut och de tunna kläderna kapitulera mot den obarmhärtiga vinden.
Telefonen låg stilla i hennes hand. Tyst. Fast vad fanns det egentligen att säga?
En halv sekund tog det, och plötsligt var allt upp och ner. En halv sekund då hon valde att gå in genom en dörr och låsa en annan bakom sig. En halv sekund då hon släppte tankar, släppte förnuft, släppte löften och släppte förtroenden. En halv sekund då han mötte henne i ett förvirrat tumult som egentligen funnits där så mycket längre. Hon var inte den enda byggarbetaren på plats, inte den enda som låtit tegelstenar stapla vibrerande torn av luft runt dem. Torn som skulle rasa en dag, fram tills idag hade ingen av dem vetat när, nu talade ruinerna sitt tydliga språk. Tillslut gav murarna vika.
En halv sekund, och hon knöt honom till sig. En halv sekund, längre tid tog det inte för henne att slutligen fånga hans allra sista hemligheter och dra ut dem i ljuset. Längre tid tog det inte för de sista käglorna att falla..
Det var de nu, dom två, en ekvation som vid första anblick sågs som löjligt enkel. Ett plus ett- du kan räkna på fingrarna om du vill, men du kommer få fel svar. Du kommer ha fel, för det enkla är många gånger det svåraste.
Ett plus blir inte alltid två. Så när hon nu rundade huset, när hon vände och gick, så skulle det aldrig någonsin bara vara att gå tillbaka. Och när hon tillslut nådde sjuans buss och klev på utan att betala, utan att se busschauffören i ögonen, då ringde slutligen telefonen.
Innan hon tog upp den visste hon vem det var, och det var inte han. Det var hon. Hon som i hon den andra, hon den där bästa vännen som inte bara var flickan med lockigt hår och klingande skratt, hon som också var hans, och framförallt han som var hennes.
En halv sekund där hela världen öppnade sitt fulla gap och gav henne möjligheten att falla handlöst och aldrig någonsin nå marken. Men hon gjorde inte det. Istället lutade hon pannan mot det kalla glaset, lät telefonen ringa tills röstbrevlådan gjorde sitt och telefonen slutligen tystnaden.
Hon kände på den, på tystnaden. Det ljudlösa, locken över öronen, kände på tomheten. Försökte fylla den med stjärnklar himmel och känslorna som sakta började röra på sig, som klev upp, strök sig mot henne, hoppade, dansade.
Plötsligt log hon, mitt i kaoset, mitt i glappet.
Ett plus ett är noll komma fem. Allt som krävdes var en halv sekund, en halv sekund för att dela tiden i två, för att dela henne mitt itu. Noll komma fem jag, tänkte hon och blundade. Hon som inte tryckte på stopp trots att bussen nådde hennes hållplats, hon som fortsatte i mörkret. Noll komma fem jag, och hon tog ytterligare ett djupt andetag.
Att tappa andan, Alice.
Han visste inte att hon satt där, han visste inte att hon iakttog honom. Hon visste inte själv varför hon gjorde det. Hennes egna fingrar var lika krampaktigt krökta som hans, men hennes höll fast i en skrovlig gren. Hennes handflator hade blivit fyllda av mörkröda märken, barken hade kopierat sig själv på hennes tunna hud och nu satt den där som en stämpel.
Hon visste inte själv varför hon tittade på honom. En gång hade det funnits ett enkelt svar på den frågan; hon tyckte om när han log, hon tyckte om det spretiga håret och den lilla gropen i hans haka. Nu var inte svaret lika enkelt, trots att hon innerst inne fortfarande älskade alla de där sakerna och många fler lika mycket som förut, om inte ännu mer. Men nu fanns där också ett ärr i hennes hjärta som värkte varje gång hon tänkte på honom. Det var inte som förut längre. Det förflutna kändes alldeles för långt bort för att hon någonsin skulle kunna röra vid det igen.
Hon visste inte riktigt varför hon satt gömd i buskaget och lät hösten komma så nära inpå. Hon hade antagligen flera rödflammiga löv i håret, men det spelade ingen roll. Hon var tvungen att se honom åka, hon var tvungen att se om han var densamma. Det var han, samtidigt som han inte var det. Det var så mycket som var främmande när hon såg på honom.
Det var inte bara honom hon tittade på där hon satt på huk. Hon tittade också på det där hjärtat som saknades bakom hennes egna revben, det han tog med sig. Hon kunde inte riktigt få syn på det, han såg så spöklik ut när han försvann allt längre bort, men hon visste att det var där, hon kände hur det försvann med honom. För varje meter kände hon hur luften rann ur henne, sipprade ut som om hon var full av hål. Kanske var hon det. Kanske hade han skjutit på henne alldeles för många gånger.
”Hej då”, viskade hon och lät händerna falla från trädet. Sedan blundade hon, blundade tills hon hörde flygplanet lyfta mot skyn med ett ilsket skri.
¨¨¨¨
Han ville egentligen inte alls tänka på Alice. Han ville inte tänka på hur hon sett ut när hon stått längst ut på bryggan och skrattat, han ville inte tänka på hur hennes hår glittrat när solens sista gyllengula strålar träffade henne. Han ville absolut inte tänka på hennes hand i hans.
