Terminen börjar lida mot sitt slut, snart har det gått ett halvår sedan flyttlasset gick till Linkan. Ett halvår sen kärran packades proppfull, soffan lastades av på trotoaren och sängen kångades in i hissen och upp till femte våningen.

 

Och bra blev det ju, nästan hela tiden har det faktiskt varit bra. Även att det också kunnat kännas tungt, svårt och förvirrande. För visst har det varit en omställning, och än har jag inte vant mig.

 

Nu är det nästan 9 veckor sedan jag var hemma sist, för hemma, det är fortfarande på Tinglöfsvägen i Värmland med mamma, pappa, syskonen och så den här fantastiska hunden. Som jag saknar denna hårboll till vän. Vår alldeles egna, världens bästa Boris. Åh. Kan det inte bli den 22:a snart snart snart så jag får komma hem, längtar ihjäl mig!