I midnattsmörker
Dom säger ingenting, först. Först säger dom
inget alls, är bara tysta.
Läpparna ihoppressade till ett streck.
Ingenting säger dom.
Ingenting alls bara väcklar ut de långa, krokiga fingrarna.
Ett efter ett.
Du kan inte andas, visst kan du inte?
Klistrar blicken på den svarta skuggan, den
svarta handen, känner den kalla vinden.
Säger ingenting.
Varken dom eller du, du kan inte prata men
skrika, det kan du, men gör det inte.
Står alldeles tyst i hörnet.
Intryckt trots att du ligger nerbäddad under rena lakan.
Ingenting är rent och ingenting säger dom.
Bara tar ett steg närmare. Slår ut med armarna.
Slår upp hela famnen framför dig som uppslaget i en bok.
"Kom, kom så ska vi vagga dig."
Alldeles tyst.
Du säger ingenting. Ingenting alls har du att säga.
Bara rädslan som skriker. Bara flykten som inte finns.
Alla dörrar som är stängda där i det trånga hörnet i din säng.
(Ingenting säger du. )
Det svarta så nära att du känner det pulsera.
Vibrera på bristningsgränsen. Skört och fult.
Och du säger ingenting, bara låter det sluka dig.
Det svarta. Det viskar. "Kom, kom så ska vi vagga dig."
Så stilla faller du i mörker.
Kommentarer
Trackback
