På tåget påväg hem. Ännu en resa närmar sig sin punkt. Ännu en upplevelse går nu att paketera, slå in och märka med namnlapp. Lägga till i samlingen bestående av galna minnen.

Är det något jag tycker man ska samla på, så är det upplevelser. Inte för att det är något fel på frimärken eller porslinsfåglar, men för att upplevelser liksom är av ett annat slag. Det är som syre för livslågan. Det som utvecklar, inspirerar och motiverar människan.

Och nu sitter jag alltså på tåget, en upplevelse rikare. Vagnen är ganska tom och landskapen som susar förbi tågfönstret ganska stilla. Det är jag och högst tio till i vagn nummer sju. Mannen med portfölj och kavaj, tanten med stickningen i knät, den lurviga hunden på andra sidan gången. Det är ju inte utan att man undrar vart dessa människor är påväg. Vart de varit och vart de vill. Vilka upplevelser de har i bagaget.

Får jag gissa stod ingen av dem längst fram och blev till fullständigt mos på gårdagens Justin-konsert. Men kanske är det heller inte den upplevelsen de längtar efter. Man ska sträva efter de minnen man önskar ha med sig den dagen som blir ens sista, och jag, jag är fullständigt nöjd med att jag igår skrek halsen av mig och såg en av dagens största stjärnor för första gången sätta sin fot på en svensk scen.

Till er som läser min blogg skulle jag vilja säga följande; sätt er på ett tåg och åk dit ni vill, se det ni vill se, gör det ni vill göra. Och skynda er att köpa en biljett till Believe-tour Stockholm, på onsdag är det över.

Det är så sjukt. Det är så ofattbart och så fruktansvärt att jag fortfarande inte finner ord. Förmodligen kommer jag aldrig göra det. Ändå känner jag att jag måste skriva någonting. Måste ventliera allting som ligger och trycker inom mig. Om livet som är så skört, så bräckligt och så oförutsägbart. Många gånger vill vi tro att vi är odödliga, att ingenting någonsin kommer hända oss. Så plötsligt händer det. På en fest som så många sett fram emot, en fest jag själv egentligen skulle ha deltagit i och en fest där så många av mina vänner befann sig. Någon tog beslutet att berusad sätta sig framför ratten och strax där efter var det för sent.

Klockan är över elva nu och kanske har det ett samband med min plötsligt så poetiska anda. Men, nu tänker jag skriva ett antal rader om något som jag tycker är väldigt viktigt, något som har gnagt i mig ett tag. Något som handlar om samhället och alla de fallgropar vi så lätt gräver för andra.

Det finns vissa små saker i vardagen som kan göra en riktigt glad. Egentligen förstår jag inte varför vi så lätt glömmer bort hur otroligt enkelt det är att göra en annan människas dag lite bättre, utan att det kostar oss själva något alls. Det kan räcka med att säga hej, det kan räcka med att faktiskt tala om för en person att tröjan hon/han bär är fin, att hon/han passar jättebra i sin nya frisyr.. - vad som helst. Små saker som tar ett fåtal sekunder, men som kan resultera i att hela dagen utspelas i ett annat ljus.

När jag gick av bussen i Torsby igår sa jag av vana tack för skjutsen, men vad jag inte hade förväntat mig var busschaufförens ansikte som plötsligt sprack upp i ett leende och följdes av svaret "det var så lite, ha en jättebra dag och en trevlig helg!".
Plötsligt kändes det inte lika tungt att gå ut i duggregnet.

Det slog mig än en gång hur enkla meningsutbyten eller tjänster helt gratis kan ge så mycket. Tänk på det, kära bloggläsare - det finaste är oftast alldeles gratis och kommer aldrig kunna köpas för pengar.



Fairytales may not exist, but happiness does.