---

Så blir min bild av historien något mer diffus, för jag kan inte höra vad hon säger. Kan bara iaktta och titta. Drar upp benen under mig, vilar hakan mot knäna. Väntar, jag också. Ser henne slå ut med ena armen. Ser henne trampa hysteriskt mot golvet. Ser allt, från min plats i mitt svarta hörn i min lilla lägenhet på andra sidan gatan. Ser allt. Hör inget. Förstår ändå.

Jag vet inte vem hon är, egentligen, men jag kan tydligt se vem hon blivit. Kan alldeles exakt förstå. Vet att hon ringer honom. Hon har gjort det tusen gånger. Varje natt så länge nu fast jag är säker på att hon bestämt sagt till sig själv att hon inte borde. Att hon inte. borde. ringa. Att hon är stark och självständig och att hon klarar sig. Tänkt att han inte är värd det. Inte värd det alls, tills natten kommer och självförtroendet försvinner i mörkret. Tills natten kommer och hjärtat blir en ilskt pickande nål i bröstkorgen. Han sitter fast, sitter fast i huden. Jag förstår fast jag inte hör. Ibland är det tystnaden som skriker högst.

Vad jag inte alls vet är varför jag så många nätter själv suttit vaken, uppkrupen på en av köksstolarna. Hur det egentligen kom sig att min blick letade sig över gatan. Det var över ett år sen och eftersom jag inte förstod då, så minns jag inte idag. Men det var samma tre öppna fönster. Två in till köket och ett till sovrummet. Tre luckor in till ett annat liv. Det var en lika kall vinter, lika mörkt. Men det fanns en värme och ett ljus som lockade till sig mitt öga. 

Där fanns ett alldeles nytt och nyfiket kärlekspar, där innanför glasrutan, inramade av de tunna, röda julgardinerna. Jag minns dem, för jag tyckte så mycket om dem. Och jag avundades dem så, för man liksom såg att de hörde ihop. När de dansade över golvet och när de åt från varandras tallrikar i köket. Man tänkte att de hörde ihop, man log och sen tänkte man inte mer på det.

Tänkte inte mer på det förrän jorden hunnit snurra nästan ett helt varv runt solen. Tänkte inte mer på det förrän löven fallit från träden. Tänkte inte mer på det förrän man av en händelse gick upp mitt i natten för att dricka ett glas vatten, när man helt utan att det var meningen råkade se ett blont huvud som inte hörde dit. Tänkte att flickan kanske färgat håret, samtidigt som man tassade fram till sitt eget fönster som för att se bättre. Tänkte plötsligt väldigt väldigt mycket på det för man såg hur det inte var hon fast det var hennes lägenhet. Man såg hur det var hans läppar mot andra läppar men inte hennes läppar. Sedan dess har de suttit fast. Fäste som med superlim i hjärnan. 

Nu står hon där, mitt på golvet. Ensam och mager. Lampan på nattduksbordet kastar långa skuggor över väggarna. Hennes hand liksom faller från örat och armarna hänger helt utan liv längs kroppen. Så har hon lagt på igen, eller kanske var det han. Det spelar ingen roll, det var inte för första och inte för sista gången. Hon går tillbaka till sängen. Sätter sig vid fotänden. Kryper ihop. Gråter igen, för att han sitter fast. Och det gör alldeles fruktansvärt ont när det som sitter fast slits bort och försvinner.

Jag har sett andra män innanför lägenhetens väggar. Sett dem vingla in och fumligt dra av kläder. Sett dem kräkas i diskhon. Sett dem samla ihop sina saker och gå. Sett henne gråta häftigare nätterna efter. Jag har sett vänner som skålat, sett dem skratta, sett henne skratta fast ryggen varit krökt och axlarna tungt dragna mot marken. Jag har sett familj som tröstat, städat och lagat mat. Men inte honom. Inte en enda gång har jag sett honom komma tillbaka. Varför?

Jag har hört att den övervinner allt, men snarare sett hur den lämnar förlust och förödelse, Kärleken. Sett hur den förstör och förgör.

Det är en konstig observatör jag blivit, så många nätter jag sett ensamma tårar falla till marken för att hemmet för två blev som fängelse för en. Jag hatar honom för det. Trots att jag inte ens vet deras namn. Hatar att han försvann från henne.

