Får så galet mycket inspiration när jag hör den här låten. Jag får för mig att den påminner mig om så mycket, fast den faktiskt inte påminner om något alls. Det här är inte någon annans låt, det här är ingen symbol för något som försvann, något som fattas eller något som blommar precis just nu. Den här låten bara är, en av de där låtarna som man bara hittar en dag och älskar från första sekund.

Jag vet inte hur många gånger jag hört de 20 första sekunderna och sedan spelat om låten på nytt, det är något med början. Något som lugnar ner mig.
Det är konstigt att den här låten påminner om så mycket fast den inte varit med mig i något annat sammanhang än då jag varit ensam. Men kanske är det just därför, för att tankarna liksom får vandra fritt och hitta tillbaka till allt det som jag en gång var med om och som gjorde mig till den jag är idag. Alla dessa minnen. Det är helt galet. Är det något jag har svårt att hantera och aldrig riktigt kan greppa så är det hur saker bara passerar. Hur sekunder blir minuter, hur dagar blir år. Hur folk försvinner och hur folk dyker upp. 

Så finns det låtar som den här, som bara dyker upp och lirkar fram gamla bortglömda saker i ett nytt ljus. Som får mig att dra filten tätare runt kroppen, som för min blick långt bort i ingenstans och väcker det där inuti mig som bara vill skriva. Skriva om saker jag aldrig ens känt, aldrig förstått mig på minsta lilla. Just det gör den här låten så vacker. 

Den här låten lägger något över mig, ett lugn som får min oroshjärna att pausa ett ögonblick. Som får mig att tänka att det ordnar sig tillslut. Vad som än händer. Och gör det inte det så får jag på något vis lära mig att flyga, för det är så det känns när jag återigen trycker på play. Som om jag hade vingar och svävade fjäderlätt bland molnen, högt över trädtopparna.