Hon såg honom dra väskan efter sig med ett fast grepp runt handtaget. Vägen var egentligen alldeles för gropig för att dra väskan med de små hjulen efter sig på det där sättet, den skumpade hit och dit och ville inte alls samarbeta. Men han var envis, fast mest av allt var han arg. Hon såg det. Dels på axlarna som såg spända ut. Nacken lika så, alldeles orörlig. Hon kunde se det på de beslutsamma, stela stegen. Som en robot i svarta kostymbyxor tog han sig fram längs grusvägen.

Han visste inte att hon satt där, han visste inte att hon iakttog honom. Hon visste inte själv varför hon gjorde det. Hennes egna fingrar var lika krampaktigt krökta som hans, men hennes höll fast i en skrovlig gren. Hennes handflator hade blivit fyllda av mörkröda märken, barken hade kopierat sig själv på hennes tunna hud och nu satt den där som en stämpel.

Hon visste inte själv varför hon tittade på honom. En gång hade det funnits ett enkelt svar på den frågan; hon tyckte om när han log, hon tyckte om det spretiga håret och den lilla gropen i hans haka. Nu var inte svaret lika enkelt, trots att hon innerst inne fortfarande älskade alla de där sakerna och många fler lika mycket som förut, om inte ännu mer. Men nu fanns där också ett ärr i hennes hjärta som värkte varje gång hon tänkte på honom. Det var inte som förut längre. Det förflutna kändes alldeles för långt bort för att hon någonsin skulle kunna röra vid det igen.

Hon visste inte riktigt varför hon satt gömd i buskaget och lät hösten komma så nära inpå. Hon hade antagligen flera rödflammiga löv i håret, men det spelade ingen roll. Hon var tvungen att se honom åka, hon var tvungen att se om han var densamma. Det var han, samtidigt som han inte var det. Det var så mycket som var främmande när hon såg på honom.

Det var inte bara honom hon tittade på där hon satt på huk. Hon tittade också på det där hjärtat som saknades bakom hennes egna revben, det han tog med sig. Hon kunde inte riktigt få syn på det, han såg så spöklik ut när han försvann allt längre bort, men hon visste att det var där, hon kände hur det försvann med honom. För varje meter kände hon hur luften rann ur henne, sipprade ut som om hon var full av hål. Kanske var hon det. Kanske hade han skjutit på henne alldeles för många gånger.

”Hej då”, viskade hon och lät händerna falla från trädet. Sedan blundade hon, blundade tills hon hörde flygplanet lyfta mot skyn med ett ilsket skri.

¨¨¨¨

Han ville egentligen inte alls tänka på Alice. Han ville inte tänka på hur hon sett ut när hon stått längst ut på bryggan och skrattat, han ville inte tänka på hur hennes hår glittrat när solens sista gyllengula strålar träffade henne. Han ville absolut inte tänka på hennes hand i hans.
Han gjorde det i alla fall.

Han tänkte på hur hon såg ut när hon gick barfota i sanden, han tänkte på hur hon såg ut när hon koncentrerat bet sig i underläppen, han tänkte på hennes röst och hur långsamma hennes andetag blev när tillslut somnade.
Han hatade henne mest av allt i hela världen för att han inte kunde få ut bilden av henne ur hjärnan. Han hatade henne på ett sätt som han aldrig hatat någon förut. Han hatade att han låtit henne göra små jack under hans hud, och han hatade henne för att hon fått honom att älska henne så.

Sommaren fanns kvar i luften, om man smakade på den ordentligt. Nu drog han in den i stora sjok, det kändes nästan som att lungorna skulle sprängas. Det var dags att ge sig av. De allra flesta sommargästerna hade åkt in till stan för länge sedan, nu var han också här. Mitt i bullret, på en grusväg som inte riktigt passade in bland den perfekta svarta asfalten. Han passade inte heller in, så kanske var det här enda stället där de passade båda två.
Han kände sig som söndermalt grus, han kände sig som en av de vassa, hårda stenarna. Han kände sig som kylan i vindarna som letade sig in under hans krage, som fick hans skinn att knottra sig. Han kände sig som frosten som bröt ner sommarens sista blommor. Men mest av allt kände han sig som idioten han var, det enda rollen han förtjänade att bli tilldelad.

