En mycket tung dag

 
Snön yr genom luften när vi kliver ur bilen och i snabba kliv går över parkeringen. Stora, kalla flingor letar sig snabbt innanför jackkragen. Vi skyndar över vägen, når kyrktrappan. Någon skojar om att hon är med oss, att det är hennes snö som ivrigt och oplanerat far åt alla håll samtidigt. 
 
Kyrkan är redan full, mängder av svarta ryggar på rad i bänkarna. Vi går genom gången, styr mot en bänk långt fram. Ingen säger något. Längst fram står en stor vit kista, omringad av blommor. Ett ljus brinner stilla. Långsamma toner av piano och fiol svävar mellan väggarna. 
 
Steg efter steg genom kyrkgången. Långt fram till höger sätter vi oss. Bildar ännu en rad av svartklädda. Av nedböjda huvuden. Ännu en rad av tystnad och sorg som tar plats i kyrkan. 
 
Jag tittar upp innan jag sätter mig, en liten figur längst fram till vänster vänder sig hastigt om och lägger armen om bänkryggen, längst ut på kyrkbänken sitter han. Handen far upp till ansiktet för att stryka det långa håret ur pannan, ur ögonen. Min blick landar på hans rödmosiga ansikte. På de rödsprängda ögonen. På tårarna över kinderna. En pappa sitter vid pojken, lägger armarna om honom och drar honom intill sig. Håller sin son hårt i famnen, sonen som sitter bara ett fåtal meter från den vita kistan. Den vita kistan som gömmer pojkens mamma. Tårarna rinner nedför minna kinder redan innan jag hinner sätta mig. Innan jag ens hinner få av mig jackan. 
 
Jag försöker att inte se, men hela tiden vandrar blicken till bänken längst fram till vänster. Till den långa mannen med två små pojkar på var sida. Hela tiden ser jag dem i ögonvrån. Deras sorgsamma, svarta ryggar. Deras ruffsiga hår. Mitt hjärta värker.
 
Stämningen är tung. Som ett tjockt moln som letar sig in under kyrktaket och lägger sig över axlarna. Prästen som pratar så fint. Musiken som klingar så vackert. Men det är som han säger, Lars-Peter, när han står där framme vid kistan med bibeln i sin hand, att det finns inget rätt med det här. Ingenting alls.
 
I över en timme sitter vi där på rad, jag och min familj. Efter ungefär halva tiden är det dags att säga hejdå. Jag hör hur min minsta lillebror gråter förtvivlat, hur gråten eskalerar när han ser sin bästa vän bryta ihop framme vid kistan. Jag tror mitt hjärta ska gå sönder och jag tänker, nej, det finns ingenting alls som är rätt med det här. Ingenting alls.
 
Men det är ett fint hejdå vi får. Fint, men ändå så onödigt. Så orättvist. Så fel. Jag lägger min röda ros på kistlocket som redan är alldeles fullt. Bredvid står en pall för att alla blommor inte får plats. När klockorna ringer lämnar vi kyrkan. Kyrkportarna stängs och kistan står ensam kvar. Det är hemskt att tänka att vi lämnade henne där, men jag väljer att inte se det så. Aldrig någonsin skulle väl Pia orka ligga still i en kista, hon som inte ens kunde sitta på en stol i fem minuter utan att hoppa upp och ner. Hon som åkte skidor i Sälen med min mamma och minsta lillebror bara en vecka innan hon dog.
 
Nej, som vår bordskamrat sa när vi senare under middagen pratade om just Sälen-resan, Pia skulle inte dö. Detta var inte planen. Och som en annan talare med ett leende på läpparna så fint sa, "Pia har nog mycket att göra i himmelen just nu, när hon ska sysselsätta alla latmaskar". Samma person sa även att dessa två pojkar nu har en skyddsängel starkare och envisare än många andra. För visst var hon stark, Pia. Både mentalt och fysiskt. Aldrig en dag utan ett träningspass, aldrig. Sällan har nog cancer mött så stenhårt motstånd som då den gav sig på henne. Trots detta var vi idag tvugna att säga hejdå. Lämna en vän, syster, dotter, fru och mamma. Låta henne gå före till platser vi ännu inte har tillgång till.
 
Det har varit en tung dag, många tårar och många frågor. Men även skratt, då vi fick dela minnen med varandra som vi alla bär med oss. Cancer är en hemsk sjukdom som tar oskyldiga, sprakande liv ifrån oss. En hemsk sjukdom som vi tillsammans måste besegra. Idag är det internationella barncancerdagen, en dag då livsviktiga frågor lyfts och livsviktiga bidrag skänks, var med du också. Var med och skydda de som ännu inte drabbats. Dig själv, din familj, dina vänner.
 
Pia föll offer, inte ens ett muskelberg som hon lyckades slåss för vinst. Men jag vet att hon har många segrar i bagaget, och att det är en seger i sig att fått vara henne nära. Och jag inser att det är fel att avsluta med "vila i frid", för ett yrväder som Pia kunde inte på långa vägar stava till "vila". Så jag säger bara var rädd om dig, tills vi ses igen. Du fattas här hos oss.

Kommentarer
ALVA (foto) ♡

Åh <3
sv: tack snälla, vad glad ja blir!

2014-02-16 17:36:12
URL: http://alvalandberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0