En dag är hon också borta. En flyttbil står på gatan och möbler bärs ut. Vart ska hon?

Det stör mig att inte bara han fastnat, utan också hon. Stör mig att jag undrar när jag borstar tänderna, när tankarna vandrar från matteboken och de nätter då sömnen inte hittar mig. Jag tänker att det händer hela tiden. Att det tar slut. Men ändå. Minnet av hennes tunna kropp som försöker fly, eller kanske springa ikapp. Som famlar efter något, försöker pussla ihop något som gått sönder. Som inte går att laga. Var det i själva verket sig själv hon letade efter?

På andra sidan gatan bor nu någon annan. Någon jag skymtat då och då men aldrig reflekterat över. Kan inte riktigt se något som inte är som allt annat. Kan inte riktigt fokusera. Men de två. När lägenheten sprakade och sjöd och GLÖDDE av iver och glädje och lycka, det gick inte att undgå att se. Det var som att blunda för solen, den hittar liksom in innanför ögonlocken ändå. Färgar huden märkligt röd. Det gick inte att undgå att se hur det brann, och så sedan helt abrupt brann ut. Vad hände sen?

Så en dag ser jag henne, ser henne på riktigt. Jag väljer noggrant ut mandariner i mataffären när min blick plötsligt registrerar någon på andra sidan fruktberget. Känner igen henne, fast det liksom är första gången jag ser henne. Hon möter inte min blick, vet inte vem jag är. Fanns inget för henne att se i mitt fönster. Men jag såg, tänker jag. När jag ser hennes blick, så tänker jag att jag såg. Att jag såg allt.

Så ler hon. Inte mot mig. Inte mot någon, utan rakt ut i tomma luften. En smilgrop i kinden. Två ögon men en nypa glitter. Och jag tänker att jag måste leta upp hennes namn och ringa hennes nummer och höra hennes röst och fråga hur det gick, fast jag förstår att det på något vis ändå gick bra. Att han lossnade. Att han inte längre sitter fast.

Alltså åååh, tycker verkligen att dom här tatueringarna är så himla fina! Vet inte ens varför egentligen, bara gillar dom jättejätteMYCKET! Vill ha allihopa och kan inte sluta leta efter fler på internet. Den ena är liksom finare än den andra. Kanske tycker jag om dom så himla mycket för att dom inte är så himla vanliga? Inte än i alla fall.

 

Egentligen vet jag inte ens vad stilen på dessa tatueringar heter, men fortsätter googla saker som "geometric animal tattoo" och får hyfsade resultat. Men som sagt; vill se mer mer mer.

 

Ärligt talat så har jag väldigt länge varit inne på att göra en tatuering, men den är långt ifrån så unik som dessa ovanför. Tänker inte riktigt berätta vad, eftersom jag ju faktiskt inte kommit till skott än och då vore det ju trist om jag sagt att jag ska göra något, och så blir det inte så? Men det är ett motiv som symboliserar ett antal väldigt speciella personer i mitt liv, nämligen min familj och framförallt min mamma. Det är nämligen ungefär en likadan tatuering som den hon har!

 

Saken är bara den att jag först var helt inställd på att göra den utan färg. Alltså helt hundratusenprocentigt säker. Men sen insåg jag att den blir ganska liten (vill ha den på samma ställe som vargarna på mittenbilden, höger arm), och där är man ju inte så himla jättetjock direkt. Så alltså, liten tatuering. Och bilden är ganska detaljerad, vilket i princip är en omöjlig kombination. Så nu funderar jag på att lägga till lite färg och tänka om. Men jag vet inte. På något vis, antagligen eftersom jag är en mesig svenssonkvinna, vill jag inte att den ska sticka ut för mycket. Samtidigt som jag ju vill att folk ska se den?

 

Jag tänker också på framtida yrken och framtida bröllop, hur mycket vill jag visa min tatuering då? På samma gång blir jag irriterad på mig själv att jag tänker så. Har ju velat ha den här tatueringen jättelänge och ska folk döma mig för den är dom ju inte riktigt kloka. Egentligen. Men ändå. Jag ska ju inte direkt tatuera in något groteskt och fult men ändå..

