Guldhjärta, när blev du så stilla?

Skrattet som klingar som spelat efter noter
fastklamrat mellan perfekta, parallella linjer.
[Älskling]
jag försöker läsa mellan raderna men
det är bara vitt
och jag finner ingen värme alls
varken där eller kring dina läppar.

Och.
Om livet är oberäkneligt och ständigt omkullkastande så
kanske det förklarar varför ditt leende är som klistrat med superlim,
för ingenting är så förutsägbart.
Klockan tre minuter över tolv,
med tekoppen alldeles orörd
dina kisande ögon och kling kling skratt skratt.
Fast jag vet.

Dina fötter är lika nakna trots tjocka stickade strumpor
lika flammande blå
jag vet, hur du krampaktig kröker tårna
och hur rädslan gör sig allt mer hemmastadd i din ryggmärg.

Snälla hjärtat
om blickar kunde rädda
hade jag gjort dig fri,
men nån gång måste du slå tillbaka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0