En mycket tung dag
Snön yr genom luften när vi kliver ur bilen och i snabba kliv går över parkeringen. Stora, kalla flingor letar sig snabbt innanför jackkragen. Vi skyndar över vägen, når kyrktrappan. Någon skojar om att hon är med oss, att det är hennes snö som ivrigt och oplanerat far åt alla håll samtidigt.
Kyrkan är redan full, mängder av svarta ryggar på rad i bänkarna. Vi går genom gången, styr mot en bänk långt fram. Ingen säger något. Längst fram står en stor vit kista, omringad av blommor. Ett ljus brinner stilla. Långsamma toner av piano och fiol svävar mellan väggarna.
Steg efter steg genom kyrkgången. Långt fram till höger sätter vi oss. Bildar ännu en rad av svartklädda. Av nedböjda huvuden. Ännu en rad av tystnad och sorg som tar plats i kyrkan.
Jag tittar upp innan jag sätter mig, en liten figur längst fram till vänster vänder sig hastigt om och lägger armen om bänkryggen, längst ut på kyrkbänken sitter han. Handen far upp till ansiktet för att stryka det långa håret ur pannan, ur ögonen. Min blick landar på hans rödmosiga ansikte. På de rödsprängda ögonen. På tårarna över kinderna. En pappa sitter vid pojken, lägger armarna om honom och drar honom intill sig. Håller sin son hårt i famnen, sonen som sitter bara ett fåtal meter från den vita kistan. Den vita kistan som gömmer pojkens mamma. Tårarna rinner nedför minna kinder redan innan jag hinner sätta mig. Innan jag ens hinner få av mig jackan.
Jag försöker att inte se, men hela tiden vandrar blicken till bänken längst fram till vänster. Till den långa mannen med två små pojkar på var sida. Hela tiden ser jag dem i ögonvrån. Deras sorgsamma, svarta ryggar. Deras ruffsiga hår. Mitt hjärta värker.
Stämningen är tung. Som ett tjockt moln som letar sig in under kyrktaket och lägger sig över axlarna. Prästen som pratar så fint. Musiken som klingar så vackert. Men det är som han säger, Lars-Peter, när han står där framme vid kistan med bibeln i sin hand, att det finns inget rätt med det här. Ingenting alls.
I över en timme sitter vi där på rad, jag och min familj. Efter ungefär halva tiden är det dags att säga hejdå. Jag hör hur min minsta lillebror gråter förtvivlat, hur gråten eskalerar när han ser sin bästa vän bryta ihop framme vid kistan. Jag tror mitt hjärta ska gå sönder och jag tänker, nej, det finns ingenting alls som är rätt med det här. Ingenting alls.
Men det är ett fint hejdå vi får. Fint, men ändå så onödigt. Så orättvist. Så fel. Jag lägger min röda ros på kistlocket som redan är alldeles fullt. Bredvid står en pall för att alla blommor inte får plats. När klockorna ringer lämnar vi kyrkan. Kyrkportarna stängs och kistan står ensam kvar. Det är hemskt att tänka att vi lämnade henne där, men jag väljer att inte se det så. Aldrig någonsin skulle väl Pia orka ligga still i en kista, hon som inte ens kunde sitta på en stol i fem minuter utan att hoppa upp och ner. Hon som åkte skidor i Sälen med min mamma och minsta lillebror bara en vecka innan hon dog.
Nej, som vår bordskamrat sa när vi senare under middagen pratade om just Sälen-resan, Pia skulle inte dö. Detta var inte planen. Och som en annan talare med ett leende på läpparna så fint sa, "Pia har nog mycket att göra i himmelen just nu, när hon ska sysselsätta alla latmaskar". Samma person sa även att dessa två pojkar nu har en skyddsängel starkare och envisare än många andra. För visst var hon stark, Pia. Både mentalt och fysiskt. Aldrig en dag utan ett träningspass, aldrig. Sällan har nog cancer mött så stenhårt motstånd som då den gav sig på henne. Trots detta var vi idag tvugna att säga hejdå. Lämna en vän, syster, dotter, fru och mamma. Låta henne gå före till platser vi ännu inte har tillgång till.
