Det har varit så fullt upp med allt att jag inte riktigt hunnit reflektera över någonting alls. Inte hunnit se mig om.  Jag har inte reflekterat över datumen som gått, dagarna som passerat. Definitivt inte under de två senaste mördarveckorna, men på sätt och vis heller inte någon gång under det här året. För det har gått ett år nu. För två veckor sen satt jag med kalendern i handen, insåg att det inte var många dagar kvar, men så har de där dagarna plötsligt passerat.

 

Den 19 november förra året förlorade jag en mycket viktig person i mitt liv. Klockan var 23:04 då du tog ditt sista andetag. Nu är du steget före alla oss andra, nu vet du det vi ännu inte känner till.

 

Jag hoppas att du inte är ensam, att du inte fryser. Jag hoppas att du hissar dina segel på nytt och sätter kurs mot nya mål. Jag hoppas att det finns nya sjökort för dig att följa. I din kikare hoppas jag att du kan se oss. Att du kan se ditt fantastiska lilla barnbarn, att du kan se hans runda kinder och hans mörka ögon. Jag hoppas du ser alla de spår du lämnade bland oss.

 

Kanske finns det inget mer, kanske har du bara mött den slutgiltiga sömnen. Men jag har svårt att se det så. Alla vinklar är egentligen obegripliga, men den att det bara skulle vara slut är på något vis den mest svårhanterliga. Du var så full av liv, under hela min uppväxt var du liksom lika gammal som jag. När jag var fem år, var du fem år. Lät mig och mina syskon se på sällskapsresan och ha fötterna på bordet. När jag var sju år, var du sju år och lät mig grilla mina egna marshmellows över grillen. När jag var femton, var du femton och lärde mig lösa sudoku ombord på båten.

 

Nu har den där dagen kommit då jag måste växa utan dig. När jag var 18, var inte du det. Jag var 17 år när jag stod vid den där sjukhussängen och insåg att sjukdomen vi hörde om för så många år sen oåterkalleligt skulle släcka lampan som lös inuti dig. Jag var 17 år när jag förstod att du växt om mig, att du blivit gammal så fort och att du nu skulle försvinna. Att du aldrig mer skulle komma tillbaka till din lägenhet och bjuda på glass med krosschoklad.

 

Jag har aldrig förlorat någon förut, inte på det här sättet. Och nu har det gått ett år och tre dagar. Du finns fortfarande i min kontaktlista, bland bilderna i min mobil och din födelsedag kommer fortfarande upp på facebook, men din röst är inte längre bland oss. Ditt ansikte, som så ofta var ihopskrynklat i olika grimaser, har nu slutit ögonlocken för sista gången.

 

Boije, älskade vän och extrapappa. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Jag saknar dig så, och jag tror aldrig det försvinner. Tack för allt du lärde mig, och för att du växte med mig nästan hela vägen fram till min artonårsdag. Jag hoppas solen lyser på dig, tills den dagen vi möts igen.