 

Vi får väl se vart det slutar. En sak är iallafall säker, och det är att det här inlägget slutade mycket rörigt.. Jaja. Vad tycker ni om tatueringar?

 

Jag tycker mycket om att rita och måla, men så springer det i benen efter högst en timme. Så ja, inte mycket ritande. Sist jag använde mina blyertspennor var till ett projekt i esteten, i ettan.... Ja ni hör ju själva. Men något litet kort per år lyckas jag i alla fall producera, visserligen alltid samma dag som det ska ges bort och under begränsade tidsramar, men ändå!

 

Här är tre stycken Johan fått motta det senaste året, julklapp, födelsedag och allahjärtansdag!

Idag är det tisdag, vilket innebär LEDIGT! Skönt! Jag och Johan spenderade morgonen med serietittande och brunchätande och sedan bar det iväg till Karlstad. Det blev en mysig liten tur trots att ingen av oss egentligen skulle handla särskilt mycket.

 

Det här fina lilla armbandet fick jag iallafall med mig hem. Det säljs av organisationen Min stora dag, de arbetar för att uppfylla svårt sjuka barns drömmar. Gör ont i mitt hjärta när jag tänker på dessa stackars små människor, men genom att köpa detta lilla armband har man åtminstone gjort något för att hjälpa dem. Köpte mitt på Lindex för 50:-, tips tips.

Snön yr genom luften när vi kliver ur bilen och i snabba kliv går över parkeringen. Stora, kalla flingor letar sig snabbt innanför jackkragen. Vi skyndar över vägen, når kyrktrappan. Någon skojar om att hon är med oss, att det är hennes snö som ivrigt och oplanerat far åt alla håll samtidigt. 

 

Kyrkan är redan full, mängder av svarta ryggar på rad i bänkarna. Vi går genom gången, styr mot en bänk långt fram. Ingen säger något. Längst fram står en stor vit kista, omringad av blommor. Ett ljus brinner stilla. Långsamma toner av piano och fiol svävar mellan väggarna. 

 

Steg efter steg genom kyrkgången. Långt fram till höger sätter vi oss. Bildar ännu en rad av svartklädda. Av nedböjda huvuden. Ännu en rad av tystnad och sorg som tar plats i kyrkan. 

 

Jag tittar upp innan jag sätter mig, en liten figur längst fram till vänster vänder sig hastigt om och lägger armen om bänkryggen, längst ut på kyrkbänken sitter han. Handen far upp till ansiktet för att stryka det långa håret ur pannan, ur ögonen. Min blick landar på hans rödmosiga ansikte. På de rödsprängda ögonen. På tårarna över kinderna. En pappa sitter vid pojken, lägger armarna om honom och drar honom intill sig. Håller sin son hårt i famnen, sonen som sitter bara ett fåtal meter från den vita kistan. Den vita kistan som gömmer pojkens mamma. Tårarna rinner nedför minna kinder redan innan jag hinner sätta mig. Innan jag ens hinner få av mig jackan. 

 

Jag försöker att inte se, men hela tiden vandrar blicken till bänken längst fram till vänster. Till den långa mannen med två små pojkar på var sida. Hela tiden ser jag dem i ögonvrån. Deras sorgsamma, svarta ryggar. Deras ruffsiga hår. Mitt hjärta värker.

 

Stämningen är tung. Som ett tjockt moln som letar sig in under kyrktaket och lägger sig över axlarna. Prästen som pratar så fint. Musiken som klingar så vackert. Men det är som han säger, Lars-Peter, när han står där framme vid kistan med bibeln i sin hand, att det finns inget rätt med det här. Ingenting alls.

 

I över en timme sitter vi där på rad, jag och min familj. Efter ungefär halva tiden är det dags att säga hejdå. Jag hör hur min minsta lillebror gråter förtvivlat, hur gråten eskalerar när han ser sin bästa vän bryta ihop framme vid kistan. Jag tror mitt hjärta ska gå sönder och jag tänker, nej, det finns ingenting alls som är rätt med det här. Ingenting alls.

