I paraden av änglar går du först.
Carnevalen sprider sig utmed gatorna,
likt dammkorn i luften
fylls varje skrymsle
här under nattens dunkla täcke.

Du bär fanan högt,
den vajar i vinden precis som ditt hår
du är snöstormen i tystnaden.

Under marmorpelare och över stilla statyer
jag ser dig svepa 2 centimeter ovanför kullerstenarna
med ett diffust skimmer i släptåg.
Du ser mig inte och kanske
ser jag egentligen heller inte dig
kanske är det drömmarnas skuggor som
spelar mig ett spratt
inatt.

Ner mot kanalen, under gatlyktornas konstgjorda ljus.
Du springer, tar sats
och jag förstår dig.
Det är en lång väg till himmelen.

Vintern smälter där du går,
jag följer stigen av värme när du lämnar Wasagatan.
Över kyrkogården,
jag hör änglakören viska tystnad över
björkarnas spräckliga stammar.

Du bär fanan högt,
du ser inte mig men jag ser allt
som en gång var du.
Stolthetens mantel över axlarna,
leendets krona över guldlockar.

Du var ängeln på jorden och jag ser nu
hur du bär hela himmelen med dig.
Vingarna så starka
rörelserna så lätta.

Kompassen för dig till destinationer
jag ännu inte når och
saknaden skär mellan mina revben.
Jag ser allt som var sekunden innan du
tynar bort i syre och morgondagg.

Jag var inte beredd, men jag ser nu
tryggheten som en gloria över slutna läppar
handen, pilen, vägvisaren
som tycks omfamna hela Vintergatan.

Jag ser nu.
Jag var inte beredd, men det var du.
Högst upp på berget
med hela mänskligheten som spelplan
tillslut fann du tronen bakom guldporten
och med mitt öde i din bakficka
väcker du mig.
Flickrummet är lika söndergråtet
men jag hör nu hur du skriver i tystnaden

Jag hör hemma här.