Idag är det 25 år sedan min farfar gick bort. Det betyder att aldrig hann träffa honom, inte ens nästan, han försvann fyra år tidigare.

 

Det betyder också att han aldrig hann träffa något av sina barnbarn.

 

När jag pratade med min farmor i telefonen tidigare idag så frågade hon mig hur man fortfarande kan sörja en människa när det gått 25 år. Jag vet inte, svarade jag, men inte är det konstigt att man saknar. Även efter många år så slutar inte en människa att fattas. 

 

Att jag inte fått lära känna min farfar är såklart för mig en sorg. Det jag sörjer är det som han aldrig fick se, och det vi aldrig fick uppleva tillsammans. Jag undrar hur han var. Om någon av oss är lik honom. Hur det hade varit om han också bodde i huset som var deras, varit med på födelsedagar, hur hans röst hade låtit och vilka gamla historier han hade berättat. Det är en sorg att inte fått uppleva det, men det är svårt att sakna det man aldrig haft. Min saknad är inte samma sorts saknad som min farmors, det är mer en sorts nyfikenhet som tyvärr aldrig kommer att hitta exakt de rätta svaren.

 

Jag tänker på min farfar ibland och på hur livet blir. Det hade varit så roligt att veta vem han var. Hur han var. Tänk att jag ju aldrig hade funnits om inte han gjort det?

 

Fina farfar. Kanske ser du oss ändå. Kanske är du med farmor uppe i stugan, ser hur fint hon har gjort. Väggarna som är nymålade för i år och lupinerna som växer i slänten. Det hoppas jag du gör, och vet att vi tänker på dig.