En dag vi alla kommer minnas

Sju år har gått, men jag minns det fortfarande som igår. Tomheten, hjälplösheten. Jag minns teckningarna vi ritade, prästens närvaro och de inställda lektionerna. Jag minns obegripligheten och flaggan på halvstång. Jag minns tårarna, allvaret.
Vi var så små, jag minns rädslan, minns frågorna. Frågor som än idag kan cirkulera i mitt huvud, varför?

Just idag, just det här datumet, kommer alltid finnas inpräntat i min hjärna. Och just idag tänker jag på de allra närmaste, och på dig. Så många världar slogs i spillror den dagen, och först nu många år senare kan jag på riktigt förstå vad som egentligen hände. Vi lärde oss alla hur skört livet är, och att ingenting går att ta för givet.
Jag tror och jag hoppas att du har det bra där du är nu, Hanna. Att du skrattar och ler på en plats vi ännu inte når. Jag hoppas du ser saknaden, men också kärleken.

Livet är så obegripligt orättvist, så oberäkneligt.

För sju år sen var jag en knappt 11-årig flicka och plötsligt fick jag lära mig, svart på vitt, att ingenting varar förevigt. Men din tid var för kort, Hanna. Alldeles för kort. Ni vet vilka ni är och jag vill bara säga att jag finns här för er, och att ingen av oss någonsin kommer att glömma.



Kommentarer
Linnéa

fint skrivet mia, känns skönt å veta att alla andra inte glömmer bort. detta värmde <3

2012-04-10 15:10:21
URL: http://ingensoldat.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0