 

Men det är ett fint hejdå vi får. Fint, men ändå så onödigt. Så orättvist. Så fel. Jag lägger min röda ros på kistlocket som redan är alldeles fullt. Bredvid står en pall för att alla blommor inte får plats. När klockorna ringer lämnar vi kyrkan. Kyrkportarna stängs och kistan står ensam kvar. Det är hemskt att tänka att vi lämnade henne där, men jag väljer att inte se det så. Aldrig någonsin skulle väl Pia orka ligga still i en kista, hon som inte ens kunde sitta på en stol i fem minuter utan att hoppa upp och ner. Hon som åkte skidor i Sälen med min mamma och minsta lillebror bara en vecka innan hon dog.

 

Nej, som vår bordskamrat sa när vi senare under middagen pratade om just Sälen-resan, Pia skulle inte dö. Detta var inte planen. Och som en annan talare med ett leende på läpparna så fint sa, "Pia har nog mycket att göra i himmelen just nu, när hon ska sysselsätta alla latmaskar". Samma person sa även att dessa två pojkar nu har en skyddsängel starkare och envisare än många andra. För visst var hon stark, Pia. Både mentalt och fysiskt. Aldrig en dag utan ett träningspass, aldrig. Sällan har nog cancer mött så stenhårt motstånd som då den gav sig på henne. Trots detta var vi idag tvugna att säga hejdå. Lämna en vän, syster, dotter, fru och mamma. Låta henne gå före till platser vi ännu inte har tillgång till.

 

Det har varit en tung dag, många tårar och många frågor. Men även skratt, då vi fick dela minnen med varandra som vi alla bär med oss. Cancer är en hemsk sjukdom som tar oskyldiga, sprakande liv ifrån oss. En hemsk sjukdom som vi tillsammans måste besegra. Idag är det internationella barncancerdagen, en dag då livsviktiga frågor lyfts och livsviktiga bidrag skänks, var med du också. Var med och skydda de som ännu inte drabbats. Dig själv, din familj, dina vänner.

 

Pia föll offer, inte ens ett muskelberg som hon lyckades slåss för vinst. Men jag vet att hon har många segrar i bagaget, och att det är en seger i sig att fått vara henne nära. Och jag inser att det är fel att avsluta med "vila i frid", för ett yrväder som Pia kunde inte på långa vägar stava till "vila". Så jag säger bara var rädd om dig, tills vi ses igen. Du fattas här hos oss.

 

 

 

 

Har tänkt länge på att skriva det här inlägget, men inte riktigt kommit till punkten då fingrarna hittat rätt bland alla bokstäver på tangentbordet. Vet inte om dom gör det nu heller, den tionde februari när jag sitter här i min lilla soffa och funderar över det faktum att 2014 är här. Att tiden aldrig väntar, den bara går och går och går.

 

Nu har tiden sprungit enda fram till 2014, och ytterligare lite längre. Förbi januari och snart halvvägs in i februari.  Är det inte underligt? Jag tänker tillbaka på nyårsafton, när raketerna small och exploderade i en kaskad av färger över den svarta himmelen. Tänker tillbaka på champagnen vi skålade i och hur jag vände mig till några av dom allra finaste människorna och sa att "det här året kommer förändra mitt liv mer än något annat år gjort tidigare, jag bara vet det".

 

Och det tror jag fortfarande. Att 2014 sakta men säkert kommer möblera om i allt som är jag och allt jag noggrant placerat ut i mitt liv. Det är med spänd förväntan jag tänker på det. Tänker på lägenheten som ska bli min, tänker på det nya livet i en helt ny stad. Tänker på det faktum att jag redan fyller 20 och att halva tiden av det som blivit mitt sabbatsår redan runnit iväg.

 

Det är läskigt också, men mest är jag så himla glad att jag gav mig själv det där året efter studenten. Ett år av uppladdning inför det nya. Ett år av förberedelser men också av utmaningar och små äventyr. Så nu mest bara sitter jag här och väntar. Rädd och lycklig och spänd på samma gång, för vad händer egentligen när 2014 stegrar sig och är här på riktigt?

