På tåget påväg hem. Ännu en resa närmar sig sin punkt. Ännu en upplevelse går nu att paketera, slå in och märka med namnlapp. Lägga till i samlingen bestående av galna minnen.

Är det något jag tycker man ska samla på, så är det upplevelser. Inte för att det är något fel på frimärken eller porslinsfåglar, men för att upplevelser liksom är av ett annat slag. Det är som syre för livslågan. Det som utvecklar, inspirerar och motiverar människan.

Och nu sitter jag alltså på tåget, en upplevelse rikare. Vagnen är ganska tom och landskapen som susar förbi tågfönstret ganska stilla. Det är jag och högst tio till i vagn nummer sju. Mannen med portfölj och kavaj, tanten med stickningen i knät, den lurviga hunden på andra sidan gången. Det är ju inte utan att man undrar vart dessa människor är påväg. Vart de varit och vart de vill. Vilka upplevelser de har i bagaget.

Får jag gissa stod ingen av dem längst fram och blev till fullständigt mos på gårdagens Justin-konsert. Men kanske är det heller inte den upplevelsen de längtar efter. Man ska sträva efter de minnen man önskar ha med sig den dagen som blir ens sista, och jag, jag är fullständigt nöjd med att jag igår skrek halsen av mig och såg en av dagens största stjärnor för första gången sätta sin fot på en svensk scen.

Till er som läser min blogg skulle jag vilja säga följande; sätt er på ett tåg och åk dit ni vill, se det ni vill se, gör det ni vill göra. Och skynda er att köpa en biljett till Believe-tour Stockholm, på onsdag är det över.