För fem veckor sedan anlände de första flyktingarna till det gamla nedlagda hotellet Wermlandia här i Ekshärad. Jag var skeptisk till en början, inte till flytkingarna i sig, utan hur vi skulle klara av att ta emot dem. För visst finns det egentligen hur mycket plats som helst i Ekshärad med sin lilla befolkning mitt i den stora skogen. Men, i människors småstadshjärtan, fanns det verkligen plats där?

 

Många frågor väcktes. Hur länge ska de stanna? Vart ska de sen? Behöver de jobb när det trots allt finns mindre jobb än invånare? Jag har egentligen inte svar på dessa frågor än, men jag hoppas att min mamma har det. Ikväll anordnas nämligen någon form av öppet hus på det gamla hotellet, och där är min mamma just nu.

 

På SVT 1 sändes just ett repotage från Wermlandia, och jag blev alldeles varm inombords när jag hörde reporten berätta om att ett hundratals människor kommit dit. Det bjöds på mat och möjligheten att ställa frågor till flyktingarna själva och personalen, som jag förstått det. Jag tycker det här är ett alldeles lysande initiativ av migrationsverket, klart det finns frågor som behöver besvaras, och att svara på dem och och med öppna armar bjuda in hela byggden tycker jag är genialiskt. 

 

Så jag satt och tittade på repotaget med min pappa, mest för att hålla utkik efter mamma. Men så blev jag plötsligt så väldigt inspirerad. Det är så att jag alltid haft ett brinnande intresse att hjälpa människor, så varför inte ta chansen nu? Jag skrev till mamma och frågade om det kommit några barn, eller om det bara var vuxna flyktingar. Det var barn också, sa hon. Då bad jag henne fråga om man kunde få komma dit på helgerna och kanske läsa böcker för dem, pyssla med dem, sånna saker. Tydligen ska det arrangeras ett nytt "möte" om detta nästa vecka, men redan nu fanns en fadderlista som man kunde skriva upp sig på. Så nu har mamma skrivit upp mig som fadder och jag hoppas hoppas HOPPAS att det innebär att jag får komma dit och hjälpa barn att få det lite bättre. Om så bara för några timmar.

 

Det här skriver jag inte för att vi alla plötsligt ska agera hjältar, eller för att få mig själv att låta bättre än någon annan. Jag tycker helt enkelt bara att vi alla kan göra så gott vi kan, att man inte måste möta det främmande med förakt. För stackars små barn. Stackars små barn som förmodligen sett hemskare saker än vi någonsin kan föreställa oss. Om det finns någonting som gör att jag kan förändra det stora livet i den lilla kroppen till det bättre, så tänker jag göra allt för att göra det.