Har som sagt spenderat några dagar med familj och husvagn, kom hem igår en sväng innan det bar vidare till Lysvik.

Supermysigt, bilder fotade med min kära systers kamera av henne eller pappa. Plötsligt är jag med på en himla massa bilder vilket minst sagt känns ganska ovant i sammanhang som dessa!

Hade beslutsamt knutit på mig springskorna, de som majoriteten av årets dagar står och samlar damm och då och då bygger ännu lite tyngre skulkänslor på mina axlar.
Egentligen hatar jag att springa. Egentligen är det något av de värsta jag vet. Fast liksom växelvis. Några kliv i taget, ett par av dem känner jag mig totalt oövervinnerlig. Likt en gasell, tänker jag, och tar ännu ett par flygande steg. Snabbt. Ännu snabbare. Avskyr det där lunkandet.

Så imorse sprang jag ifrån mamma, hon höll det där halvtempot tillsammans med hunden som sicksackade över stigen. Det var ingen annan i spåret. Lite längre fram var stigen ersatt av brädor och det gick ännu lite fortare. Uppför, nerför.
Jag tycker om musiken som nästan spränger i öronen. Luften som på något vis känns alldeles glasklar. Morgonluft har sin egen smak, en egen nyans. Så visst var det ganska fint, försökte jag inbilla mig fast jag innerst inne, precis som alltid, tyckte att det var ganska fruktansvärt och olidligt. Eller också så är även det något jag inbillat mig.

Så kom det där jävla stället då stigen vek sig i en konstig båge samtidigt som jag kom ikapp en äldre, vithårig man. Markeringarna syndes tydligt längre fram- jag fick en briljat idé. Toppensmart helt enkelt. Tänkte mig in i rollen som elit-orienterare fast jag alltid varit värdelös på orientering. Plötsligt sprang jag i snåren, fuskade några meter för att komma förbi. Nådde helnöjd stigen. Och så... sekunden senare föll jag. Foten kilade sig fast mellan en sten och den blöta mossan.
Det sluttade lite neråt och som i ett trollslag låg jag där och kved och kunde inte tänka något annat än varje liten svordom jag någonsin lärt mig, och på det hittade jag på ett dussin egna. Satans jävla helvete. Hur FAN skulle det nu bli med körkortet?

Jag ålade mig som ett strandsatt djur, fram och tillbaka och försökte tvinga bort den pulserande, krafsande, skärande, smärtan i fotleden.
Hörlurarna hade rasat ur och när jag slutligen fick upp telefonen för att få tag på någon, vem FAN  -återigen detta fan- som helst som kunde få stopp på det onda, var spotify ännu uppe. Born to run med Bruce Springsteen spelades ljudligt. Och där låg jag, det var så oerhört synd om mig, tyckte jag. Planerna på att stå längst fram i discoljusen och skrika halsen av mig, hoppa upp och ner, planerna på att ta körkort och tillbringa två veckor på insensivkurs, de försvann som vatten mellan mina fingrar. Åh, det var så synd om mig.

Baby we were born to run, sjöng han den där Bruce. Men inte idag, inte. Och inte jag, nej.
Det slutade på akuten där jag satt i alldeles för många timmar. Pappa fick bära mig in och lillasyster mötte upp med rullstol. "Det finns i alla fall handikapp-toa", sa hon och skrattade.

 

Och nu får jag såklart allting att låta lite mer dramatiskt än vad det i själva verket var, för jag skrattade mest. "Elendig stukning, kanske brutet" skrev läkaren in i datorn och FAN, tänkte jag igen, jag är 18 år, jag bestämmer över mig själv och jag vägrar att ha gips.
Men så långt klarade jag mig åtminstone. Men elendigt, det var det då verkligen. Så nu ligger jag här med lindad fot som intagit storleken av en badboll, skrotar planer på den årliga lördagen med Björn Rosenström och ett gäng härliga vänner. Jag som avskyr att missa saker, hatar det mer än de där förbannade springturerna som jag inte var born to run. Inte minsta lilla alls. Så när bossen intar scenen i vackra Göteborg ikväll så är det då verkligen inte mig han sjunger den där låten till.

 

 

 

Packar det sista i väntan på att pappa ska komma hem från jobbet. Om någon timme åker vi iväg på en liten minisemester med husvagnen. Den här listan kommer spelas under dessa dagar, en salig blandning helt enkelt.

 

 

Jag har tänkt och tänkt att jag skulle publicera det här på min blogg.. och på facebook.. och på, ja allt! Bilddagboken, kamrat, lunar, fler förslag?

 

För att vara ärlig, det jag snart kommer dela med er är något av det absolut bästa jag hört i hela mitt liv, så bra att jag använt 10 utropstecken i rubriken till detta inlägg - precis så bra var det, så missa det för guds skull inte.

