Det här är ett litet tips, ett tips som inte bara är ett tips utan något som jag från djupet av mitt hjärta tycker att alla där ute borde läsa. Det är den här bloggen, trehundrasextiofemdagarnu.

 

Det är en blogg om kärlek när den är som allra, allra värst. En blogg om kärlek som tar slut. Om kärlek som tar slut på ena sidan, en kärlek som lämnas och som tas ifrån. En kärlekshistoria där en blev kvar, där den andre gick. Och visst har ni säkert hört det många gånger, det har vi alla. Flera av oss har sett de ske riktigt nära, andra har kanske till och med varit mitt i det. Men det här är något nytt, det här är kärlek som tar slut bara sådär, efter nio år. Det här är kärlek som tar slut en vecka efter att inbjudningarna till bröllopet är utskickade. Kärlek som brutalt och omänskligt rycks bort. Och nej, killen dog inte. Han träffade en ny och stack. 

 

 

***

 

***

Den 2 september möttes de i hennes lägenhet. På dagen när jag var på jobbet. Den dagen han skulle flytta våra sista saker från vår gamla lägenhet till vår nya. Vår första gemensamma bostadsrätt som vi sparat till i sju år. Den lägenhet som vi flyttat in i 1 augusti. Inrett med iver. Kört rally på Ikea. Han pratade om hur fint det var med lekparken utanför där våra barn kunde leka. Barnen som vi planerat skaffa om tre-fyra år. Barnen som vi redan bestämt namn åt.

De träffades varje dag efter jobbet. Han ljög om att han jobbade över. En natt kom han inte ens hem. Jag gjorde matlådor och tog med till honom som han kom och hämtade på mitt jobb. All den tiden var de tillsammans. Han ljög om att det har varit olyckor som han hjälpt till i, när allt han gjorde var att vara med henne. Bedra mig. En dryg vecka innan han gjorde slut skickade vi ut bröllopsinbjudningar. Han skickade ut dem själv till sin familj. Några dagar innan frågade jag om han ville att vi skulle häva köpet på en soffa vi beställt som var försenad. Han svarade att vi ju älskade den där soffan, att den skulle bli så bra för oss. [Här]

***

Drömde i natt att han var där. Drömde att hans hand var i min. Jag vaknar och allt kommer över mig. Den där verkligheten. Den verklighet där han håller någon annans hand. Håller om någon annan på nätterna. Kysser någon annan. Och det gör mig illamående. Att han som var min, han som var den jag skulle gifta mig med, han som skulle bli pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, nu väljer att leva med någon annan. [Här]

***

Detta är alltså en anonym blogg om en ett år lång kamp. Om att fylla 26 år bestämma sig. Alltså jag får på riktigt så jävla ont i mitt lilla hjärta av detta. Så läs och LÄR för såhär gör man fan inte. Jag förstår faktiskt inte. Förstår inte hur det är möjligt att lämna någon sådär efter 9 år. Efter att ha blivit vuxen tillsammans. Älskat tillsammans. Gråtit tillsammans. Allt, tillsammans. Förstår inte hur det inte kan betyda mer. Jag skulle fan strypa den jäveln som gjorde så mot någon annan, så det är väl tur att bloggen är anonym. Men det är så väldigt väldigt sorgligt, så därför tänker jag vara med och lämna några peppande kommentarer då och då. Se hur livet byggs upp och hur det byggs om. Hur en trasig människa sakta men säkert blir hel