Dag två lider mot sitt slut här i Göteborg. Idag har vi traskat runt på Chalmers och sett fysik & lasershow, woho! Hur spännande låter inte det?
Ja. Kanske inte supercoolt i allas öron, men det var faktiskt helt okej. Vi fick se massa fräna experiment med två professorer på 70 bast i spetsen. Är det något dagen lärt mig så är det väl hur jag vill va då jag blir pensionär.
Avslutade kvällen med bio. Iron man 3 fick det bli, trots att jag varken sett 1an eller 2an. Men! Bra film (trots en och annan sovpaus), och bra dag i det stora hela!
På tåget påväg hem. Ännu en resa närmar sig sin punkt. Ännu en upplevelse går nu att paketera, slå in och märka med namnlapp. Lägga till i samlingen bestående av galna minnen.
Är det något jag tycker man ska samla på, så är det upplevelser. Inte för att det är något fel på frimärken eller porslinsfåglar, men för att upplevelser liksom är av ett annat slag. Det är som syre för livslågan. Det som utvecklar, inspirerar och motiverar människan.
Och nu sitter jag alltså på tåget, en upplevelse rikare. Vagnen är ganska tom och landskapen som susar förbi tågfönstret ganska stilla. Det är jag och högst tio till i vagn nummer sju. Mannen med portfölj och kavaj, tanten med stickningen i knät, den lurviga hunden på andra sidan gången. Det är ju inte utan att man undrar vart dessa människor är påväg. Vart de varit och vart de vill. Vilka upplevelser de har i bagaget.
Får jag gissa stod ingen av dem längst fram och blev till fullständigt mos på gårdagens Justin-konsert. Men kanske är det heller inte den upplevelsen de längtar efter. Man ska sträva efter de minnen man önskar ha med sig den dagen som blir ens sista, och jag, jag är fullständigt nöjd med att jag igår skrek halsen av mig och såg en av dagens största stjärnor för första gången sätta sin fot på en svensk scen.
Till er som läser min blogg skulle jag vilja säga följande; sätt er på ett tåg och åk dit ni vill, se det ni vill se, gör det ni vill göra. Och skynda er att köpa en biljett till Believe-tour Stockholm, på onsdag är det över.
Det är 17:e april och jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag befann mig i Stockholm. Idag signerar Håkan Hellström nämligen den nya skivan på Åhlens city - skivan som släpps IDAG. Idag är med andra ord allt annat än en vanlig dag!
Tack så mycket Nicole som tipsade om Håkan på Mix Megapol som börjar nuuuuuu och där (!) klingar den välbekanta göteborskan på radion och jag skickar sms med endast stora bokstäver till Moa om att I SOMMAR SKA VI STÅ LÄNGST FRAM PÅ PUTTE, för det ska vi, och jag kan knappt vänta.
Igår var det sista dagen att söka till universitetet, något jag skjutit upp länge tills jag tillslut satt där - datorn i knät och ångestklump i magen.
Jag vet inte varför det här med att söka får mig att känna som jag gör, varför det är så himla läskigt. Jag VET ju vid det här laget att hösten 2013 inte är tidpunkten då jag blir en universitetsbrud, men ändå. Jag vill inte börja läsa och jag vill inte sluta läsa, hur ska det gå ihop? Här sitter jag och har snart hela matte F i bagaget, men ändå är denna ekvation totalt omöjlig.
Men. Till ämnet. Jag sökte trots allt bara för att se och för att det känns konstigt att inte göra det, att inte söka för det är ju som om man borde, även om man verkligen inte vill och hela alltet inuti mig stretar emot.
Jag sökte i alla fall sånna där saker som jag fått för mig att jag kanske möjligtvis någon gång skulle vilja plugga. Listan är dock lika opålitlig som min vilja att komma in på det sjunde valet; rysk litteraturhistoria. Det kändes bara på något vis så himla skönt att söka något som jag INTE vill läsa, så jag åtminstone har en sak klart för mig. Så när det varken fanns någon utbildning för clown eller hundpsykolog så fick den där oseriösa touchen helt enkelt representeras av denna underliga och mycket olockande kurs. Och så kan den liksom markera att denna ansökan inte är på riktigt, och att det måste få vara okej att inte vara redo, att inte ha något svar på frågan "vad ska du bli när du blir stor?", och att kanske vilja ha tid att andas.
Är mitt uppe i dagens föreläsningar här på universitetet i Örebro! Har allt fler idéer i bagaget som rör mitt lilla hjärtebarn, aka elevkåren. I vår kommer det hända grejer. Och ännu mer framöver, känns av den anledningen supertrist att ta studenten.
