Vi, dom, och Auschwitz.

Man borde skriva ett långt, hjärtskärande inlägg om koncentrationslägrena vi besökte igår. Man borde stapla detaljer på varandra. Berätta om saker som de inristade datumen i tegelstenarna, om de iskalla barackerna och om ingångarna till gaskamrarna. Borde låta järnknuten i magen nystas upp av ord i ett naket och helt och hållet sanningsenligt inlägg, men det går liksom inte.
 
Jag skulle vilja skildra den fruktansvärda människan, den vidriga mänskligheten och de fega åskådarna. Jag skulle vilja hitta en väg att förklara, men det är svårt när jag själv inte kan förstå.
 
Igår besökte vi Auschwitz 1 och 2. Vi gick just den vägen som så många judar gick, där de tog sina allra sista steg i livet. Jag såg skorstenarna som var deras enda väg ut, men som inte var min. Nästan 70 år senare kan jag stå på betryggande avstånd till allt det som hände, låta guiden berätta och veta att det aldrig någonsin kommer kunna vara jag.
 
Eller?
 
Det är i situationer som den här som hela människan ger mig gallfeber. För vem är så jävla hjärtlös?! Vem är så otroligt sinnessjukt känslokall? Hur är det möjligt att en man i grön uniform skjuter 100 människor på en dag och sen går hem, hänger rocken i hallen och pussar frun på kinden, leker med barnen innan maten, hur är det möjligt? Hur är det möjligt att döda barn utan att tänka på sina egna och våldta kvinnor trots att man bär en guldring runt vänster finger? Jag förstår inte.
 
Vad jag lärt mig är, att så länge vi och dom existerar, så existerar ondska. Så länge vi måste hävda oss, måste klättra. Måste placera dom i fyrkantiga små lådor och stoppa undan dem någonstans mellan golv och tak. Någonstans långt under oss själva, i alla avseenden så att vi, hur vi än vrider och vänder, alltid kommer vara bättre. Lite högre upp, lite mäktigare. Det spelar ingen roll vad det handlar om, bara vi vinner.
 
Och jag tror att det är just den där tävlingen som gör det. Den där strävan efter att nå lite längre, bli lite bättre. Men hur vägen dit kan skörda 6 miljoner oskyldiga människors liv, det kommer jag aldrig begripa.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0