Att leva är en ständig process. Livet är ett pussel där bitar hela tiden kommer att fattas. Vissa bitar tar längre tid att hitta, vissa finns där som av sig själva, vissa dyker upp när vi minst anar det och vissa försvinner och måste ersättas-  ibland kanske vi också måste förstå att vissa bitar helt enkelt inte går att ersätta. Det viktiga med alla dessa bitar är att vi själva är med och tillverkar dem. Vi formar dem, och de formar oss. Och det är just det som är själva grejen.

Om vi aldrig får trampa fel, om vi aldrig får känna på kontrasten mellan lycka och sorg, skulle livet vara ett ganska färglöst och onödigt pussel. Ett pussel kräver tid. Det kräver tålamod och det går aldrig att färdigställa om man inte vrider och vänder på bit efter bit. Lättast är det att lägga ett pussel om man börjar med ramen, de bitarna som inte är fullt så obegripliga. Ramen ger bilden sin spelplan och sitt utrymme att växa fram.

Jag ser min familj, mina vänner och mina ambitioner som min ram. Det som får mig att kämpa vidare, men som också fångar mig de gånger jag faller. För alla kommer att falla. Alla kommer att behöva börja om.

Det viktiga är att inte döma en människa för sina snedsteg, för utan dem hade vi aldrig utvecklats. Skulle man skala bort alla fel från en människa skulle det endast finnas en programerad robot kvar. En skinande blank yta, men inte skulle det vara någon riddarrustning vi talar om direkt. En människas styrka kommer från mot- och medgångar. Man ska inte sparka på den som ligger men heller inte fälla den som står.

Jag är trött på människor som inte kan anpassa sin egen blick efter andras förutsättningar. Som inte kan tänka efter innan käften glappar. Låt oss formas. Låt oss lära. Och hela poängen med den här texten är helt enkelt: nu jävlar får det vara nog. Låt andra lära av sina misstag, precis som du borde lära av dina.