 

Anja Pärson har gjort det allra bästa sommarpratar-programet som jag hört någonsin, och inte bara för att det är det enda jag hört. Jag har, för att vara helt ärlig, redan lyssnat igenom hela hennes sändning FYRA GÅNGER. Det var så bra så jag inte riktigt har ord nog att beskriva. Sen ska det kanske tilläggas att jag tvingade Johan att höra hela utan vidare respons och att farmor somnade då jag spelade upp det för henne, men det räknas inte.

 

Lyssna och lär, för herre min gud vad bra det här var.

 

 

 

        

     Världens bästa Anja, bilder från sverigesradio.se

 

 

 

 

               

 

I helgen var det countryfestival i Torsby. Eftersom det här är min blogg så tänkte jag fortsätta med vad jag gjort ett tag- ladd upp bilder från mitt hyperintressanta liv. Så lite såhär såg det alltså ut. Jag och Matilda provade hattar av olika dess slag och jag, Elin och Emma köade för att få komma in på toa i typ tusen år.

Men det var fint, även att majoriteten av besökarna var 40+, vilket inte riktigt ingick i våra beräkningar..

      

      

 

Först så var det det där förbannade jävla "one like is one respect" och "gilla om du älskar din mamma" och ursäkta ordspråket men fan jag vet inte allt. Vad är det för urblåsta idioter som tror att en flicka med cancer blir frisk för att jag gillar en JÄVLA BILD?! Det är ju nästan skrämmande. Är det så att vi snart slutar hjälpa varandra och gillar saker på facebook istället? Nej jag tror jag spyr.

 

Men det var inte riktigt det som var grejen. Nu täcks plötsligt facebook av "the typical" - jag skulle bara vilja säga en sak:

 

 

Det är ju värre än en djungel, jag har väl i alla fall facebook för att läsa vad vänner och bekanta skriver? Det var då inte för att uppdateras om att Britta-Lena har gillat "like for yes, ignore for no" eller för att Hans-Gunnar har har kommenterat The typical kräkreflexs foto.

       

 

För några veckor sedan var jag på Peace & Love i Borlänge med ett gäng härliga vänner. Herregud vad formellt det lät.

Vi hade det i alla fall grymt, såklart. Levde lyx i husvagnen jämfört med majoriteten campare som fick sina tält fullkomligt dränkta vissa nätter.

 

Här finns bilden när vi hukar under en regnponscho i väntan på världens bästa Mumford & Sons, kan vara något av det bäääästa jag sett. Längst fram och skrek halsen av mig. Hähä.

Vi har Oscar stående under tre jordgubbslådor, dessa snodde vi tillslut tillsammans med en vaxduk från ett försäljningsstånd mitt i natten för att undankomma hällregnet. Det gick sådär, men kul var det.

De två sista bilderna talar väl för sig själv. Mina tre kompanjoner med solglasögonen på trots skuggan och jag själv sovande i en underlig ställning i ett dike, det regnade men jag ser inte ut att bry mig nämnvärt. Vi var helt enkelt ganska trötta när det väl var dags att styra hemåt. Men veckan, ja den var som sagt grym.

Jag är urdålig på att skriva rubriker och jag är fullständigt kass på att blogga för tillfället.

MEN nu har i alla fall den där fåniga gamla bloggdesignen fått sig en liten omgång och känns lite mera jag, svart och vitt. Precis som mitt rum och byrålådan med mina inte så fint ihopvikta kläder.

 

Varför bryta trenden? Nu är mitt rum här i datavärlden inrett så att jag känner igen mig.

 

 

 

 

Fina fina vänner hos Malin i Fredags. Kameran stod mest och vilade i sitt hörn, tjuvlyssnade på vårt tjejprat och fick inte ens vara med och dokumentera användandet av Matildas nya glassmaskin. Men så blir det ibland! En toppenkväll helt enkelt.

Det är så ogenomträngligt svart

nu när allt brunnit ut.
Nu när lågorna slocknat

en efter en
till ljudet av ditt hjärtas avtagande slag.
Jag undrar

Hur det kunde hända

den starkaste av alla.

Hur det går till när drömmar krossas
när taken rasat
och väggar gett vika.

Jag undrar

Siktade för högt,

och föll det dubbla

Då, Du sträckte dig mot stjärnorna

utan fallskämt, utan lina.

En kollaps så osynligt, men jag

Nu. När allting är

ingenting
och du kastar vita fjädrar
i mitt brevinkast.

Som ett tecken jag

inte förstår och.

Jag undrar

som helst.

jag
behöver

Så många skal

för att inte fallera.
När tickande sekunder blir
avgörande
avslutande
i dimmor av obegriplighet

för hur kunde världen
kapa
en sån som

Vi testade en ny glassort- den var god. Har varit ett glassmonster redan innan jag kunde gå, den här kvällen åt jag väl glass så jag tog mig hela vägen tillbaka till det stadiet. Kunde knappt röra mig till en början. Men god var den!

Sedan sov vi på ballkongen bland ett tiotal kuddar på madrasserna som Felix alltid släpar ut så fort det börjar bli lite varmt. Det var mysigt!

 

Ikväll väntas grillning hos Malin med några av mina favorittjejer. Bra start på helgen.