 

Blir det bra, eller blir det dåligt? Kommer jag ligga sömnlös av sorg, eller av lycka? Ingen vet. Men jag hoppas, hoppas och håller alla tummar för att 2014 ska bli det mest makalösa och bästa året man kan tänka sig. Fyllt av vänner jag ännu inte känner till, kunskaper jag ännu inte nått och platser jag ännu inte sett. Saker som väntar där runt hörnet. Jag hoppas så det nästan gör ont, och jag tror, att detta året blir galet. Det kan nästan inte bli något annat.

Idag ligger jag trött i soffan och tittar på OS med en molande värk i fötter och ben, men det är ju bara ytterligare ett tecken på en bra gårdag. 

Alltså, ni som känner mig vet att jag är en riktig virrpanna. Jag glömmer saker, tappar bort saker och hittar saker på de mest orimliga ställen. Som den gången då jag för tusende gången tappat bort skåpsnyckeln till skåpet i skolan och några dagar senare hittade nyckeln i badkaret. Eller den gången i somras då jag tappade bort mitt busskort och flera veckor senare hittade det i en (vad jag trodde) tom Ica-kasse som jag precis skulle slänga.

 

Det värsta är bara att saker jag tappat bort allt för ofta inte kommer tillbaka. Som min älskade gula, ihopfällbara hårborste som jag hade när jag var liten och som en dag var spårlöst borta. Minns fortfarande hur otroligt ledsen jag var. Eller som dagboken jag noggrant skrev i varje kväll under en hel sommar, och så sista veckan av lovet då vi åkte från sommarstugan var dagboken puts väck. 

 

Det jobbiga är när man tappar bort viktiga och/eller dyra saker, följande är för tillfället på fri fot:

 

1. Den bärbara datorn som vi fick från skolan. Borta. Laddsladden ligger dock i en låda under min säng.

2. Mina flitigt använda vita converse.

3. Skidglasögonen på bilden ovan. Åh så rädd jag varit om dem. Och ändå är det helt borta? Kom fram :(

 

Ja, så om någon sett dessa grejer, vänligen kontakta mig. Saknar även en hel drös headset, vantar och mobilladdare..

Herregud, hur sjukt är det inte att vi helt plötsligt börjat fira varandras TJUGOÅRSDAG?! Jag som hade åldersnojja vid 18... hähä. Men! Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Linneas födelsedag! Hurra hurra hurra! Det firade vi såklart med en massa chokladtårtor, resultat: rullade hem.

 

Av oss fick Linnea en bukett (något vissna) tuplaner, fin sång, två paket och självklart ett grymt grattis-kort. Just kortet kanske vi hade mer roligt åt än Linnea.. Men en fin kväll var det där diskussionerna hoppade mellan de djupaste samtalsämnena och de allra knäppaste. Många skratt och många tankar. En bra måndagskväll helt enkelt. 

 

Nu ska jag se lite på Paradise, om min dator kan sluta lagga hela tiden. Har ingen egen TV nämligen. Vet inte varför jag är fast vid det PH? Hoppas i alla fall att Aina vinner, hejar inte på Tobbe men på Aina, så Tobbe får väl få min röst på köpet.

Titta vad fint! En mini-snögubbe och en, visserligen ganska sned, snölykta. Men som min gamla slöjdlärare så ofta sa - lite vint' ä också fint'. 

 

Sitter nu med min älskade lilla dator i knät med blandade känslor: matkoma, söndagsångest och träningsvärk. Därmed också en gnutta ångest inför dagens 160 ogjorda squats.......... har alltså antagit en squat-challenge med mina tre magalfu-bruttor. Idag kommer inte bli en rolig squat-dag.... Kan väl säga att lilla snögubben ser ut ungefär som jag känner mig, hehe..

 

Lördagen försvann på ett ögonblick, plötsligt är det söndag morgon. Jag och Johan sitter vid varsin dator och grejar och jag tror att jag har kommit ett steg närmare mitt  ladda upp bild på bloggen-problem. Tjoho! Dock tycks fortfarande ett konstigt lager av grönt lägga sig över bilden så fort den hamnar på min blogg..? Så himla knepigt.

 

Nog om det! Som ni ser är mina senaste bilder uppladdade i 600px, gissa varför? Jo! För alldeles snart trillar en ny design in här på bloggen. Så himla spännande! Längtar tills den är klar.