Kära vänner! Jag hoppas verkligen att ni fått en lika fin jul som jag har haft! Det har stökats och fixat och pysslats hela dagen. Jag har fått träffa en av mina absolut bästa vänner, bytt julklapp och sedan har resten av dagen spenderats med min fina familj. Farmor har varit här tillsammans med kusinernas hund, vi har sett på Kalle, ätit massa mat och öppnat presenter i timmar. I vår familj öppnar en person ett paket i taget, och så går man runt, så det brukar ta ett tag.
Nu har vi mumsat i oss lite mer julmat och godis och snart ska jag, mamma, Lojs och Charlotta på midnattsmässan och lyssna på fin musik och bara mysa. Har helt klart varit en av de absolut bästa jularna på mycket länge, trots att det regnat!
Kram på er alla.
Förstår för övrigt inte varför alla mina bilder får en grön ton så fort jag laddar upp dem på bloggen, så tröttsamt..
Så blev det julafton i år också! Jag pysslar med mina paket, lyssar ännu lite mer på julmusik och på familjen som stökar runt i huset. Jag tror detta kommer bli en toppenjul, ser nästan mest fram emot att få dela ut alla paket som jag själv köpt och gjort. Nu måste jag fortsätta, vi hörs senare!
Det här är ett litet tips, ett tips som inte bara är ett tips utan något som jag från djupet av mitt hjärta tycker att alla där ute borde läsa. Det är den här bloggen, trehundrasextiofemdagarnu.
Det är en blogg om kärlek när den är som allra, allra värst. En blogg om kärlek som tar slut. Om kärlek som tar slut på ena sidan, en kärlek som lämnas och som tas ifrån. En kärlekshistoria där en blev kvar, där den andre gick. Och visst har ni säkert hört det många gånger, det har vi alla. Flera av oss har sett de ske riktigt nära, andra har kanske till och med varit mitt i det. Men det här är något nytt, det här är kärlek som tar slut bara sådär, efter nio år. Det här är kärlek som tar slut en vecka efter att inbjudningarna till bröllopet är utskickade. Kärlek som brutalt och omänskligt rycks bort. Och nej, killen dog inte. Han träffade en ny och stack.
Här är några utdrag:
***
Jag har gett mig själv ett år. 365 dagar ska jag klara. 365 dagar ska jag kämpa. Jag var så nära att ge upp. Jag orkade inte mer. Klarade inte mer. Såg inga andra alternativ. Inga andra utvägar än att erkänna mig själv besegrad. Lägga mig ner och ge upp. Ge upp livet. Ge upp hoppet. Ge upp mig själv. Men jag har bestämt mig nu. Jag får inte ge upp. Det är inte den jag är. Det är inte den person jag vill vara. Så jag har bestämt mig för att kämpa. Kämpa tills det inte finns några tårar kvar att gråta, tills det inte finns några strider kvar att utkämpa. Kämpa tills jag har gjort allt jag har kunnat. [Här]
***
Den 2 september möttes de i hennes lägenhet. På dagen när jag var på jobbet. Den dagen han skulle flytta våra sista saker från vår gamla lägenhet till vår nya. Vår första gemensamma bostadsrätt som vi sparat till i sju år. Den lägenhet som vi flyttat in i 1 augusti. Inrett med iver. Kört rally på Ikea. Han pratade om hur fint det var med lekparken utanför där våra barn kunde leka. Barnen som vi planerat skaffa om tre-fyra år. Barnen som vi redan bestämt namn åt.
De träffades varje dag efter jobbet. Han ljög om att han jobbade över. En natt kom han inte ens hem. Jag gjorde matlådor och tog med till honom som han kom och hämtade på mitt jobb. All den tiden var de tillsammans. Han ljög om att det har varit olyckor som han hjälpt till i, när allt han gjorde var att vara med henne. Bedra mig. En dryg vecka innan han gjorde slut skickade vi ut bröllopsinbjudningar. Han skickade ut dem själv till sin familj. Några dagar innan frågade jag om han ville att vi skulle häva köpet på en soffa vi beställt som var försenad. Han svarade att vi ju älskade den där soffan, att den skulle bli så bra för oss. [Här]
***
Drömde i natt att han var där. Drömde att hans hand var i min. Jag vaknar och allt kommer över mig. Den där verkligheten. Den verklighet där han håller någon annans hand. Håller om någon annan på nätterna. Kysser någon annan. Och det gör mig illamående. Att han som var min, han som var den jag skulle gifta mig med, han som skulle bli pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, nu väljer att leva med någon annan. [Här]
***
Detta är alltså en anonym blogg om en ett år lång kamp. Om att fylla 26 år bestämma sig. Alltså jag får på riktigt så jävla ont i mitt lilla hjärta av detta. Så läs och LÄR för såhär gör man fan inte. Jag förstår faktiskt inte. Förstår inte hur det är möjligt att lämna någon sådär efter 9 år. Efter att ha blivit vuxen tillsammans. Älskat tillsammans. Gråtit tillsammans. Allt, tillsammans. Förstår inte hur det inte kan betyda mer. Jag skulle fan strypa den jäveln som gjorde så mot någon annan, så det är väl tur att bloggen är anonym. Men det är så väldigt väldigt sorgligt, så därför tänker jag vara med och lämna några peppande kommentarer då och då. Se hur livet byggs upp och hur det byggs om. Hur en trasig människa sakta men säkert blir hel
ALLTSÅ!Okej att jag liksom inte hatat 1D förut, men har heller aldrig direkt varit något fan. MEN! Har de senaste två dygnen fullständigt spelat sönder den nya skivan?! Har, helt ärligt nu, inte lyssnat på NÅGONTING annat på spotify. Hur hände detta?
Tänkte bara tala om för alla att gå in och lyssna på detta album! Bara älskar det. Speciellt spår två och tre. Åh. Jag är ju så himla tjejig. (Skoja. Denna term existerar ej) Men jag blir så himla drömsk när jag lyssnar på det här. OK, vet inte om drömsk är ett ord men. Fattar ni ändå? Bra, tänkte väl det. För er som inte gjorde det: ser framför mig hur den eviga kärleken faktiskt får existera i vår värld och att det finns hopp. Hehe. Känner mig som huvudkaraktären i en romantisk film, och älskar det. Eh. Ja. Äsch bara gå in och lyssna på midnight memories på spotify!
Och här kan man lyssna på YouTube om man känner för det..
Igår startades min nya fina MacBook Pro <333333333333333 Idag har vi därför lekt i Photo Booth och andra skojiga saker. Vi ska nog trivas ihop, jag och nydatorn min.
