Hallå där ute i cyberrymden, jag ligger för tillfället i koma. Eller, det känns lite så i alla fall.
Jag skulle kunna svära på att jag har en myrstack nerstoppad i strupen för det springer runt gigantiska kli-attacker där nere som kittlar mig som pyttesmå stick överallt. Och ja, då och då gör jag mitt bästa för att klia tillbaka, men då tror jag att jag ska spy istället.

Alvedonen har i alla fall -tack gode gud- gjort sitt så här sitter jag åtminstone upprätt och kan ägna mig åt bloggande och slöande. Jag vet inte riktigt vad som hände klockan 16.00 idag, men det var som om min mentala jag-ska-verkligen-inte-vara-sjuk-barriär totalt raserades. Världen snurrade, mitt huvud var liksom för liten samtidigt som min hjärna tycktes svälla och vidgas där bakom pannbenet, jag trodde jag skulle sprängas.

Alltså: jag hamnade i koma på farmors säng och kände mig helt nersövd, men kunde ändå inte sova. Jag bara låg där och försökte få ett nytt grepp om världen som flöt hit ocih dit som en slajmig gegga.

Okej jag kanske överdriver lite nu, men när man är sjuk så är det okej att tycka mer synd om sig själv än vad det i själva verket är. Jag lever. Klart jag gör. Men jag saknar småkidsen som fick klara sig med bara tre tränare idag.

Därför bjuder jag på en bild på dem, våra små parkour-gossar, aka De Sjövilda Monstrena och så ska jag återgå till att kurera mig tillsammans med en påse godis, det älskade varma täcket och tystnaden som uppstår (..hähä) när halva familjen befinner sig i Linköping.