Hej och välkommen, påsken!

Jag misstänker allvarligt att enda gången jag har tid att blogga är när Johan ligger och snarkar?! Och jag bara väntar och magen skriker FRUKOST!!! och benen skriker VILL INTE VARA STILL!!

Oh.. Vänta. I skrivande stund sker något. Någon borrar i väggen! Hallelujah nu måste han vakna tänker jag.............. Nej. Och där tog borrandet slut.

Jahaja. Tillbaka till ämnet då, som jag inte hunnit komma till än. Men: nu har vi fått påsklov! Känns konstigt eftersom jag nyss var i London och hade sportlov.

Skolveckan avslutades på bästaste och mest otippade sättet - Ann hade sin lilla valp med sig till skolan! I en väska! 8 veckor gamla Putte fick sig snabbt ett dussin barnvakter då jag, Irma, Johan och Martin slussade ut honom från Anns lektion och satte ner honom i snön utanför skolan. Där blev vi fast kan man ju säga.... Åh denna lilla mini-isbjörn må vara något av det sötaste jag sett.

Tyvärr fick vi tillslut lämna tillbaka Putte. *Aj i hjärtat*. Jag och Johan gick och åt pizza och jag rullade därifrån... Jesus vad mätt jag blev. Ska aldrig mer äta pizza.

Idag ska jag och Irmen iväg på spinning, kuuul! Och nu är Johan vaken! ..och leker häst? "Hur låter en häst Mia? ...burr? Nej... barr?" ........nej vet inte om han är vaken alltså.

Tveksamt om detta inlägg blev vettigt?


På tal om tiden som gått fort

 
Såhär har jag sett ut vid spridda tillfällen sen någon gång runt min konfa!

Tre år på natur lider mot sitt slut

 
Vem hade egentligen kunnat ana att min tid på gymnasiet skulle gå så obesgrivligt jävla fort?! Jo. Så klart, alla som redan tagit studenten och alla som hette mamma pappa mormor farmor, dom kunde såklart ana. Alla som sa "äsch, tre år på natur det kommer gå snabbt som vinden det", dom kunde såklart ana. Dom visste, jag hade inte den blekaste aning.
 
Det är inte ens hundra dagar kvar, inte ens nittio, sen är allt det här över. Och att säga att det är med "en smula" vemod är en helt galen underdrift. Den 14 juni står vi på det där flaket, den 14 juni är det vi som har studentmössan på och jag kan verkligen inte förstå. Det känns fortfarande som att om jag blundar hårt, om jag kniper igen ögonen allt vad jag har, så skulle jag kunna vara en liten etta igen när jag slår upp ögonlocken. Det känns som att tiden är så nära att jag skulle kunna ta i den, men det är den inte.
 
Det har snart gått tre år. Tre långa år har jag spenderat med dom här fantastiska människorna och jag har upplevt så otroligt mycket. Jag får ont i magen när jag tänker på att snart, snart så är det slut.
 
 

Att börja på gymnasiet i Torsby var för mig ett ganska stort steg, det innebar att börja i en skola där jag kände ungefär två personer sedan tidigare. Jag är så glad att jag gjorde det, inte för att det någonsin var ett tveksamt val, men jag hade aldrig kunnat ana hur bra det skulle bli. Och hur knäppt. Och hur fruktansvärt. Och hur galet. Och hur otippat. Dom här tre åren har låtit mig känna och uppleva saker jag aldrig tidigare stött på, det har gjort mig till en helt annan person och det har fört mig så många steg framåt.
 
 
Och nu är det allrså dags att lämna, eller åtminstone ta nya steg. Egentligen vill jag inte, egentligen vill jag knipa ihop ögonen och vara tillbaka den där allra första dagen. Då varje ansikte var alldeles nytt och jag tänkte "Ska han gå i min klass?" och "är det kanske henne jag kommer sitta och diskutera hemska mattetal med på lektionerna?". Då jag inte kände någon. Idag känns det som om jag känner alla och aldrig varit mer hemma någonstans.
 
 
Ja, visst är det underligt. Hur tiden ramlar iväg och hur sekunder bli minuter som blir timmar som plötsligt blir år. Frågan är vart man hamnar härnäst, och vilka äventyr som lurar runt hörnet. Klart är i alla fall att det blir lite jobb innan jag tar tag i skolböckerna igen, vilka skolböcker det blir återstår att se.
 
Och nu vet jag inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Jag antar att jag bara vill säga att det kommer bli himla tomt.

"Mia du bloggar dåligt"

Ja. Jag vet att jag bloggar dåligt. Och det är synd, faktiskt, för om ett år eller två när jag går tillbaka i bloggarkivet så kommer jag tro att jag inte hade nåt liv under denna period. Faktum är att situationen är något omvänd.

Jag vet att ni är trötta på mitt tjat om plugg, men det är ju ungefär det jag gör. Ofta hänger jag också hos mannen på bilderna och då blir det inte så mycket bloggande.

För tillfället ligger jag i hans säng och väntar på att han ska vakna. Det är hundra grader varmt och jag har redan läst alla bloggar jag följer, några ut över det, och så Aftonbladet. Jag har spelat gamla tråkiga mobilspel och kollat igenom hela mappen med mobilbilder och nukanjagbarainteliggastilllängre.

Bilderna: Johan utklädd till kemist. För några dagar sen hatade jag kemi och min hjärna var nollställd. Johan, iklädd nördglasögon och pyjamasbyxor-halsduk gjorde situationen lättare och jag skrev högsta betyg på provet! Hurra!

Bild två: Johan sovande på min axel igår. Han bara sover och sover?! Skoja. Dags att väcka människan och göra något vettigt av denna lediga dag! ............... MVH hon som kommer vrida sig några varv extra i sängen för att pojken ska "vakna självmant".


Födelsedagsfirande

 
Grattis i efterskott, tänk att min "lilla" bror är hela 14 år!

Tre svinbra låtar

 

Hej igen

 
Hej på er! Nu var det ett tag sen igen. Jag har ju för tusan hunnit vara i London och skriva slutprov i fysik B sen jag var inne här sist?! Två stora saker i mitt liv.
 
Jag vet inte riktigt varför jag lägger upp den här bäverbilden på mig själv, för speciellt snygg tycker jag egentligen inte att den är och riktigt sådär glad känner jag mig faktiskt inte heller. Fast äsch.
 
Vad har jag att berätta för er? En väldig massa saker faktiskt! Jag sitter i detta nu och kollar igenom bilder från Londonresan som jag tänkte visa, så snart jag rensat och småredigerat. Vem vet när det blir? Kanske ikväll eller också imorgon, nu ska jag nämligen börja göra mig iordning - om en timme åker jag med kören till Finnskoga (vet inte ens vart det är?), dags för ytterligare en Astrid Lindgren-konsert!
 
 

Jag höll mina tummar..

..men det räckte inte för Caroline af Ugglas den här gången, åtminstone inte till en finalbiljett i årets melodifestival. Men nog räckte det till min spotifylista och mitt hjärta!

Satan vilken bra låt: http://open.spotify.com/track/0jEgOwk971ng6T6rOkmoKh