Hej alla fina fina människor! Hej alla ni som tjatat och sagt att nu Mia MÅSTE du snart blogga för jag spyr på "50/60-årskalas" och  du måste dela alla bilder och berätta allt om allt det nya. Nu är dagen här, efter veckor av bloggtorka, fullspäckat schema och ett proppfullt mobilminne tänkte jag att jag så att säga skulle ta tummen ur.

 

Men som sagt, proppfullt mobilminne - inte så många bilder. Men några har det blivit under veckorna! Runar och Jimmy i min lilla lägenhet, Johan i sin fina nollemössa och så ett antal på mig och mina nya amigos i våra, ännu fulare, nollemössor. Fadderiet som måste vara det bästa fadderiet någonsin och längst ner här till vänster ser ni Johannes som försökt rita en gummibåt, om jag inte minns fel..

 

Jag vet att det gått några veckor nu, som på sätt och vis känns evighetslånga, men oj vad fort det gått. Bloggen har helt glömts bort och istället har flyttkartonger, nollefester, sena nätter och tidiga morgnar prioriterats. Det har varit fantastiskt kul! Jag är numera läkarstudent och ETTA med cirka 120 andra sköna människor. Vissa har jag fortfarande inte ens hälsat på, hälften vet jag inte namnet på och andra har jag hängt med sen första dagen. Fortfarande är mycket nytt, spännande och stort. Men kul!

 

Och läskigt. Det har varit läskigt också. Läskigt att bo själv, läskigt att inte känna så många, läskigt att lämna fina familjen och bästa hunden. Men det har också varit så bra, fast det varit skrämmande, och ensamt, och konstigt. Men det har också varit fantastiskt. Det är fantastiskt. Ett helt nytt äventyr har tagit fart! Ett helt nytt liv. Fast ändå, ett helt nytt utan att liksom byta ut det gamla.

 

Ja, nej hörreni nu blev det väl ändå rörigt det här. Men det är ungefär så tillvaron är nu. Rörig. Ny. Otrolig. Kan ni förstå att jag numera är läkarstudent? Att jag, någon gång om två evigheter, kommer vara läkare? Det är hisnande och overkligt. Och det är så himla lyxigt. Att få kastas in i det här och vara precis här. I Linköping, med magen fylld av skräckblandad förtjusning. Herregud! Det här har ju bara börjat. Men hädan efter ska bloggen få följa med, det lovar jag.