Han gjorde det i alla fall.
Han tänkte på hur hon såg ut när hon gick barfota i sanden, han tänkte på hur hon såg ut när hon koncentrerat bet sig i underläppen, han tänkte på hennes röst och hur långsamma hennes andetag blev när tillslut somnade.
Han hatade henne mest av allt i hela världen för att han inte kunde få ut bilden av henne ur hjärnan. Han hatade henne på ett sätt som han aldrig hatat någon förut. Han hatade att han låtit henne göra små jack under hans hud, och han hatade henne för att hon fått honom att älska henne så.
Sommaren fanns kvar i luften, om man smakade på den ordentligt. Nu drog han in den i stora sjok, det kändes nästan som att lungorna skulle sprängas. Det var dags att ge sig av. De allra flesta sommargästerna hade åkt in till stan för länge sedan, nu var han också här. Mitt i bullret, på en grusväg som inte riktigt passade in bland den perfekta svarta asfalten. Han passade inte heller in, så kanske var det här enda stället där de passade båda två.
Han kände sig som söndermalt grus, han kände sig som en av de vassa, hårda stenarna. Han kände sig som kylan i vindarna som letade sig in under hans krage, som fick hans skinn att knottra sig. Han kände sig som frosten som bröt ner sommarens sista blommor. Men mest av allt kände han sig som idioten han var, det enda rollen han förtjänade att bli tilldelad.
Ändå tänkte han på henne. Han tänkte på Alice och hans steg blev tyngre, han tänkte på Alice och han ville mest av allt stanna och hoppa, upp och ner , kanske skulle han tillslut falla genom jordskorpan. Han tänkte på Alice och drog hårdare, ilsknare, i väskan. Han tänkte på Alice och anledningen till varför hans väska var så lätt, varför det bara var en fast det för några veckor sedan hade varit tre. Han tänkte på att de två sakerna hängde ihop. Han tänkte på hur många klädesplagg det var som han hade slängt, för det fanns så mycket Alice invävt i tyget. Han tänkte på henne, trots att det var just det han inte ville. Han tänkte på Alice när han gick ombord på flygplanet, och han lovade sig själv att han aldrig skulle försöka söka upp henne. Han hade lovat henne att aldrig återvända.
¨¨¨¨
Hon hörde flygplanet dåna över henne, han kunde inte se henne nu. Om Mike hade varit ensam på flygplanet hade hon hoppats, önskat, att det skulle störta. Nu hoppades hon att han skulle störta, hon ville att han skulle känna så som hon gjorde. Hon ville att han skulle känna hur det var att falla, och falla, och falla. Hon ville att han skulle krascha mot marken, och hon ville att han skulle ligga bredvid henne så att hon slapp falla mer.
Hon la sig på rygg i gräset och kände fukten tränga igenom kläderna på ett ögonblick. Hon tillät sig själv att stirra rätt upp och följa planet med blicken. Hon tillät sig själv att se på den vita randen som sträckte sig över himmelen. Han var på väg bort, precis som han sagt.
Hon trevade med fingrarna på trädstammen. Några mil längre bort fanns ett helt annat träd, deras träd. Han hade ristat in hennes namn i stammen, han hade skrivit sitt eget namn under hennes. Hon trodde att det betydde att de hörde ihop. Hon hade haft fel, insåg hon nu. De hörde inte ihop, men hon hörde till honom. Hennes hjärta låg i skärvor överallt, men de allra flesta bitarna låg hos honom.
¨¨¨¨
Han kände igen staden. Trafiken som ringlade hit och dit, blev till långa, röda och gula ljusränder om han kisade. Han kände igen ljuden, den tunga doften. När han åkte där i från några veckor tidigare var det här vad han kallade hemma. Nu fanns inte hemma någon stans. Det här var bara ännu en tom parantes där han inte skulle hitta några ord.
”Alla behöver kärlek för att veta att de finns”, hade Alice sagt till honom. Han hade kysst hennes hals och skjutit undan verkligheten. Han hade lådsats att han inte alls redan var förlovad, som om han inte skulle bli pappa om fyra månader och han hade slutat inbilla sig att det här baravarit ännu en affärsresa. Det var det inte. Kanske var det det från början men det blev något annat när Alice dök upp. Något han inte räknat med, något som han hade låtit leva fast han visste att det skulle dö.
¨¨¨¨
”Bara när du ser på mig sådär så vet jag att jag lever,” hade han sagt till henne och menat det. Nu blundade hon, slöt ögonlocken, och kanske var det därför han dog ytterligare en gång.
Nu såg hon bara svart och länge till skulle hon se bara svart.
Nu trädde han vigselringen över ringfingret och knappade in portkoden han nästa lyckats glömma bort. Det var här han lovat att stanna, i tid och evighet. Trots att Alice hade det där hjärtat han trodde att han aldrig skulle ge bort. Alice och sommaren, den första sommaren och samtidigt den sista sommaren, då han kom ihåg hur man gjorde för att andas.
¨¨¨¨