Ikväll blir det galamiddag, vilket vi tyvärr missade i planeringen och därför inte får entra rummet i långklänning och klackar... Inte heller hann vi panikshoppa på lunchen.. Det får gå ändå! Hektiskt schema och massa kul! Dags för nästa föreläsning.
Idag skrev jag högskoleprovet. Det var väldigt tråkigt, och lite kul. Kul lyckades det bli när jag intalade mig själv att jag var med i vem vet mest/postkådmiljonären/etc. Tänkte att jag var supersmart och speciellt utvald att få tävla i ett grymt program.
Men nej, ärligt talat. Fy tusan vad bortkastad tid. Vem övertalade mig att BETALA för att skriva ett prov i världens hemskaste provsal? Kommer ju ändå aldrig få ett hp-resultat som är högre än mina betyg. Och varför är provet en lördag? Jag föreslår härmed att lägga det på söndagar framöver, eftersom söndag ändå är en allmänt ångestfylld och ofta tråkig dag.
Har redan rättat mina svar och insett att jag var överlägset bäst på språkdelarna. Förstod mig inte ens på svarssättet på vissa av mattefrågorna, tog mig ungefär tre delprov och lite hjälp från Sandra innan poletten trillade ner.
Kan ju säga såhär: när klockan ringde vid 7 imorse var jag inte speciellt taggad. När jag gjort första delprovet var jag om möjligt ännu mer otaggad och sen gick det bara utför. Jag hann fundera ut en hel massa saker som jag hellre hade gjort under tiden som jag försökte koncentrera mig på långa texter om arbetarrörelsen på 20-talet och virusmyggor.
Nej, högskoleprovet var inget för mig, vilket inte direkt kom som en överraskning. Såhär såg jag ut när jag kom hem och inte kunde bestämma mig för om jag ville dö av trötthet eller uttråkning:
11 nätter på raken har jag sovit bredvid en varm, sparkande, någon natt snarkande, täckestjuv vid namn Johan Olsson. Jag vet att han är livrädd för att det här ska bli en pinsam miajohan-blogg, och att han inte vill att jag skriver så himla många töntiga kärleksinlägg här. Men ärligt talat, när man umgåts med samma person cirka dygnet runt i 12 dagar, hur ska jag då kunna skriva ett vardagsinlägg utan att nämna honom?
Men okej. Egentligen strävar jag inte efter att ha en idag-har-jag-gjort- och idag-har-jag-ätit-blogg, men ibland är dessa inlägg de enda min hjärna kan klura ut. Eller min klocka tillåter mig att knåpa ihop. Jag har så mycket roligt jag vill blogga om, som inte innefattar min vardag, men trots det publiceras inga sånna inlägg. Försöker ta mig i kragen, men när inläggen blir ansträngda blir de heller inte bra.
Därför tänkte jag skriva lite från hjärtat. Och just nu är mitt hjärta lite tomt. Ska nämligen sova ensam inatt, vilket plötsligt känns som världens grej.
Jag saknade Johan redan innan jag åkte ifrån honom idag, trots att jag varit med honom i en och en halv vecka. Jag saknar honom nu fast jag pratar med honom i telefonen.
Därför tänkte jag bara ta tillfället i akt och tala om hur otroligt mycket jag tycker om den här killen. Och hur väldigt glad jag är över att han kramar mig när jag är ledsen, petar mig i sidan när jag sur och tvingar mig att säga "jag är den gladaste blomman i hela världen" när jag vill explodera av ilska. Jag är så glad över att jag får vakna på morgonen och veta att han är där, jag är så glad över att han tvingar mig att plugga tråkig historia som jag helst vill glömma och att han säger fula saker om människor som sårar mig.
Och jag är glad över att han finns även när vi bråkar och jag tycker så väldigt mycket om honom när jag skriver arga sms och när vi tillslut blir sams. Jag tycker faktiskt om allt med honom, till och med hans äckliga rapar och hans ibland galet stressande långsamhet. Jag tycker om hans perfektionism och allt hans tjat om att jag ska plocka iordning på mina saker och inte lämna så mycket som en strumpa på golvet.
Jag tycker om att se honom spela gitarr, höra honom sjunga och låta mig sitta bredvid. Jag tycker om allt han lär mig ocg tryggheten han ger. Tryggheten som får mig att våga testa, våga stå på mig. Det är helt enkelt så väldigt bra att ha en brunögd, brunhårig minibieber vid sin sida varje dag. Det var nog bara det jag ville säga, trots den extremt begränsade kärleksinläggs-kvoten.
