Klockan är tre på natten när du slutligen säger åt mig att gå. Det har hängt där mellan väggarna, ordlöst mellan våra läppar men alldeles skrikande klart i tystnaden. Tillslut säger du det bara, min hjärna trycker på off och jag känner absolut ingenting. Bara tänker att det är allt som återstår nu. Det tysta. Det som tar så mycket plats, som lägger sig likt en snara runt min hals och kväver all min längtan, alla mina drömmar och allt mitt mod.

När greppet runt mina blodådror lättar lite kommer ilskan först. Jag tänker att du är en jävla idiot. Du är ett jävla as och jag vill sparka på dig, slå dig. Jag vill skrika så att lungorna vänds ut och in för du har, genom fem enkla ord, rivit hela min värld. Det gör så.jävla.ont. Vem är jag nu?

Min blick söker sig till fönstret, som om jag kunde försvinna ut genom glaset, bort från din kalla stenkropp och ditt hjärta som inte längre tillhör mig, trots att mitt alltid kommer vara ditt. Du kysser mig inte, säger inte att allt är ett skämt och du stryker mig inte över kinden, istället låter du avgrunden mellan oss växa. Den utvidgar sig snabbare än jag hinner blinka bort tårana.

Det känns som om jag faller trots att jag rest mig, står som en malplacerad flaggstång i din trånga hall. Du hade kunnat vända på mig, 90 grader och gått planka. Kanske hade du då förstått hur det känns att plötsligt falla över bord, när skeppet kantrar och hela jävla havet stormar.

”Du borde du gå nu” och jag möter inte den där blicken. Jag möter inte blicken fast min hjärna låter mig inte komma undan så lätt. Den vet precis hur dina ögon ser ut, hur kärleken glöder runt pupillen och jag vill inte titta nu. Vill inte se hur det fattas.

Det isar så i magen och stora tårar kryper under huden. Ögonfransarna är som taggtråd och jag-borde-nog-gå-nu. Du vill det och jag visste det egentligen så mycket tidigare. Såg tecknen i den avlägsna rösten, i de svävande svaren och det sjunkande antalet kramar. Men ändå. Ändå är min puls uppvriden till max och händerna skakar. Jag måste ut måste härifrån nu måste måste ut måste andas jag kvävs måste måste ut för jag

faller

som

en

jävla

sten

och jag orkar inte se dig mer bort ut nu.

Så äntligen har mina fumliga fingrar som annars är så stadiga fått ner dörrhandtaget, världen utanför kastar den kalla luften rätt i mitt ansikte men jag fryser inte. Känner inte.

Det är allra sista gången, plötsligt lämnar jag verkligen din lägenhet. Så hackigt och overkligt. Minns första gången, andra gången, tredje gången men inser också hur många gånger jag inte längre kan komma ihåg. Det är för många. För mycket. Tre år och tretton dagar på dina 27 kvadrat. 27 kvadrat större än Vintergatan, större än allt. Det var här det började, på den här dörrmattan, och det är här det slutar. Och du säger inget, du låter den där tystnaden som jag bär med mig lägga två fingrar över dina läppar. Kanske finns det inget att säga.

Jag går barfota rätt ut genom dörren. Känner alldeles tydligt hur marken skälver till och gör gapet mellan oss ännu större. Det här skulle aldrig någonsin hända oss. Vi var superparet, du och jag. Jag behöver dina superkrafter så desperat, behöver pulsen, behöver värmen. Du är fortfarande alldeles tyst och jag klarar inte av att vända mig om. Du tycker att jag borde gå nu, och jag är bara tyst och tycker så mycket som inte får plats i ord. Inser att slaget är förlorat och kriget varit förgäves. Jag laddade alla mina vapen, för dig, men alla skott måste ha gått snett. Sponsrade dina drömmar med allt mitt mod, men det regnar som konfetti över oss nu. Allt vackert i tusen bitar, så obeskrivligt

t r a s i g t.

"Du borde nog gå nu." Precis så. Precis så sa du. Och jag hann ligga kvar på rygg i din säng i exakt sju minuter, det vet jag för de röda digitala siffrorna hann slå om från 03:02 till 03:09 och jag sa inte ett ljud. Jag hann tänka att du har alldeles för många döda flugor i taklampan, att det var en hel koloni där. Och jag hann tänka att sängen från IKEA inte bara är din, den är min också. För vi har valt den tillsammans, vi gick hand i hand i det där jättelika varuhuset och sidan jag låg på var min. Är det då verkligen rätt att säga åt mig att bara gå?

Jag hann tänka att du nog bara skojar, alternativt att du blivit sjuk och inte kunde tänka, inte kunde förstå. Jag hann tänka att vi ännu inte bytt blad på almanackan fast det faktiskt var andra februari redan och jag hann följa mönsterna i tapeten hela vägen från rummets ena hörn, till det andra.

Sedan sa du det igen, bara sådär. Att jag borde nog gå nu.

En vind tar tag i mitt hår och det är fruktansvärt kallt ute. Snöslasken tränger upp mellan tårna och det isar hela vägen in till ryggraden. Vi är borta nu, bara sådär. Det smyger sig på mig fast jag inte kan ta det till mig, inte öppna tanken och läsa den till punkt. Måste pausa och hämta andan. Syret sipprar ut ur min trasiga kropp.

Klockan är fyra på natten och jag går den där vägen iklädd någon annans kostym. Det kan inte vara jag, hon med den långa jackan uppknäppt, hon som sneddar mellan husen, försvinner i de långa mörka skuggorna, in bland träden. Jag tror världen vänts upp och ner och jag vet inte om det ändå finns en liten del inom mig som får mig att krampaktigt hålla fast vid trädtopparna, eller om det är trädtopparna som håller fast i mig. Jag tror att himlen ramlat ner och jag ramlar med den.

Han blixtrar förbi på näthinnan. Den där första gången då vi köpte glass, nätterna vid stranden.. du borde nog gå nu. Och han sa det bara sådär. Jaggårju (för i helvete sönder) nu.

Någon kommer säga till mig att jag hade fel, när det gått en tid och jag varit fullast av alla, sovit i främmande sängar bara för att få vara 37 grader varm tillsammans med någon annan. Bara för att slippa kylan mellan tårna, kylan mellan revbenen.

Någon kommer säga att jag hade fel, att jag inte alls var trasig. Sår läker till ärr som bleknar med tiden och tiden suger. Och just nu undrar jag bara hur fan jag ska ta mig hem. Och hur jag ska ta mig här ifrån. Hur jag ska ta mig vidare. Hur jag ska ta mig till nästa andetag, till nästa minut. Hur tiden kan läka sår när den står helt still.

 Någon kommer säga att det blir bättre, att hjärtat växer på nytt, att frusna fotspår tinar.

 Någon gång kommer någon att se på det hela med distans, någon som kommer vara jag. Men inte nu. Inte klockan fyra på natten och jag går. Huden knottrar sig i den kalla vinden och ger mig ensamheten svart på vitt, men jag går. Jag går sönder. Steg för steg, höger fot, vänster fot, och världen slocknar. För första gånger går tonårshjärtat mitt i tu och mina trupper kapitulerar mot den våta asfalten.

Men jag går nu, precis som du sa. Jag går för i helvete sönder nu.