Det har varit en tung dag, många tårar och många frågor. Men även skratt, då vi fick dela minnen med varandra som vi alla bär med oss. Cancer är en hemsk sjukdom som tar oskyldiga, sprakande liv ifrån oss. En hemsk sjukdom som vi tillsammans måste besegra. Idag är det internationella barncancerdagen, en dag då livsviktiga frågor lyfts och livsviktiga bidrag skänks, var med du också. Var med och skydda de som ännu inte drabbats. Dig själv, din familj, dina vänner.
Pia föll offer, inte ens ett muskelberg som hon lyckades slåss för vinst. Men jag vet att hon har många segrar i bagaget, och att det är en seger i sig att fått vara henne nära. Och jag inser att det är fel att avsluta med "vila i frid", för ett yrväder som Pia kunde inte på långa vägar stava till "vila". Så jag säger bara var rädd om dig, tills vi ses igen. Du fattas här hos oss.
I midnattsmörker
Dom säger ingenting, först. Först säger dom
inget alls, är bara tysta.
Läpparna ihoppressade till ett streck.
Ingenting säger dom.
Ingenting alls bara väcklar ut de långa, krokiga fingrarna.
Ett efter ett.
Du kan inte andas, visst kan du inte?
Klistrar blicken på den svarta skuggan, den
svarta handen, känner den kalla vinden.
Säger ingenting.
Varken dom eller du, du kan inte prata men
skrika, det kan du, men gör det inte.
Står alldeles tyst i hörnet.
Intryckt trots att du ligger nerbäddad under rena lakan.
Ingenting är rent och ingenting säger dom.
Bara tar ett steg närmare. Slår ut med armarna.
Slår upp hela famnen framför dig som uppslaget i en bok.
"Kom, kom så ska vi vagga dig."
Alldeles tyst.
Du säger ingenting. Ingenting alls har du att säga.
Bara rädslan som skriker. Bara flykten som inte finns.
Alla dörrar som är stängda där i det trånga hörnet i din säng.
(Ingenting säger du. )
Det svarta så nära att du känner det pulsera.
Vibrera på bristningsgränsen. Skört och fult.
Och du säger ingenting, bara låter det sluka dig.
Det svarta. Det viskar. "Kom, kom så ska vi vagga dig."
Så stilla faller du i mörker.
Hur mycket jag behöver en sån, som du.
Det är så ogenomträngligt svart
nu när allt brunnit ut.
Nu när lågorna slocknat
Nu när lågorna slocknat
en efter en
till ljudet av ditt hjärtas avtagande slag.
Jag undrar
Hur det kunde hända
till ljudet av ditt hjärtas avtagande slag.
Jag undrar
Hur det kunde hända
den starkaste av alla.
Hur det går till när drömmar krossas
när taken rasat
och väggar gett vika.
när taken rasat
och väggar gett vika.
Jag undrar
om du för en sekund
Siktade för högt,
och föll det dubbla
då du sträckte dig mot stjärnorna
utan fallskämt, utan lina.
En kollaps så osynligt, men jag
kunde se
Nu. Allting är
ingenting
och du kastar vita fjädrar
i mitt brevinkast
och du kastar vita fjädrar
i mitt brevinkast
som ett tecken jag
inte förstår och.
Det är
hur mycket
som helst som
jag inte har förmågan att förstå ensam och
jag
behöver
Så många skal
jag
behöver
Så många skal
för att inte fallera.
Nu. När tickande sekunder blir
avgörande
avslutande
i dimmor av obegriplighet
Nu. När tickande sekunder blir
avgörande
avslutande
i dimmor av obegriplighet
för hur kunde världen
kapa
en sån som
kapa
en sån som
du?
På andra sidan Midnatt.
