Dags att uppdatera denna kategori lite. Kom ihåg att texter kan bottna i precis vad som helst, men nästan aldrig något helt personligt. Kopiering är såklart helt otillåtet. Pic. weheartit.com

En halv sekund, ett ögonblick för länge, och plötsligt fanns det där. Glappet i tiden, det som inte gick att sätta fingret på, det som inte gick att klä i ord, men som för alltid skulle skilja dem åt. En millimeter nu, två imorgon. Det väsentliga var att från och med nu skulle ingenting längre vara lika nära, med tiden skulle de falla längre och längre bort och det startade precis nu.

Fast såklart, insåg hon och slog upp ögonen, precis nu, alldeles nyss, var han närmare än han någonsin varit förut. Nära som i hans läppar mot hennes, nära som fan fan fan i huvudet och det här är så-jävla-rätt-men-så-jävla-fel.

Han såg på henne med de där gråa cementögonen, de med tusen tunna streck inuti, tusen skärvor av vitt och svart. De naglade fast henne mot väggen. Intensivt och förvirrat.
Det var fel, hon visste det. Hon visste det och reste sig upp, försökte stå stadigt på parkettgolvet som tycktes vingla under hennes fötter. Plötsligt var det så tomt, ekande ihåligt. Ändå var hjärnan klarvaken och det var som om omvärlden arbetade i slowmotion. En halv sekund var så oändligt lång. Det var för lite luft kvar, lungorna brände. Det fanns inte plats för dem båda mellan fyra vita väggar, det fanns inte  plats för dem någonstans.
Dörren var så nära och när hon slöt fingrarna kring det kalla handtaget, tryckte det mot marken och steg över tröskeln, så var han så väldigt långt bort. 2 millimeter blev till svindlande ljusår som rusade förbi oräkneligt antal gånger innan hon ens hann blinka. Samtidigt var han nära, nära som i hans parfym i hennes hår och hans fingeravtryck som osynliga bevis på hennes hud. Nära som i fan fan fan, han försvinner nu. Och det är inte mer än rätt.

Den sena höstluften bet i hennes kinder, stack som nålar där jackan tog slut och de tunna kläderna kapitulera mot den obarmhärtiga vinden.
Telefonen låg stilla i hennes hand. Tyst. Fast vad fanns det egentligen att säga?

En halv sekund tog det, och plötsligt var allt upp och ner. En halv sekund då hon valde att gå in genom en dörr och låsa en annan bakom sig. En halv sekund då hon släppte tankar, släppte förnuft, släppte löften och släppte förtroenden. En halv sekund då han mötte henne i ett förvirrat tumult som egentligen funnits där så mycket längre. Hon var inte den enda byggarbetaren på plats, inte den enda som låtit tegelstenar stapla vibrerande torn av luft runt dem. Torn som skulle rasa en dag, fram tills idag hade ingen av dem vetat när, nu talade ruinerna sitt tydliga språk. Tillslut gav murarna vika.

En halv sekund, och hon knöt honom till sig. En halv sekund, längre tid tog det inte för henne att slutligen fånga hans allra sista hemligheter och dra ut dem i ljuset. Längre tid tog det inte för de sista käglorna att falla..
Det var de nu, dom två, en ekvation som vid första anblick sågs som löjligt enkel. Ett plus ett- du kan räkna på fingrarna om du vill, men du kommer få fel svar. Du kommer ha fel, för det enkla är många gånger det svåraste.

Ett plus blir inte alltid två. Så när hon nu rundade huset, när hon vände och gick, så skulle det aldrig någonsin bara vara att gå tillbaka. Och när hon tillslut nådde sjuans buss och klev på utan att betala, utan att se busschauffören i ögonen, då ringde slutligen telefonen.
Innan hon tog upp den visste hon vem det var, och det var inte han. Det var hon. Hon som i hon den andra, hon den där bästa vännen som inte bara var flickan med lockigt hår och klingande skratt, hon som också var hans, och framförallt han som var hennes.

En halv sekund där hela världen öppnade sitt fulla gap och gav henne möjligheten att falla handlöst och aldrig någonsin nå marken. Men hon gjorde inte det. Istället lutade hon pannan mot det kalla glaset, lät telefonen ringa tills röstbrevlådan gjorde sitt och telefonen slutligen tystnaden.
Hon kände på den, på tystnaden. Det ljudlösa, locken över öronen, kände på tomheten. Försökte fylla den med stjärnklar himmel och känslorna som sakta började röra på sig, som klev upp, strök sig mot henne, hoppade, dansade.
Plötsligt log hon, mitt i kaoset, mitt i glappet.

Ett plus ett är noll komma fem. Allt som krävdes var en halv sekund, en halv sekund för att dela tiden i två, för att dela henne mitt itu. Noll komma fem jag, tänkte hon och blundade. Hon som inte tryckte på stopp trots att bussen nådde hennes hållplats, hon som fortsatte i mörkret. Noll komma fem jag, och hon tog ytterligare ett djupt andetag.