Ja. Då var det slutligen bara timmar kvar. I väskan ligger filten, kudden och sockorna. Man skulle kunna tro att jag skulle på pyjamasparty, och kanske är det precis vad det är. För alla vet ju att man aldrig sover på de där partyna, man sitter uppe hela natten med människorna man tycker så mycket om.

 

Så lite av ett pyjamasparty är det faktiskt, nu ikväll när det är dags för premiären av den sista twilightfilmen.

 

Twilight var under en period en stor del av mitt liv, en ganska central bit av mig själv. Jag har läst böckerna i genomsnitt 7-8 gånger vardera, jag har sett varje intervju och varje klipp. Filmerna har spelats ungefär hundra gånger, jag kan varje replik utan att överdriva. Men Twilight var mer än så. Det var nördigt, det retade folk och det gjorde saken liksom ännu bättre. Men det fanns också en sak som fick mig att älska Twilight- kärleken. Och då menar jag inte kärleken mellan karaktärerna, utan kärleken bland alla underbara människor som hela hysterin lät mig träffa.

 

Vilket äventyr det varit. Fyra omgångar fram och tillbaka till Stockholm där vi spenderat natten i sovsäckar mitt på torget. Och Robert Pattinsons autograf står nu på hyllan i mitt rum, och han rörde vid min hand och han såg mig i ögonen. Och nu är det bara timmar kvar till den 14 November och den allra sista filmen.