Om natten
då till och med ljuset
färgas svart och
jag tar ett steg över kanten
höger sida om tolvslaget,
på andra sidan midnatt.
Och du kan inte somna inatt heller.
Mellan raderna,
förstår du?
Jag vill att du läser mellan raderna.
Om natten,
när till och med skriken viskar,
när John Blund hånskrattar
vid fotänden av din säng.
Skrattar åt artonåringen som
sover skavsfötters med ångesten.
Jag vill att du läser mellan raderna.
Om natten,
då klockan tickar hundra tick i sekunden
trots att tiden står silla.
Trots att natten är så oövervinnerlig.
Och min enda anlednig att dela mörkret
ytterligare en vaken natt
är du.
För jag vet att du lider
i gränslandet mellan 100 plus
och 100 minus.
Jag vet att du är klarvaken.
Om natten,
när allt slutligen tystnar,
04:25.
När du slutligen somnar.
Jag vill att du läser mellan raderna,
jag vill att du läser i tomheten som är så sprängfylld.
För jag är så ledsen att jag håller dig vaken.te
På andra sidan midnatt
så långt bort,
trots att jag känner dina ryckiga andetag mot min kind.
Jag är så ledsen.
Alltid redo, för dig.
Du kommer vackla tills den dagen då du faller rätt,
som prinsessan iklädd spindelnät kommer du tillslut
bryta band
bryta arm och
byta plats.
Du kommer vinna, jag ser det fast du
inte ser det själv.
Du har redan gått genom betong och
jag har sett dig vandra utmed slagfältets kanter,
analysera varje steg, varje drag.
Ensam är stark och han drar bara ner dig,
hungrig som en varg medan du svälter revben och ryggrad synliga,
kantiga och sylvassa under genomskinlig hud.
Men jag är
alltid redo
för dig och
signalen kommer ljuda när som helst,
du kommer höja ditt vapen för det var sista droppen
av salt vatten som rann nedför din kind.
Jag står i armén som ligger på vakt,
avvaktar tills allt mod runnit av dig,
tills allt som finns kvar är råstyrkan du ännu inte känner till.
Den som ger dig sista ordet.
Vi ser det.
Du kommer bryta band
bryta arm och
byta plats
för du är så mycket starkare än han.
Och jag är alltid redo för dig.
En trappa upp
I paraden av änglar går du först.
Carnevalen sprider sig utmed gatorna,
likt dammkorn i luften
fylls varje skrymsle
här under nattens dunkla täcke.
Du bär fanan högt,
den vajar i vinden precis som ditt hår
du är snöstormen i tystnaden.
Under marmorpelare och över stilla statyer
jag ser dig svepa 2 centimeter ovanför kullerstenarna
med ett diffust skimmer i släptåg.
Du ser mig inte och kanske
ser jag egentligen heller inte dig
kanske är det drömmarnas skuggor som
spelar mig ett spratt
inatt.
Ner mot kanalen, under gatlyktornas konstgjorda ljus.
Du springer, tar sats
och jag förstår dig.
Det är en lång väg till himmelen.
Vintern smälter där du går,
jag följer stigen av värme när du lämnar Wasagatan.
Över kyrkogården,
jag hör änglakören viska tystnad över
björkarnas spräckliga stammar.
Du bär fanan högt,
du ser inte mig men jag ser allt
som en gång var du.
Stolthetens mantel över axlarna,
leendets krona över guldlockar.
Du var ängeln på jorden och jag ser nu
hur du bär hela himmelen med dig.
Vingarna så starka
rörelserna så lätta.
Kompassen för dig till destinationer
jag ännu inte når och
saknaden skär mellan mina revben.
Jag ser allt som var sekunden innan du
tynar bort i syre och morgondagg.
Jag var inte beredd, men jag ser nu
tryggheten som en gloria över slutna läppar
handen, pilen, vägvisaren
som tycks omfamna hela Vintergatan.
Jag ser nu.
Jag var inte beredd, men det var du.
