När jag under gårdagen satt i bilen och nyhetssvepet i P3 klingade ut hade en stor frustration och ilska bubblat fram i min kropp. Bland nyheterna nämndes Torsby, den ort som jag vanligtvis håller så nära hjärtat. Men inte var det i några positiva drag Torsby på ett fåtal sekunder målades upp, nej, allt annat.

Och på sätt och vis med all rätt. För det visade sig att det i Torsby bor människor som anser att ensamkommande flyktingbarn inte är välkomna till vår ort. Att de inte "förtjänar" vår hjälp. Under gårdagen blev det nämligen klart att det hem som planerats för sex ensamkommande flyktingbarn inte blir av, för att 11 grannar sa nej. Någon ska ha förklarat sig med att "de är ju inte barn, de är ju 14 år".

14 år. Min yngsta lillebror är 15 år men jag skulle ändå på många sätt klassa honom som ett barn. Trots att han med iver söker sitt första jobb och lagar sin egen mat när han kommer hem från skolan, så är han ett barn. Ett barn som jag hoppas skulle få hjälp om rollerna var ombytta. Om det var han som tvingats lämna sitt land utan någonting i ryggsäcken, förutom möjligtvis upplevelser brutalare än vi kan föreställa oss.

Sex ensamkommande flyktingbarn skulle alltså fått flytta in i Torsbys gamla prästgård, men 11 grannar sa nej. Låt oss bara upprepa och begrunda detta ett slag: de sa nej. Nej. Nej ni är inte välkomna här. Nej, vi vill inte ha er.

Varför? Frågan som cirkulerat i mitt huvud enda sen det första stinget av ilska- tills nu- när jag sitter här med klump i magen och olust. Varför? För att prästgården skulle användas till något bättre? För att barn är jobbiga? Eller varför? Jag ser ingen som helst rimlig förklaring.

Jag anser att det viktigaste här i världen är att förstå att alla är lika mycket värda. Det är det mest fundamentala och grundläggande av allt för att bygga ett samhälle och en värld fritt från våld och hot. Att alla är lika mycket värda (som vi ständigt blivit matade med sedan vi var små) betyder för mig att alla förtjänar hjälp och skydd. Men nu har Torsby, eller åtminstone dessa 11 grannar, slagit fast att detta inte stämmer. Att alla inte alls är välkomna. Även om dom är barn.

Barn som med all säkerhet riskerat sina liv för att ta sig hit. För tror ni att de köpt en flygbiljett, packat sina väskor och tryggt landat på Arlanda så tror ni fel. Kanske har de varit på väg i åratal. Kanske har de ätit sopor. Kanske har de utnyttjats på vägen. Kanske har de sett kamrater dö. Kanske har de mutat sig fram, satt sig på ett stort stort hav i en liten liten båt och kämpat sig från gräns till gräns. Kanske visste de inte ens vart de var på väg?

Jag vill påminna om det som Åsa Romson (mp) igår nämnde i sitt tal i Almedalen: "just nu är fler människor på flykt i världen än vad det var under andra världskriget. Fler än 50 miljoner människor!” Tänk på hur många av dem som är barn. Som sett föräldrar dö och syskon våldtas. Som somnat till ljudet av exploderande bomber och smattrande pistoler. Sex barn ville komma till Torsby, men ni sa nej.

Jag vill inte veta vilka ni är. Jag vill inte veta vilken rimlig förklaring ni tycker er ha till varför ert nej blev ett nej. Vi kommer aldrig komma överens, aldrig tycka samma sak. Men jag hoppas att ni nu känner åtminstone ett litet ansvar för att Torsby, som för mig är så varmt och förknippat med så mycket bra, nu rasiststämplas i nyhetssverige. Jag hoppas ni reflekterar över reaktionerna som kommit från alla håll och kanter (tex detta inlägg). Jag hoppas att ni en dag kan tänka om, lära om. Jag hoppas att ni kanske helt enkelt inte insåg vidden av ert nej. Jag hoppas att jag inte känner er.

För mig är detta helt galet. Sex barn. Vi är sex personer plus hund i min familj. Tycker våra grannar att det är jobbigt att ha oss runt husknuten? Det tror jag inte. Det här är större än så, och det, det är väldigt, väldigt skrämmande. Vi har en skyldighet att göra det vi kan och kanske kan vi inte hjälpa alla, men sex flyktingbarn, det trodde jag vi kunde klara av.