Det var några år sedan jag för första gången såg denna fråga diskuteras i diverse sociala medier: fenomenet att festivalscener domineras av män. En diskussion jag sedan följt, dels för att jag själv är ganska så frälst vid festivaler och en flitig festivalbesökare, men också för att jag allt mer börjat intressera mig för feminism och politik.

 

Så, nu tänkte jag att vi ska bena ut den här frågan lite. Varför skulle detta vara ett problem, är det överhuvudtaget så här det ser ut? Vi börjar med lite siffror som bevisar följande: ja, Sveriges festivalscener har faktistkt i flera år dominerats av män. 2012 var 88% av alla bokade artister till Sveriges 10 största festivaler män [källa]. 2013 var siffrorna något bättre, men fortfarande var andelen kvinnliga akter endast 19%, det är 2 av 10. (76% män, 19% kvinnor, 5% mixade) [källa].

 

Om detta är ett problem eller inte är ju sedan en induviduell fråga, det beror på vad du tycker själv. Men enligt mig är det här ett problem, att vi ännu inte är i närheten av ett jämställt artistutbud på Sveriges festivaler. Igår drog till exempelvis Sveriges största festival Bråvalla igång, andel manliga akter? 84%.[källa]

 

Så vad beror detta på? Hur kommer det sig att andelen män i rampljuset är så många fler? Vissa skulle kanske hävda att det helt enkelt finns fler manliga artister, men jag köper inte det argumentet. I världen finns ungefär lika många kvinnor som män- 50% av varje- så om andelen män som på något vis håller på med musik är så många fler än andelen kvinnor - då har vi ett problem någonstans. För varför skulle män födas till att tycka mer om musik än kvinnor? Varför skulle män födas med mer musikalisk talang än kvinnor? Kan det isåfall istället vara så att män tillåtits ta mer plats och, tex, spela mer musik?

 

Många festivalbokare hävdar att de bokar "kvalité för kön", men då undrar jag om det ena måste utesluta det andra? Om jag tittar i min skivsamling uppe i mitt rum så finns där en ganska jämt fördelad skara artister. Paramore, Adele, Lykke Li och Veronica Maggio trängs med Mumford and Sons, Oscar Linnros, Håkan Hellström och Daniel Adams Ray. Ungefär lika många män som kvinnor. Och av 10 akter i musikbranschen så MÅSTE det finnas fler än två icke-manliga som är tillräckligt bra för att spela på någon av Sveriges största festivaler.

 

Det finns statistisk som visar att de flesta festivalbokare är män (88% 2013 [källa] ). Med dessa siffror i ryggen blir det ganska uppenbart - att män tenderar att boka andra män. Något jag tror görs av lathet. För ofta tror jag att dessa festivalbokare inte med mening väljer bort kvinnor, utan att de bara inte väljer att titta en extra gång, vilket idag tyvärr verkar krävas för att få syn på alla grymma kvinnliga artister och band.

 

Att festivalscenerna runt om i Sverige domineras av män är alltså ren fakta. Om detta är ett problem eller inte är upp till var och en, men enligt mig skapar detta en ond cirkel. En ond cirkel som började växa någonstans i de strukturer som säger att män får ta mer plats. Att män får höras mer innan de tystas. Att män har större friheter. Något som verkar ha lett till att manliga artister syns mer och därför bokas i större utsträckning. Att dessa män då syns ännu mer och bokas ännu oftare. Att färre kvinnor står på scen handlar nog egentligen inte så mycket om att det finns färre kvinnliga artister - utan för att det är de manliga artisterna som syns. Ett mönster som jag tror att vi aktivt måste vara med och bryta. Exempelvis genom att boka fler kvinnor till våra festivaler - även om det kräver lite mer ansträning. Det behövs fler kvinnliga förebilder i många sammanhang. Det finns ingenting som säger att en kvinnlig musiker är sämre, så varför är det de signalerna vi fortsätter sända ut?

 

Jag tror på ett demokratiskt samhälle där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Där vi har samma friheter och möjligheter. Just nu är det inte så musikbranschen ser ut, och så länge vi inte lyfter de kvinnor som finns kommer de manliga förebilderna vara fler. Föreställningen om den manliga musikern kommer leva kvar och så kommer ingenting förändras. 

 

Endel kanske hävdar att granskningen av Sveriges festivaler ur ett jämställt perspektiv bara skapar problem, men det tror jag inte på. Vi måste börja öppna våra ögon och se att jämställdhet inte bara handlar om lika löner, utan om så mycket mer. Och att så många saker lägger grunden till de skillnader som finns idag - till exempel i vilken grad kvinnor exponeras. På festivaler, i TV och andra sammanhang. Många gånger tror jag inte ens vi reflekterar över att det är mannen som står längst fram, mannen som syns. Detta är ett sånt exempel. 

 

Jag älskar festivaler och musik. Kommer alltid att göra. Men jag tycker också att alla Sveriges festivalarrangörer har ett ansvar. Ett ansvar över vilket budskap de väljer att sprida. Och jag ser med glädje fram emot den dagen då Sverige erbjuder en åtminstone relativt jämställd festival - en festival som visar att män och kvinnor är precis lika bra, och att de förtjänar lika stor plats på våra svenska scener.