Ändå tänkte han på henne. Han tänkte på Alice och hans steg blev tyngre, han tänkte på Alice och han ville mest av allt stanna och hoppa, upp och ner , kanske skulle han tillslut falla genom jordskorpan. Han tänkte på Alice och drog hårdare, ilsknare, i väskan. Han tänkte på Alice och anledningen till varför hans väska var så lätt, varför det bara var en fast det för några veckor sedan hade varit tre. Han tänkte på att de två sakerna hängde ihop. Han tänkte på hur många klädesplagg det var som han hade slängt, för det fanns så mycket Alice invävt i tyget. Han tänkte på henne, trots att det var just det han inte ville. Han tänkte på Alice när han gick ombord på flygplanet, och han lovade sig själv att han aldrig skulle försöka söka upp henne. Han hade lovat henne att aldrig återvända.

¨¨¨¨
Hon hörde flygplanet dåna över henne, han kunde inte se henne nu. Om Mike hade varit ensam på flygplanet hade hon hoppats, önskat, att det skulle störta. Nu hoppades hon att han skulle störta, hon ville att han skulle känna så som hon gjorde. Hon ville att han skulle känna hur det var att falla, och falla, och falla. Hon ville att han skulle krascha mot marken, och hon ville att han skulle ligga bredvid henne så att hon slapp falla mer.

Hon la sig på rygg i gräset och kände fukten tränga igenom kläderna på ett ögonblick. Hon tillät sig själv att stirra rätt upp och följa planet med blicken. Hon tillät sig själv att se på den vita randen som sträckte sig över himmelen. Han var på väg bort, precis som han sagt.

Hon trevade med fingrarna på trädstammen. Några mil längre bort fanns ett helt annat träd, deras träd. Han hade ristat in hennes namn i stammen, han hade skrivit sitt eget namn under hennes. Hon trodde att det betydde att de hörde ihop. Hon hade haft fel, insåg hon nu. De hörde inte ihop, men hon hörde till honom. Hennes hjärta låg i skärvor överallt, men de allra flesta bitarna låg hos honom.

¨¨¨¨

Han kände igen staden. Trafiken som ringlade hit och dit, blev till långa, röda och gula ljusränder om han kisade. Han kände igen ljuden, den tunga doften. När han åkte där i från några veckor tidigare var det här vad han kallade hemma. Nu fanns inte hemma någon stans. Det här var bara ännu en tom parantes där han inte skulle hitta några ord.

”Alla behöver kärlek för att veta att de finns”, hade Alice sagt till honom. Han hade kysst hennes hals och skjutit undan verkligheten. Han hade lådsats att han inte alls redan var förlovad, som om han inte skulle bli pappa om fyra månader och han hade slutat inbilla sig att det här baravarit ännu en affärsresa. Det var det inte. Kanske var det det från början men det blev något annat när Alice dök upp. Något han inte räknat med, något som han hade låtit leva fast han visste att det skulle dö.

¨¨¨¨

”Bara när du ser på mig sådär så vet jag att jag lever,” hade han sagt till henne och menat det. Nu blundade hon, slöt ögonlocken, och kanske var det därför han dog ytterligare en gång.
Nu såg hon bara svart och länge till skulle hon se bara svart.

Nu trädde han vigselringen över ringfingret och knappade in portkoden han nästa lyckats glömma bort. Det var här han lovat att stanna, i tid och evighet. Trots att Alice hade det där hjärtat han trodde att han aldrig skulle ge bort. Alice och sommaren, den första sommaren och samtidigt den sista sommaren, då han kom ihåg hur man gjorde för att andas.

¨¨¨¨