Högst upp på berget
med hela mänskligheten som spelplan
tillslut fann du tronen bakom guldporten
och med mitt öde i din bakficka
väcker du mig.
Flickrummet är lika söndergråtet
men jag hör nu hur du skriver i tystnaden
Jag hör hemma här.
Carnevalen sprider sig utmed gatorna,
likt dammkorn i luften
fylls varje skrymsle
här under nattens dunkla täcke.
Du bär fanan högt,
den vajar i vinden precis som ditt hår
du är snöstormen i tystnaden.
Under marmorpelare och över stilla statyer
jag ser dig svepa 2 centimeter ovanför kullerstenarna
med ett diffust skimmer i släptåg.
Du ser mig inte och kanske
ser jag egentligen heller inte dig
kanske är det drömmarnas skuggor som
spelar mig ett spratt
inatt.
Ner mot kanalen, under gatlyktornas konstgjorda ljus.
Du springer, tar sats
och jag förstår dig.
Det är en lång väg till himmelen.
Vintern smälter där du går,
jag följer stigen av värme när du lämnar Wasagatan.
Över kyrkogården,
jag hör änglakören viska tystnad över
björkarnas spräckliga stammar.
Du bär fanan högt,
du ser inte mig men jag ser allt
som en gång var du.
Stolthetens mantel över axlarna,
leendets krona över guldlockar.
Du var ängeln på jorden och jag ser nu
hur du bär hela himmelen med dig.
Vingarna så starka
rörelserna så lätta.
Kompassen för dig till destinationer
jag ännu inte når och
saknaden skär mellan mina revben.
Jag ser allt som var sekunden innan du
tynar bort i syre och morgondagg.
Jag var inte beredd, men jag ser nu
tryggheten som en gloria över slutna läppar
handen, pilen, vägvisaren
som tycks omfamna hela Vintergatan.
Jag ser nu.
Jag var inte beredd, men det var du.
Högst upp på berget
med hela mänskligheten som spelplan
tillslut fann du tronen bakom guldporten
och med mitt öde i din bakficka
väcker du mig.
Flickrummet är lika söndergråtet
men jag hör nu hur du skriver i tystnaden
Jag hör hemma här.
Guldhjärta, när blev du så stilla?
Skrattet som klingar som spelat efter noter
fastklamrat mellan perfekta, parallella linjer.
[Älskling]
jag försöker läsa mellan raderna men
det är bara vitt
och jag finner ingen värme alls
varken där eller kring dina läppar.
Och.
Om livet är oberäkneligt och ständigt omkullkastande så
kanske det förklarar varför ditt leende är som klistrat med superlim,
för ingenting är så förutsägbart.
Klockan tre minuter över tolv,
med tekoppen alldeles orörd
dina kisande ögon och kling kling skratt skratt.
Fast jag vet.
Dina fötter är lika nakna trots tjocka stickade strumpor
lika flammande blå
jag vet, hur du krampaktig kröker tårna
och hur rädslan gör sig allt mer hemmastadd i din ryggmärg.
Snälla hjärtat
om blickar kunde rädda
hade jag gjort dig fri,
men nån gång måste du slå tillbaka.
fastklamrat mellan perfekta, parallella linjer.
[Älskling]
jag försöker läsa mellan raderna men
det är bara vitt
och jag finner ingen värme alls
varken där eller kring dina läppar.
Och.
Om livet är oberäkneligt och ständigt omkullkastande så
kanske det förklarar varför ditt leende är som klistrat med superlim,
för ingenting är så förutsägbart.
Klockan tre minuter över tolv,
med tekoppen alldeles orörd
dina kisande ögon och kling kling skratt skratt.
Fast jag vet.
Dina fötter är lika nakna trots tjocka stickade strumpor
lika flammande blå
jag vet, hur du krampaktig kröker tårna
och hur rädslan gör sig allt mer hemmastadd i din ryggmärg.
Snälla hjärtat
om blickar kunde rädda
hade jag gjort dig fri,
men nån gång måste du slå tillbaka.
